De drömda flickorna

I De drömda flickorna blandas minnen, drömmar och barndomens förlorade figurer på ett suggestivt sätt. Författaren Hannele Mikaela Taivassalo rör sig fritt mellan prosa, lyrik och monolog. Hon skapar en bok om förlust, fantasi och språkets alla lager, där varje ord kan vara en ledtråd till något djupare.

Layouten i boken som är belönad med statens konstpris i litteratur 2024, får den att se ut som en diktbok brukar. Raderna är för det mesta korta och har trasig högermarginal, språket löper associativt. Om man söker bak och fram på boken efter en genredefinition, hittar man den emellertid inte.

När jag börjar läsa tänker jag att texten kan vara både prosa och lyrik. Och kanske i ännu högre grad en dramamonolog. När jag går in i dess speciella värld känner jag inte något speciellt behov av en klassificering.

Boken är uppdelad i tre delar: ett kort intro, ett mittparti med titeln De drömda flickorna, och vad som kallas ett appendix, som är lika långt som huvudtexten och bär titeln Dockskåpet fullt av döda. Något i rytmen och tonfallet förändras i och med att vi går in i dockskåpet, och jag tänker att slutavdelningen är bokens diktsamling inom berättelsen.

Ett sinne som vandrar fritt

Om det här är en berättelse, handlar den om hur någons (kanske man kan säga en författares) sinne vandrar fritt, och i fantasin umgås med både existerande och påhittade personer som är utvecklingar av barndomens fantastiska låtsasvänner. Just med sådana är det möjligt att:

…böja oss framåt

mot dem

för att bättre höra

vad vi vill dem.

De drömda flickorna finns i minnet, på ett tidigt stadium får vi veta att de har bäddats ner i mullen. De förekommer hela tiden kollektivt, blir aldrig individer, och som läsare uppfattar jag att just anonymiteten gör dem mäktiga i jagets värld.

De representerar kanske någon hon i (för)puberteten tänkt att hon kunnat bli, eller någon/några hon tänkt att hon kunde ha som kompis(ar). De tuggar tuggummi, tittar på telefoner och ”sätter hjärtan”, och äger ”flickors visdom”. Precis på vilket sätt de är visa funderar jag på. Ett tuggummituggande ansikte brukar i filmer snarast vara en metafor för dumhet. Möjligen lägger författaren in en ironi i ordet.

Taivassalo analyserar eller gestaltar inte flickskapet, eller sin relation till det, trots att titeln säkert hos många bygger upp förväntningar på att hon ska göra det. Det är dock i så fall fråga om projektioner, som författaren inte kan rå för om läsarna gör.

Parallellt med de fascinerande men ganska svala flickorna finns Kard, som är levande och kär för jaget. Tills han en dag är borta för alltid.

När telefonerna återkommer i samband med att diktjaget konstaterar att flickorna vet vart Kard har tagit vägen, tänker jag att ”visdom” i det här fallet är analogt med ”information”. De vet allt och kunde fylla luckor i jagets minne om det intresserade dem.

Roligt att bli gammal

Att bli gammal framställs i första avdelningen som ganska roligt, ett tillstånd där man står och väntar på vädret. Eller det är väl i och för sig inte roligt, men kan bli det om man tillsammans använder sådana här uppfriskande uttryck i sin vardag. Detta innan jaget vet att hon inte kommer att bli gammal med Kard.

Taivassalo är fin på att uttrycka sig, och att komma så nära plattityder det går utan att bli platt. Uttryck som det följande skulle jag oftast tycka är putslustiga, det måste vara något i kontexten eller tonfallet som gör att det ändå känns finurligt:

Bredvid mig står en postlåda, kanske väntar den också, men inte på dig, kanske är det jag som står där, leveransklar, för att du ska avhämta mig eller avsända mig, jag blir plötsligt osäker.

Det enda i språket som irriterar mig är de stenografiska meningarna som dyker upp på ett par ställen: Skulle ni restauranger/ skulle ni parker / skulle ni pengar / skulle ni hundar Känslan efter att Kard är borta får inte en stark gestaltning genom att författaren lämnar bort huvudverbet: Tanken på att det finns andra ställen, parker/ vill man inte. Det här uttryckssättet som en gång var avantgardistiskt har använts sönder, både i den senmodernistiska lyriken och i schlagern (jag vill dig, jag vill oss).

”Skulle ni hundar” är ett uttryck som i en annan kontext kunde låta komiskt patetiskt, men här handlar det om starka känslor ämnade att tas på allvar. Tror jag som läsare, på den här punkten.

Ingen svarar i dockskåpets telefon

I dockskåpet, som dyker upp först i appendixet, ringer en telefon som ingen svarar i. Den finns inne i ett slutet rum.

Ensamheten är i delar av avsnittet kompakt. Den charmerande dockan Taylor dog vid en obestämd tidpunkt och under gåtfulla omständigheter. Men före det hände något i en park, som gjorde att han inte längre körde bil. Det är lätt att dra paralleller till Kard, som var verklig och som också försvann. Även figurer som kunde ha befolkat texter fanns aldrig, eller så gick tillfället förbi då de kunde ha fått konkret form och liv:

Jag skulle skriva om hundar

för att få ha dem:

—

Jag skulle skriva om flickor.

Psykoterapeuten och författaren Donald Winnicot (1896–1971) beskrev litteraturen som en fortsättning på de övergångsobjekt vi har som små barn. Taivassalo verkar säga att den aldrig riktigt lyckas ta över deras roll:

mitt i berättelsen

har någon slarvats bort

Taylor.

—

Det fanns ingen

som Taylor

och nu finns ingen Taylor

alls.

Den vuxna kan studera dockorna hur länge som helst, men kommer inte långt:

De är så långt borta.

 Tänker de på rymden

de har så stora ögon

som att vad som helst

ryms

där i blickarna

kanske inuti dem

eller kanske mellan det som de ser

och de stora ögonen

de där dröjande blickarna

som sveper över oss.

Emellanåt går det i appendixet lite på tomgång. Följande beskrivning är bara en skiss till en dikt, och jag antar att det är medvetet:

I ett rum finns djuren.

De står som om utströdda, placerade.

En elefant, en panter, en zebra och så

en blommig soffa. Bakom den

ligger lejonen. Det finns ingen sol,

det finns inte ens en lampa. Väggarna

är mörka. Färgerna

läcker. Det finns

så många instängda djur

som bara vilar och väntar.

Lite som scenanvisningar

När jag tänker efter ser ovannämnda stycke ut som en scenanvisning, för en pjäs som aldrig blev spelad. Eller blev spelad på en plats som åtminstone inte läsaren känner till. Om författaren själv gör det vet jag inte, alltså om hon har gestaltat ett skeende för sig själv och menar att det ska utgöra en hemlig motor som får läsaren att intuitivt bygga upp händelser mellan raderna.

Och jag vet inte heller vad hon för sig själv lägger in i de ”förluster” som dockskåpet samlar. Bortsett från den som är självklar, att man som vuxen har förlorat barndomen. Som läsare befinner jag mig emellanåt på den plats som nämns i slutet:

att stå i en tambur är att stå i ett förrum

eller ett efterrum

Att Taivassalo kan uppfylla en scen vet jag, minns henne som bister pandatvättare i en pjäs på Studentteatern på 90-talet. På den scen den här boken är, gestaltar hon fint små händelser av just det slaget. Det är de som ger boken kraft, inte de stora händelserna som bara antyds.

I mitt associerande i samband med läsningen tänker jag också att boken handlar om hur roligt det är att leva sitt liv på scenen, om det man gör där är improviserar och genomgår metamorfoser så ofta man vill. Och man placerar vad man vill på scenen, som i ett dockhus fast med färre begränsningar.

I en värld som vår nuvarande är det frigörande att kunna hypotetiskt föreställa sig en park av följande slag: och det var som om den fortsatte så vidsträckt, trots att den avgränsades av vägar, och som om de inte rådde på den, den bara fortsatte också efter vägen, som om allt var möjligt. Och det gick stigar tvärs igenom hela parken, från alla sidorna och alla sidornas vägar

Det låter som ett underbart ställe när man läser texten snabbt. När man funderar närmare på orden vinner vägen ändå. Parken fortsätter efter den, som parker gör även i stora existerande städer. Det är inte bara drömmen som tränger in i verkligheten, en ganska avtändande verklighet tränger också in i drömmen.

De drömda flickorna är ett spännande experiment, och som sådana brukar vara är boken full av motsättningar. Den är skriven för dem som liksom jag tycker om att vrida och vända på orden, och fundera över vad som finns bakom dem. Få se i vilken riktning författaren kommer att föra sin hybridgenre, som hon tills vidare inte har gett ett namn.