Nu finns ett nytt liv för Runar Schildts noveller

I urval och med förord av Kjell Westö får Runar Schildts noveller nytt liv i en tid som törstar efter klassiker. Stadens silhuett, känslan av utanförskap och sökandet efter mening binder samman två författarskap över ett sekel.

Schildts och Söderströms nyutgåva av Runar Schildts noveller i urval av Kjell Westö kommer som på beställning. Det finns en stående efterfrågan på klassiker i osäkra tider. Trots att allt i Schildts noveller inte tål tidens tand finns det väldigt mycket som gör det. Hans författarskap är både tidstypiskt och allmängiltigt.

Sambandet mellan den finlandssvenska novellkonstens fader, en av våra klassiker, och Kjell Westö framstår som självklart när man ser det framför sig, och läser Westös förord till urvalet. Självklarheten kommer sig förstås delvis av att det är Westö som valt de tio novellerna. Han har valt noveller som talat till honom.

Det nya Helsingfors då och nu

Det handlar om platsen: Helsingfors är ett kännetecken för både Runar Schildts och Kjell Westös författarskap. I samlingen Ett nytt liv utspelar sig åtta av tio noveller i Helsingfors. Men novellerna avspeglar också en tidsanda som förenar de två författarna. Det modernas segertåg, de ökande politiska klyftorna och sociala spänningarna. En mentalitet av utanförskap och psykiskt illamående, ett förhållande som avspeglas i novellerna och fick sin kulmen i Schildts självmord 1925, när han var 36 år gammal.

Westö skriver också om sin familjehistoria och sociala tillhörighet i sitt förord till urvalet.

Dagdrivargenerationen skrev ur en position av spleen. Hos Schildt kommer det fram särskilt i urvalets sista och längsta novell, Häxskogen. Novellens författarjag Jacob Casimir, som man kan se som ett alter ego för Runar Schildt har skrivkramp och lyckas inte få åttonde kapitlet skrivet i den roman han försöker skriva på gården Santaniemi.

Mellan novell och roman

Häxskogen kunde mycket väl ha vuxit till en roman.

Den problematiserar också ett fenomen man förknippar med moderna författarskap, författarens vampyrskap i relation till sin omgivning. Något som ser särskilt fult ut när det gäller utsatta, sårbara personer som här representeras av föräldrarna till en drunknad pojke. Novellen anses höra till Schildts pärlor.

Författarna och deras personer pendlar mellan ute och inne, nu och då.

Novellen rymmer mycket annat också: den tomma chokladbollen som är en illustration av Jacob Casimirs utanförskap, inre tomhet och känsla av social skam.

Runar Schildt skrev inte om spanska sjukan som grasserade i Europa mellan åren 1918 och 1920. Trots att epidemin var förödande med ett stort antal döda, mellan 50 och 100 miljoner, har jag inget minne av att jag skulle ha stött på tesen att den haft psykiskt illamående i släptåg. Det är något vi idag ser tydligt efter pandemin, särskilt bland unga och unga vuxna.

Ungas sociala utsatthet

Hos Schildt plågas de unga framför allt av det utanförskap som följer av att man inte lever upp till sociala och materiella förväntningar, där finns mycket gemensamt för de olika generationerna. Det är tydligt i bokens första noveller Raketen, En sparv i tranedansen och Den svagare. Titelnovellen Ett nytt liv sticker på sätt och vis ut, i och med att det är en utsatt kvinna som är i fokus för berättelsen.

Westö skriver att han tycker Schildts noveller nu känns mer gammaldags än när han först läste dem som ung, år 1978. Det har gått 47 år mellan 1978 och idag. Mellan 1920 då Schildts författarskap tog slut och 1978 hade det gått 58 år. Båda perioderna har varit politiskt och samhälleligt omvälvande. Och det är sant att Schildt när man läser honom idag kan kännas lite ålderdomlig, men somt är evigt angeläget – och väldigt finlandssvenskt.

I nattlig dimma

Och mellan de här två författarskapen kommer jag att tänka på Anders Cleves Gatstenar (1959).

I novellen Ett nytt liv står det så här: ”Arm i arm gick de Havsgatan framåt. Hög och stjärnklar stod aprilkvällens himmel, där fullmånen lyste som den blanka riksdalern i bottnen på Stor-Klas Skeppemått. Ett smalt packisband låg kvar innanför Gråhara, men luften var tät och mild av vårens närhet. Gatorna dåsade öde och halvskumma, men ingen människa syntes till förutom några svärmande par /…/”

Novellpersonerna har utanförskapet gemensamt.

I Karamsinska hästen irrar den äldre Wilenius omkring efter sin hustrus död: ”Han var inne i den ´riktiga´ staden nu. Han gick och såg upp mot alla de mörka husraderna, men mest mot de fönster där ljus sken matt genom fällda gardiner. Där, där fanns just det han gick och fablade om, värmen, ljuset, rösterna… Men alla dörrar var stängda, alla portar omsorgsfullt tillbommade.”

Novellpersonerna har utanförskapet gemensamt.

Mot modernismen

Om man ska tala om den litterära estetikens utveckling och förvandling under 1900-talet kommer modernismen mellan Runar Schildt och oss. Det finns i Schildts sätt, både att förhålla sig och uttrycka sig, något som pekar mot modernismen och det moderna. Jag tänker dels på Henry Parland (1908-1930) men också på min mormor, född 1902. Hon var väldigt tagen av Runar Schildts författarskap och fast övertygad om att Häxskogens Santaniemi hade gården där hon tillbringade sin ungdoms somrar som förebild. Under min studietid tyckte jag att relationen mellan Santaniemi och mormors Karlberg var ointressant, litterärt ovidkommande. Men nu förargar det mig att jag inte frågade varför hon tänkte så. Och kanske hon berättade, och jag har glömt.

Min mormor som var politiskt vit berättade iallafall att novellen Aapo fick henne att förstå de rödas herrehat.

Min mormor som var politiskt vit berättade iallafall att novellen Aapo fick henne att förstå de rödas herrehat. Aapo finns inte med i Westös urval.

Litterärt var Schildt en brobyggare mellan den konservativa, äldre generationen, mormors föräldrar och äldre bröder och det nya, de sympatier hon och min morfar kände inför modernismen.

Internationella influenser

I både Schildts och Westös författarskap är de internationella elementen närvarande mitt i allt det finlandssvenska. Personer har ryskklingande namn (för att inte tala om den suspekta Johnny Claësson, mannen som spelar ut den arma bedragna äkta mannen Blomqvist i Den svagare och återuppstår i Köttkvarnen). De, kvinnorna  Zoja, Olga och Manja, har kommit flyende från Ryssland och har svårt att finna sig till rätta i det finländska samhället. De är kvinnor och de kommer från Ryssland och är dubbelt hemlösa.

Ett nytt liv är en port in i Schildts författarskap som är rikt fast det blev kort.

Medan Westö tar fasta på de samhälleliga, i dag historiska elementen, tidsmarkörer, namn på platser med mera, uppehåller sig Schildt mer, eller också, vid upplevelserna och relationerna, tankar och känslor och hur de kommer till uttryck. Man kan säga att Runar Schildt var närmare sina personer och objekt än Westö ofta är, eftersom flera av hans verk är historiska romaner. Schildt kan upplevas som närsynt, både blind för och väldigt medveten om sociala konventioner om hur man ska uttrycka sig – om man ser det från dagens position.  Westö har snarare ett helikopterperspektiv i sitt författarskap.

Ett nytt liv är en port in i Schildts författarskap som är rikt fast det blev kort.

Man kan hoppas urvalet ger mersmak, för här finns mycket att hämta. Livet och förhållandena i det rurala Räfsbacka bland annat.

I boken ingår en kommentar till urvalet av Kjell Westö och Martin Welander.

Runar Schildt var far till författaren Göran Schildt som plockade upp hans författarmantel. Sonen är speciellt känd för sina Medelhavsskildringar med segelbåten Daphne.