Om konsten att fånga och översätta Clarice Lispectors sköra stjärnljus

Lysmaskens skribent och kunniga översättare Robin Valtiala har läst Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick i två svenska översättningar och visar hur små ordval kan förändra hela läsupplevelsen. Även de gåtfulla äggen, skruttbiograferna och andra språkliga nyanser får utrymme. För den som ännu inte har upptäckt den brasilianska författaren, född i Ukraina, väntar ett författarskap fullt av överraskningar.

Clarice Lispector (1920–1977) har namn om sig som en sällsynt svår författare. Trots detta nådde hon under senare delen av sitt liv en vidsträckt popularitet, som under årtiondenas lopp bara har fortsatt. Stjärnans ögonblick är en bra mjuklandning i hennes författarskap.

Katrina Dodson, som har översatt Clarice Lispectors verk till engelska, har förklarat: ”I don’t think she wants to be completely understood, and she wouldn’t have understood herself.” (Jag tror inte att hon vill bli helt förstådd, och hon skulle inte ha förstått sig själv.) Det viktiga enligt Dodson är att författaren hemsöker oss, och hon gör det med oss alla på olika sätt. I novellen Ägget och hönan, den text av Lispector som antagligen har fått flest tolkningar, sägs det att förståelsen är ett bevis på att man har fel.

Om man inte har läst Lispector tidigare är Stjärnans ögonblick utmärkt att börja med. Läsaren mjuklandar in i författarens speciella sätt att se på existensen och i hennes egenartade språk. Läsaren går inte lika lätt vilse som om hen till exempel börjar med Passionen enligt G. H.

Översättaren har översatt två gånger

Stjärnans ögonblick har översatts till svenska två gånger, av Örjan Sjögren. Han berättar uttryckligen att han inte redigerade sin översättning, utan gjorde den en gång till på nytt. Den första versionen utkom 2007 och recenserades i Lysmasken av Sunniva Ekbom 8.4.2011, den andra har utkommit i år. (Läs även en finsk recension för Lysmasken.) Översättningsnörd som jag är har jag skärskådat båda.

Bokens jag är en man ur arbetarklassen som börjar skriva, för att en kvinna som finns inom honom (men bara där) börjar kännas påtaglig och vill ha rum. Man kan föreställa sig att mannen på ett liknande sätt finns inom Lispector; emellanåt tänker jag att ”jag” i boken betecknar henne själv.

Den imaginära men existerande kvinnan heter Macabéa, är född i en ödslig och fattig del av nordöstra Brasilien. Hon minns inte sina föräldrar, och har växt upp med en moster som slog, predikade och tvingade flickan att arbeta hårt genom hela sin barndom. I ett skede flyttade mostern med henne till Rio, där hon nu bor i ett slitet hyreshus.

Hon skrev gärna om män som skriver om kvinnor

Den roligaste och minst smärtsamma bok jag har läst av författaren, Blåsa liv, handlar också om en manlig författare och hans fiktiva kvinnliga huvudperson. Han blir förälskad i denna Ângela och är besvärad av hur stark och obekymrad hon är, genom att hon är både kvinna och fiktiv. Även verbalt blir han tvåa.

Författaren i Stjärnans ögonblick skyddar sig kanske mera. Macabéa som hans fiktiva kvinnofigur heter, är inte medveten om honom. Då skulle hon nämligen, enligt författarens ord, ha någon att be till. Hon verkar asexuell, och är enligt vad författaren förklarar så oansenlig man kan vara. På sitt sätt blir hon ändå småningom kanske lika problematisk som Ângela i den tidigare romanen. Macabéa älskar livet, och berörs bara marginellt av sin oansenlighet. Kanske en styrka som överträffar alla andra.

Författaren frågar sig varför Macabéa trots att hon är fattigare än han, emellanåt unnar sig en ros, medan han inte piggar upp sig med något motsvarande. Läsaren frågar sig å sin sida om inte hans skrivande om sin inre figur är en sorts blomma, men det verkar inte som om han tycker det.

Smärtsam parodi på veckotidningsnovellerna

Macabéa arbetar som maskinskriverska trots att hon är analfabet. På söndagarna stiger hon upp extra tidigt för att få mer tid att göra ingenting. Senare på dagen kommer i alla fall den ”torra söndagens tomhet” och hon känner sig orolig.

Oron beror av allt att döma på att hennes sexuella lust är så stark, något hon länge är omedveten om. Det här kanske beror på att hennes manliga författare värjer sig mot den. När en man i Macabéas fiktiva värld äntligen får syn på henne är det narcissisten Olímpico, vars styrka blöder, som det uttrycks.

Scenerna när Macabéa går ut med honom är som en smärtsam parodi på en veckotidningsnovell. När kvinnan säger sitt namn svarar mannen att det låter som en hudsjukdom, och när han ska visa att han kan lyfta henne på sin ena starka arm tappar han ner henne i leran.

Han erbjuder henne flott en kopp kaffe på kafé, men säger att om mjölken kostar extra får hon betala mellanskillnaden.

Han erbjuder henne flott en kopp kaffe på kafé, men säger att om mjölken kostar extra får hon betala mellanskillnaden. Trots allt detta känner hon, bara genom det att Olímpico kallade henne ”lilla fröken”, att hon nu är ”någon”. I hennes fall är detta inte ett småborgerligt prestigebegrepp, utan något existentiellt. Som nästan allting, eller rentav allting, hos Lispector.

Olímpico har snart fått ut det lilla han kan få av en fröken som Macabéa, utan att behöva gifta sig med henne, och siktar istället in sig på hennes rumskamrat Glória, som har mera kroppsformer, en större medvetenhet om vad den inlärda kvinnligheten går ut på, samt kommer från en mer välbärgad miljö. Dessutom är hon en ”tvättäkta carioca” (Riobo). Macabéa konstaterar att ledsenhet är en lyx för rika. I vilket fall som helst är hon ”kronisk”, så vad kan hon göra. Det senaste är ett exempel på Lispectors typiska uttryckssätt, som läsaren får tolka hur hen vill.

Glória som har dåligt samvete vill hjälpa väninnan och hittar på att låna henne pengar för att gå till en spåkvinna, i syfte att hitta en ny kille. Från om med nu rubbas den gåtfulla balans som finns i Macabéas liv.

Motstridig social ironi

Lispectors sociala ironi har många lager och det är svårt att veta vilket det är som ligger underst. Så här förklarar den manliga författaren för läsaren:

Om du är fattig kommer du antagligen inte att läsa mig eftersom det vore onödigt för en människa som plågas av en konstant lätt hunger att läsa mig. Jag fungerar här som er säkerhetsventil och som någon som representerar det mördande medelklasslivet.

Att kritisera medelklasslivet var på 1970-talet ett maner; det är svårt att förstå hur underklasslivet i ett extremt klassamhälle, under en militärdiktatur vilket Brasilien då var, skulle kunna utgöra en säkerhetsventil för någon. Detta emellertid bara om man lägger in vanliga förståelsekriterier på läsningen.

Lispector föddes i sovjetiska Ukraina i en judisk familj, som när hon var ett par månader gammal flydde till Brasilien.

Lispector föddes i sovjetiska Ukraina i en judisk familj, som när hon var ett par månader gammal flydde till Brasilien. Ännu när hon var i medelåldern hotades hon av de brasilianska myndigheterna på grund av sin samhällskritik med att bli tillbakavisad. Hennes politiska engagemang som var starkt kommer i hennes skönlitterära verk fram endast indirekt. Man kan till exempel se tidens motstånd i Latinamerika mot den nordamerikanska imperialismen i ett vid första anblicken absurt konstaterande, som Macabéas författare gör, att världens populäraste läskedryck sponsrar hans framställning. Och vidare:  ”Det var för övrigt den läsken som sponsrade den senaste jordbävningen i Guatemala.”

Värt att läsa båda översättningarna!

Örjan Sjögrens översättning(ar) är mästerlig(a). Han följer Lispectors sätt att inte förklara vad hon menar, utan att göra normaliserande tolkningar.

En läsare som vill nå så många bottnar i författaren som möjligt, rekommenderar jag att läsa båda versionerna. I de följande lösningarna av samma uttryck som beskriver Macabéa, visualiserar jag två ganska olika teckningar som kunde vara gjorda av Stella Parland:

En förkrympt liten strumpsömmerska (2001), En strumpstoppande liten mygga (2025).

Och så här olika kan samma skratt låta:

med hastiga och hårda gubb- och gumskratt (2001), med åldringars skrockande och skrovliga skratt (2025)

När man bara jämför enskilda ställen blir en totalbedömning inte trovärdig, och jag kan heller inte entydigt säga vilkendera översättningen jag föredrar. Allmänt kan man se hur tiden har gått i språket sedan 2001 då Sjögren gjorde sin första version.

”Saktmodig och lydig”  blir ”mild och lydig”, ”troskyldig” blir ”dum”, mm. Förutom en diskret modernisering är den nya elegantare, mindre hackig. Emellanåt frågar jag mig om den inte har gått väl långt i den riktningen. Lispector är skicklig på att inte låta välsmord. Och när hon återger Macabéas kortfattade, oskolade men uttrycksfulla tankar och språk, blir den effekten extra stark.

Jag tycker till exempel i översättning ett om Macabéas ”skruttbiograf”, också för att jag minns hur ridån på gamla tiders biografer skruttade upp och ihop sig:

Jag väljer alltid nån skruttbiograf för det är billigast. (2011)

Jag väljer alltid någon dålig gammal biograf för det blir billigast. (2025)

Och den här kramen (icke-kramen) blir i den senare översättningen ganska mycket mer konventionell:

Det var så här: hon kände en stark hunger men inte efter mat, det var ett nästan smärtsamt sug som steg från underlivet och sände rysningar ut i bröstvårtorna och de tomma armarna utan kram. (2011)

Det var så här: hon kände sig utsvulten men inte på mat, det var ett nästan smärtsamt sug som steg från underlivet och sände rysningar ut i bröstvårtorna och de tomma armarna utan någon att famna. (2025)

I den tidigare versionen låter den hypotetiska kramen konkret, nästan som en autonom varelse. Jag är mycket mer förtjust i den lösningen, som också ligger närmare Lispectors uttryck: os braços vazios sem abraço.

Gåtfulla ägg ett favorittema

Ägg var ett av Lispectors favoritteman, att hon dog i äggstockscancer en kort tid efter att ha skrivit Stjärnans ögonblick har påpekats som något ganska underligt. Jag är själv ingen stor vän av den autofiktiva läsmetoden, som jag ser som begränsande. Men på ett ställe tycker jag mig se hur den kvinnliga författaren bakom bokens manliga, tar över pronominet ”jag”:

Och som redan sagts eller inte sagts var Macabéas äggstockar skrumpna som kokta champinjoner. Åh om jag kunde ta Macabéa och ge henne ett ordentligt bad, en tallrik varm soppa och en kyss på pannan medan jag stoppar om henne med en filt. Och göra så att hon när hon vaknar helt enkelt finner den stora lyxen i att leva. (2025)

Om det var något Clarice Lispector inte var och är i världens ögon, så är det oansenlig. Men som hon också lär ha sagt har en kvinna ett leende på läpparna och tusen hemligheter i hjärtat.

Essän handlar om boken:

Stjärnans ögonblick (roman)

Författaren: Clarice Lispector

Bokförlaget Tranan 2025

Översättning från portugisiska: Örjan Sjögren. Boken har kommit i nyöversättning 2025.