Förlorad mark

Wachtmeisters misantropiska huvudkaraktär för osökt tankarna till Michel Houellebecqs romankaraktärer. Där är prosan starkt inspirerad av Arthus Schopenhauers i mångas ögon cyniska världsbild om livsviljan som livets enda mening.

Frans Wachtmeisters roman utspelar sig i Japan där den svenska huvudkaraktären har bott sedan ett decennium. Han har nyligen blivit lämnad av sin japanska flickvän och karriären på västifierade Ways Recruiting har börjat dala. Utan jobb, inget uppehållstillstånd. Således riskerar han snart att befinna sig på förlorad mark. Men på andra sidan anställningstryggheten blottas både landets mindre charmiga sidor och drivkrafterna i hans eget inre.

En utsiktslös världsbild

Wachtmeister tecknar en i alla avseenden utsiktslös världsbild, som för tankarna till Oswalds Spenglers främsta teori i kultklassikern Västerlandets undergång, med skillnaden att det nu gäller hela världen: cykliskt befinner vi oss i kulturens slutskede. Vad som återstår är nedbrytning – en enda lång förberedelse inför döden. Det låter dystert, och det är det.

”I ljuset av Japan blottläggs Europa och västvärldens sociala, kulturella, kapitalistiska och etniska hierarkier”

Med sylvass blick borrar sig romanen ner i ett samtida Japan som är både underskönt och odrägligt ojämlikt. I ljuset av Japan blottläggs Europa och västvärldens sociala, kulturella, kapitalistiska och etniska hierarkier.

Den i många avseenden känslostumma huvudpersonen framstår misantropisk i sina oförblommerade utsagor om världens avförtrollning och dess upptagenhet vid kulturellt och socialt kapital.

När han funderar på att inleda sexuellt umgänge med kollegan Yoko låter det: ”Erfaren-oerfaren, äldre–yngre, utlänning–japanska; maktstrukturen var definitivt till min fördel. Jag såg framför mig spontana avsugningar i städskrubben, förtrollade taxiresor efter jobbet till nattöppna Ducasse eller Nobu i Akasaka.”

”Charlatanen” Edward Said

Vidare avfärdar han kärlekens dynamik som förutsägbar och utstuderad eftersom mannen är idealist, kvinnan materialist och i ”överensstämmelse med rådande geografiska distribution av välstånd, teknisk utveckling, demokrati, samt diverse etniskt betingade skillnader såsom kroppsstorlek (där kvinnan utan undantag väljer en man längre än henne själv), tecknar den en tydlig diagonal axel som likt en corioliseffekt löper över jordklotet från nordväst till sydöst.”

Tankarna går hand i hand med hans i mångt och mycket rasistiska analyser av japanerna

Tankarna går hand i hand med hans i mångt och mycket rasistiska analyser av japanerna och fördömandet ”charlatanen” Edward Said vars monumentalverk Orientalism kritiserar just västvärldens exotiserande blick på öst. Hans inverkan på interkulturell och interetnisk kärlek har varit absolut katastrofal, tänker huvudpersonen. ”En oskyldigare form av attraktion än exotisismen går nämligen inte att finna.”

Huvudkaraktärens cyniska blick på omgivningen och dess betingelser för osökt tankarna till Michel Houellebecqs romankaraktärer, om än mer välartikulerat och välskrivet på Wachtmeisters prosa.

Liksom hos Houellebecq finns här tydliga kopplingar till filosofen Arthur Schopenhauer, vars i mångas ögon skeptiska inställning till livet helt kan kopplas till den så kallade livsviljan. Schopenhauer hävdade att allt vi gör är en förtäckt kalkyl som tjänar viljan till liv, eller snarats fortplantning och den egna artens överlevnad. Till skillnad från den moderna människans tro på kontroll och allmakt tänker sig Schopenhauer att våra liv är helt styrda av denna undermedvetna livsvilja.

Ett försök att avtäcka livsviljan

I ljuset av Schopenhauer skulle Förlorad mark kunna ses som ett digert försök att avtäcka den här livsviljan, tillika bakomliggande kalkylen, vilken i huvudkaraktärens fall kunde låta något i stil med: I Japan är mina chanser att befrukta en kvinna (och därmed tillfredsställa min vilja till liv) störst eftersom blonda, långa människor premieras.

Hemma i Sverige passerar han på sin höjd som medioker, men i Asiens smickrande ljus ges hans genetiska förutsättningar en välbehövlig push, liksom för hans tyska kollega: ”mannen formligen knullade sig igenom Japan. Hans höga näsa och blonda hårsvall hade en helt annan dragningskraft här än hemma i Stuttgart”. Huvudkaraktärens tankar är fria från moral, etik, förnuft och annan föredömlighet som vi vanligtvis, och om man får tro Schopenhauer, illusoriskt förklarar våra livsval med.

Kusliga undertoner

Själv upplever Wachtmeisters huvudperson att hans egna intentioner är ganska otydliga, vilket även överensstämmer väl med Schopenhauers resonemang om viljan som en omedveten process, svårgripbar för subjektet själv. På Wachtmesiters suggestiva prosa ligger det omedvetna hela tiden och skaver i undertonerna: karaktären företar sig saker som på ett närmast kusligt vis känns på samma gång viljelöst som viljestarkt.

”… karaktären företar sig saker som på ett närmast kusligt vis känns på samma gång viljelöst som viljestarkt.”

Fenomenal gestaltning av konsten

För att undslippa utvisning gömmer han sig undan den japanska migrationsmyndigheten hos sin före detta studiekamrat Bunta som utan större framgång försöker slå igenom som skulptör. Omgiven och starkt påverkad av alla Buntas Buddha-statyer i den ruffiga ateljén börjar till slut även Wachtmeisters huvudperson skulptera en liten boddhisattva.

För visst kan man fråga sig vad som återstår? När allt har lagts i dagen, när våra begär har blottats och framstår sådana de verkligen är?

Svaret: konsten. Eller som huvudpersonen tänker vid ett tillfälle: ”Skräcken de flesta människor känner inför döden handlar inte om det okända, utan om att bli okänd”.

Ett andligt sökande via konsten erbjuder, om inte evig berömmelse så åtminstone, ett förhållningssätt – en plats utifrån vilken man kan titta på varats beskaffenhet, tillika livsviljan, och få en förståelse av den och därmed förhoppningsvis tillskansa sig en sorts frihet. Det är både boken, romanen som sådan, och dess intrig en fenomenal gestaltning av.