Maraminne

Mia Franck (f. 1971) har nu med sin andra prosabok Maraminne, en fortsättning på fjolårsromanen Martrådar, positionerat sig som en mångsidig, ytterst kreativ, verbalt skicklig och fantasifull fantasy- och scifi-författare. Denna andra del, som lär ska få en fortsättning, kan på sätt och vis och möjligen i väntan på att del tre blir en syntes, ses som en antites till del ett, tesen.

Här har nämligen huvudrollsinnehavaren Mati som ännu mera i den här delen också är Maran, (maran kommer från fornnordisk mytologi) i högre grad trampat in i ondskans fotspår, blivit mardriven av det onda. Så i väntan på ett möjligt kathartiskt slut får man i Maraminne uppleva hur romanpersonerna gradvis dras allt djupare ner i ondskans olika fällor. Också fysiskt hamnar de i underjordsvärlden, nere i den medeltida orten Birkenäs borgtunnlar där halvvargarna i Borgen försöker förinta dem, där Borgen själv lever, och tyrannen djävulen Sjur härskar där martrådarna stramas åt och personerna förlorar sina minnen:

Borgen sträcker på sig. Vaknar ur sin törnrosasömn. Det som i dess vila verkat klumpigt blir graciöst. De grå stenarna, de färggranna stenarna, allting lever och borgens hjärta slår ett extra slag. Genom dess stenar går en våg, en darrning av iver. Ett lågt hummande surr av lycka ur murarna då Sjur skakar på sig.

Romanpersonerna dras in i undre världen där tyrannen härskar och de förlorar sina minnen

I de manipulativa tillstånd där personerna befinner sig, där moralen samt både den psykiska och fysiska identiteten är i gungning, håller mörkrets krafter alltmera på att ta över för att styra händelserna. Eller är det bara i drömmen, i sömnen, i metatexten som diverse horrorhändelser och våldshandlingar äger rum, eftersom maran lär ska hemsöka sovande människor och påverka dem i drömmarna?

Aldrig  glömma  –  hämndens rötter

I Martrådar blev Mati (Matilda) ung, känd fotbollsstjärna i den idylliska staden Björknäs, deprimerad efter sin älskade systers självmord och märkte plötsligt hur demoniska krafter växte fram hos henne, hur hämndkänslan började ta över och hur hon ville börja bestraffa personer i staden som gjort hennes syster illa:

Man glömmer inte sin systers död. Jag gör det inte, inte för en sekund glömmer jag hur död Angelica är.[. . .]Förra sommaren är luddig i mitt minne, jag var så upptagen av sorg och tårar hela sommaren att den känns vag och naggad i kanterna.[…] Jag sugs in i ett mörkt rum. Det enda jag vet är att jag inte var ensam. Men vem eller vilka var med mig?

Också hos andra björknäsinvånare dök demoniska känslor upp som också småningom förde dem in i helt osannolika situationer och magiska händelser.

De magiska, demoniska, gotiska, absurda stämningar och ondskan finns i ännu högre grad med i Maraminne där mer eller mindre nattsvart atmosfär råder och där även Mati-Maran kämpar mot ondskan inne i sig, samtidigt som hon med sina martrådar, som slingras runt personer och ställen, försöker rädda utsatta människor, föra dem i säkerhet ur de mörka, djupa tunnlar de befinner sig i. De centrala personerna från Martrådar finns med här, allt från Lis, och Eric, som varit eller fortfarande är, en rådare, till Petter som seglar omkring ute i världen.

Möta mörkret, möta djuret

Och så har det tillkommit några andra viktiga gestalter, däribland mannen Nor (som besitter en tämjarkraft) och inte minst det farliga, giftiga djuret gaddumor som Nor blir bästa kompis med, som han döper till Saga och som han med sina krafter lyckas tämja – åtminstone delvis. Det här avsnittet i Maraminne, där djuret och människan möter varandra och blir vänner, är ganska speciellt och intensivt berättat trots att mötet och vänskapen dem emellan tyvärr måste föregås av Nor tycks avliva en liten pojke som verkar inverka på att Saga hotas:

Nor ser inte till gaddumahonan förrän två dagar senare. Då är hon i färd med att släpa in ett djur i boet. Hon har börjat samla för ungarna hon bär på. Nor känner att deras relation har förändrats. Hon har blivit, om inte tam, så något ditåt, tillåtande. Ibland ser det ut som om hon flinade åt honom, som om de hade en gemensam hemlighet. Och hon låter honom klia henne. Nor är säker på att ingen någonsin haft en sådan relation till en gaddum.

Mördarråttor och halvvargar dyker också av och till upp i romanen och försöker kasta sig över människor och andra djur.

Språket, associationerna, gestaltningen av ett visuellt landskap är några av romanens starka sidor

Överlag kan man säga att Mia Franck är helt fenomenal i att gå in i en enorm fantasivärld där hennes kreativa förmåga, hennes sätt att leka med ord, associationer och metaforer, samt gestaltandet av ett visuellt landskap, bara väller över sidorna. Det samma gäller också för hela det mångsidiga strukturbygge som Maraminne består av. Här finns metatextuella element som vidgar upplevelsesfären. Dessutom är Mia Franck skicklig i att gå in i sina personers huvuden och ge liv åt olika ambivalenta ja-nej-resonemang.

Med vilka medel bekämpar man det onda?

Det centrala i Maraminne är dock att Mati har som uppdrag att bekämpa ondskan som dyker upp på olika sätt. Samtidigt kämpar hon emot de onda krafter som strömmar in i henne själv och försöker stoppa våldet omkring sig och inne i sig. Det är nämligen här som man kan tolka in det antitetiska i Maraminne, något som började dyka upp i Martrådar men nu är ännu mera uppenbart. Och då ställer sig frågan hur och varför någon måste stoppa det onda med våld? Och vem är fienden, är det fråga om en yttre fiende eller en fiende inne i en själv? Ty i samband med att Mati förvandlas till Maran blir hon ju också själv ond.

Maraminne väcker många intressanta tankar och lämnar slutet öppet på ett finurligt sätt.