Gamlingarna

Hur farliga är egentligen tonåringarna i parken – och vad händer när det är barnen som står för modet och initiativet? I Gamlingarna, den tredje fristående boken om en dagistrio skildrar Malin Klingenberg och Maria Sann barndomens rädslor med både humor och träffsäkerhet. En kort scen med en övergiven mobiltelefon ger dessutom en tänkvärd blinkning till vår samtid.

Säg den småbarnsförälder som inte någon gång muttrat över tonåringar som oförhappandes dyker upp i lekparken och ockuperar gungor och klätterställningar, säger fula ord så att småbarnen hör och är allmänt störande och skräniga. Generellt sett tycks tonåringar vara den människogrupp som väcker mest irritation bland vuxna där de rör sig (i och utanför köpcentrum), hur de rör sig (i klungor) och hur de för sig (är draperade i överdrivet stora munkjackor, är högljudda och svär). Var tonåringarna än vistas så tycks de vara lite ovälkomna. Och – kan erkännas – te sig som lite skrämmande.

Gamlingar som gömmer knivar

Malin Klingenberg och Maria Sann tar sig i sitt senaste samarbete an denna tematik, ur de yngre barnens perspektiv, det vill säga lekparkernas huvudsakliga klientel. Gamlingarna är en fristående fortsättning på Klingenbergs och Sanns tidigare böcker om dagistrion Linnea, Jona och Ebba, nämligen Främlingarna (2021) och Rymlingarna (2024).

Den fyndiga titeln är fortsatt – precis som i Främlingarna – med avsikt förvillande och håller sannolikt en liten lyssnare på helspänn. Kan det faktiskt vara gamlingar med grått hår och rynkor som gömt en kniv i gungan, skrivit fula ord i sanden med sina käppar och kastat skräp – bredvid sopkorgen?

…där långa skuggor av tre gestalter i svart, smått hotfullt sträcker sig ner mot pärmens nedre kant medan försättsbladet dekoreras av klotter och tags…

Den visuellt tilltalande pärmen föreställer en lekpark i solnedgången där långa skuggor av tre gestalter i svart, smått hotfullt sträcker sig ner mot pärmens nedre kant medan försättsbladet dekoreras av klotter och tags. Sammantaget bildar dessa markörer en effektfull inkörsport till berättelsen om Linnea, Jona och Ebba som nu blivit så stora att de får gå till parken på egen hand. Men dit kan man bara gå då det är ljust ute resonerar trion, ”(f)ör när det blir mörkt kommer gamlingarna.”

Svit med sympatisk trio

Berättarjaget i denna tredje bok är följdriktigt Linnea (i Främlingarna var det Ebba, i Rymlingarna Jona) och tonen och intressena har, som sig bör när man inte längre går på dagis, blivit mognare och förändrats. Karaktärernas rörelseutrymme har vidgats och friheterna blivit fler. Linnea får till exempel vara ensam hemma korta stunder vilket är härligt, storasyster som hon är till femlingar.

Utvecklingsbågen från dagis- till skolbarn återspeglas i både text och bild. En rolig detalj är exempelvis att trion har samma färger på sina kläder som i den första boken men frisyrerna har ändrats. Eventuellt är detta, samt att berättarrösterna nu är kompletta, en fingervisning om att sviten om denna sympatiska trio nu är fullbordad.

Ointressant mobiltelefon

Maria Sanns stil är originell och sparsam men synnerligen precis. Objekten är till synes enkelt gestaltade men karaktärernas uttryckssätt är levande och genuint. Sann fångar barnens personligheter och hela den mänskliga känslorepertoaren skickligt och med känsla – sinnesstämningarna är lätta att identifiera.

Sann utnyttjar varje uppslag form- och färgmässigt till max där variationer i proportioner och perspektiv skapar nyanser till Klingenbergs smarta och roliga text. När berättaren Linnea stannar ensam hemma lämnar föräldrarna pappans mobiltelefon på köksbordet så att hon kan ringa ”om det är något”. Men telefonen är intressant bara en stund, sedan blir den liggande på soffan medan Linnea uttråkad tittar ut genom fönstret mot gården.

Det är en subtil men likväl genialisk kommentar i text och bild till diskussionen om mobiltelefonerna som bara tilltagit i styrka under de senaste åren.

Lite tjatig samhällskritik

Att bilderboksmakare kommenterar sin samtid och aktuella fenomen direkt och indirekt är i och för sig givet i ett medium som likt annan skönlitteratur avhandlar livet och vardagen. Poängen är snarast hur Klingenberg och Sann formulerar ett inlägg i denna debatt som, i alla fall stundvis, blir tjatig och framför allt enformig då debattörerna är rörande eniga om mobiltelefonernas förödande påverkan på barnens lek och kreativitet, men villrådiga i hur problemet ska lösas.

Klingenberg och Sann visar däremot hur man utan att använda pekpinnar eller bli övertydlig i sin kritik kan säga något viktigt samtidigt som de ger underlag för fortsatta diskussioner och funderingar hemma kring frågan huruvida yngre skolbarn ”ska eller måste ha” en egen telefon.

Relaterbara rädslor

Det är med avstamp i denna Linneas tristess som spänningen i berättelsen skruvas upp. Linnea bestämmer sig för att ringa på hos Jona och be honom följa med till parken. Det är visserligen redan kväll och ”Blombergs har redan tänt sin utelampa” men bakom höghusen är himlen fortsatt blå. Parkbesöket får ändå ett abrupt slut när Jona hör någon komma. Med få uttryckliga markörer (ingen gamling syns ens till) tilltar ändå oron. Det är en oro som är lätt att relatera till liksom till den smått snopna ordväxling som följer när duon sitter och gömmer sig bakom en buske.

”Det kan hända att jag såg fel”, säger Jona.

”Det var ändå bra”, säger jag.

Vännerna har en gemensam rädsla som får ytterligare näring av deras egna tolkningar, fantasier och rykten de hört. Det är en situation som är lätt att förknippa med den period av barndomen då rörelseutrymmet växer samtidigt som man blir medveten om eventuella faror i sin omgivning. Att möta sina rädslor och lära sig bemästra dem är återkommande tematik i barnlitteratur och tacksam sådan eftersom den kan varieras i det oändliga.

Ofta handlar det om att vara rädd för mörkret som i Lena Frölander-Ulfs Jag, Fidel och skogen där berättarjaget söker överkomma sin rädsla för att använda sommarstugans utedass när det är mörkt. I Tove Appelgrens och Salla Savolainens Sov nu Vesta-Linnéa! håller rädslan för en återkommande mardröm Vesta-Linnéa vaken om nätterna.

…Men tematiken kan även handla om vuxnas rädslor…

Men tematiken kan även handla om vuxnas rädslor som i Sanna Tahvanainens och Jenny Lucanders gripande bilderbok Min svarta hund som skildrar ett barn med stora, svårhanterliga känslor. De utmattade föräldrarna är rädda för att inte klara av att hjälpa sin son när hans känslor blir så stora att saker går sönder. Ibland händer det att en vuxen i bilderboken rycker in och hjälper barnet men ofta listar barnet själv ut en metod för att hantera eller övervinna rädslan.

Ockupanterna konfronteras

Nordisk barnlitteraturforskning har uppmärksammat de kompetenta barnen som gör inträde i barnboken i takt med hur synen på barns inneboende kapacitet och förmåga att ta ansvar uppmärksammas inom utvecklingspsykologi och pedagogik på 1900-talet.

I bilderboken gestaltas barn ofta som självständiga (Pippi Långstrump), orädda och äventyrslystna (den Vilda Bebin) eller kvicktänkta och företagsamma (LasseMaja) för att nämna några typexempel. Ett särdrag är att vuxna ofta får träda i bakgrunden eller har en mer följsam roll medan barnen löser problem eller tar sig över hinder på egen hand. Så är det också i Gamlingarna och i den tidigare Rymlingarna där trion hittar på att rymma från dagisgården (och återvända till dagisets sovsal) utan att någon vuxen hinner märka det.

Med verbal list och mod

I Gamlingarna serveras lösningen på trions problem i mataffären då Linnea av en händelse stöter på en av gamlingarna och inser att denna parkockupant kanske inte är så farlig när allt kommer omkring. Och att ockupanten till och med har en mamma med sig i affären är helt klart en förmildrande omständighet, funderar Linnea. Med denna upptäckt och en annan värdefull iakttagelse om gamlingen, är Linnea rustad för konfrontation i parken – med vännerna som hjälpande insatsstyrka.

Med verbal list och en stor portion mod lyckas trion sätta gamlingarna på plats och återta sin egen plats i parken, jämsides med gamlingarna. Med hänvisning till inledningen ovan visar Sann med det första och sista uppslaget där parkens interiör visualiseras med redskap för både yngre och äldre barn, att också tonåringar behöver en plats i stadsbilden.