A Year of Last Things

Michael Ondaatjes bok är en samling texter, inte en diktsamling. Det är dikt, memoar, en eloge till vänner och andra författare, till det som var och förvandlades. A year of last things är ett begynnande farväl, en hanterad rädsla för att skrivandet snart tar slut, en kärleksförklaring till ord och språk.

Ondaatje, 81, säger i en intervju, att han inte mera vågar skriva romaner, han tror inte han kan få dem att hålla ihop. I dikten är äventyret kvar: att först skriva utan att veta vad som följer efter nästa ord. Ondaatje tar med läsaren in i sina landskap, de ihågkomna, de drömda, dem som han försöker komma in i via orden. Också geografiskt rör sig texterna över det vidsträckta, från hans barndomstrakter i Sri Lanka till Bulgarien.

Diktrader i fickan

“Reading the lines he loves/ he slips them into a pocket…”

I dikten stoppar han rader han älskar i fickan tillsammans med telefonnumren till sina barn i städer långt borta. Det är vad han behöver, men det finns mycket annat som också är viktigt, tex. hunden och doften av gräs om sommaren.

Och alltid, trots allt, också en lust att slinka ned i det våta mörka och simma till andra djup, där det inte går att se något som är en fortsättning på det berättade.

Det var den Bookerprisbelönade romanen Den engelska patienten (1992) som gjorde Michael Ondaatje känd. Den blev också filmatiserad (1996), med bland andra Ralph Fiennes och Juliette Binoche i huvudrollerna.

Det är berättelsen om den ginpimplande mannen, som ställer till med galna situationer för passagerarna.

Resan hem, den självbiografiska boken från år 1983, är varmhjärtad med bla. en skildring av en översvämning, hejdlös och tragikomisk, liksom berättelsen om den svårt alkoholiserade fadern som var övervakare på järnvägen i Sri Lanka, dåvarande Ceylon. Det är berättelsen om den ginpimplande mannen, som ställer till med galna situationer för passagerarna. Ondaatje lägger fram allt med ett leende som har överlevt det tragiska och en möjlig saknad efter att han som pojke lämnade Sri Lanka, studerade i London och bosatte sig i Toronto i Kanada.

I The year of last things återkommer han i ett prosa-avsnitt till sin tidiga skolgång och den grymma mobbande rektorn, som han också återser senare i livet. Den gamle mannen verkar ha blivit mild till slut. Men när  författaren går hem från mötet med honom, hör han hur den gamle slår sin hund.

Kanelskalaren och hans hustru

Det finns en sensualitet i Ondaatjes texter, en genomgående känsla för närhet. Rader ur Ondaatjes dikter i urvalet The cinnamon peeler (1989) har följt mig i många år:

” I am the cinnamon peeler´s wife, smell me!”

Att vara hustru till en  kanelskalare, en som befinner sig lågt nere i samhällsrang, är att bära en doft som kanske aldrig går ur. Men det, som enbart kunde vara lukten av fattigdom, är i texten lockande. Doften av kanel överförs på de älskande i dikten och litet av den stannar på läsarens hud. Själva ordet har en tjusning: cinnamon, kanel.

Men för romantisk blir Ondaatje inte, han skriver också: “ kiss me in the parking lot”, ”kyss mig på parkeringsplatsen”, och han låter inte konsten ta plats i något elfenbenstorn:

“Fuck the Renaissance/ – just give me a beer.”

Själv kan han vara hänförd av en 1 300 sidor tjock ordbok i sanskrit, som han sitter och utforskar i timmar åt gången. Han hittar fascinerande ord för olika ljusförhållanden, tex. av ljuset från en by långt borta, reflekterat i ett moln.  Orden, uråldriga fraser knuffar upp dörrar.

Ikoners tystnad

I de nya dikterna (red.anm: dikterna finnas inte i svensk översättning ännu i juni 2025) finns fortfarande en hänförelse över ögonblicket, att snudda vid någons arm, känna den, som i Ondaatjes svit dikter tillägnade den unga bulgariska poeten Miroslav Penkov: ”A night radio station in Koprivshtitsa”

…“And I want to rest my hard, busy, thought-driven head against/ your naked neck…”

Att få luta sitt tunga rastlösa ständigt tänkande huvud mot en annans nakna nacke, det är vad diktjaget längtar efter och behöver. Trots kärleken till kulturhistorien är den mänskliga levande kroppen nödvändig att känna, att lyssna till blodet i en annans ådror.

Men högre upp i valvens målningar pissar djävulen i en skål…

Platsen kan vara en bulgarisk kyrka med tända ljus, solen skiner, ljuset rör sig över väggarna som om det imiterade en byadans. Men högre upp i valvens målningar pissar djävulen i en skål…

I sin dagbok skriver författaren om ikonernas tystnad. Det som uppenbarar sig bakom dessa målade fönster förblir tyst. Tankarna kring det tysta avbryter Ondaatje snabbt, han vill in i det vardagliga, bortom det religiösa och skriver om en biskop som skyndar hem när timmen blir sen. Biskopen vill sitta hemma vid brasan han själv tänt.

Ondaatje dras till det religiösa och andliga men ger sig inte hän i någon dyrkan, han stannar inte upp. Han kan känna sig som en av tusentals, som väntar på mörklagda stationer.

Augusti och lust

Han reser i tiden, är i Oplontis, begrundar det förlorade, allt som tillsammans med Pompeji och Herculaneum täcktes av lavan och askan från Vesuvius:

”All day the quiet beauty of these

lost things ”

I Kangra i Indien stannar han framför en målning av en kvinna i en gunga under ett mangoträd, ser hur hon försvinner, blir allt osynligare, vattenfärgen flyter ut tills bara ogenomskinligt papper finns kvar.

Också det hans hand skriver suddas ut men ännu fortsätter han, är igen inne i lust, åtminstone i lusten till lust, ”August desire”, en mogen längtan, sinnlighet, den eufori som blåst och regn kan ge. Att bli omskakad, upplåst och öppen. Ordet ”lock” återkommer i dikterna, detta lås som håller en instängd, men som ännu kan öppnas.

Men åtrån och utlevelsen, som förr kunde återupplevas, fortsätta i kroppen och minnet som en förlängd natt, ett öppet fönster, går inte mer att framkalla.

Skrivandet, det skrivna och det dagliga liv som ska levas, det fysiska, är också smärta. I många år hade han sitt skrivrum i våningen ovanför en veterinärs mottagning. Och de sjuka djuren har tagit sig in i hans text, deras skrik, tunga andning, suckarna. Han isolerar sig aldrig, är alltid lyhörd för det som sker, medlevande:

…”the howls, the heavy breathing, the sighs

from that faraway untranslated world.”

Det som inte översätts, det oöversättbara kan vara av just det här slaget. Att som författare låta bli att försöka.

Syrsorna i  Strindbergs kudde

En berättelse som fortsätter ”a further story”, finns det en sådan eller kommer den inte att infinna sig, undrar författaren av och till.

I dikterna figurerar författare och konstnärer som Beckett, Proust, Monet, Tizian… och Ondaatje skriver om Strindberg, som när han låg svårt sjuk och yrade om sparvar och rävar, ibland hörde en syrsa sjunga inne i sin kudde. Syrsan lät höra sina rim och ramsor natten lång, så som gräshoppors läten verkar stiga upp från underjorden. Mitt i allt detta börjar Ondaatje sakna sin katt, den som blev hela sexton år gammal:

”Oh, Jack, I miss your presence everywhere”, han längtar efter sin döda katt så att det nästan känns outhärdligt och undrar hur han själv ska bli som gammal, hur det blir i livet efter döden, där inget språk finns.

Författaren vill få tillbaka sin katt och liksom Bashos lärka, som sjunger och sjunger uppe i luften, har han inte fått nog av själva levandet.

Dikten ”Evening”, Kväll, får en fundera över skrivandets premisser. Den handlar om poeten som slutade skriva när han var fyrtio år men började skriva på nytt trettio år senare med samma röst och stil, sprickan i livet syntes inte i det skrivna. Han är lika exakt, inne i samma andning som när han var ung.

…”he wrote, as if he always slept

This way beside her”

Det är som om det som tagit slut ändå fortsätter.

Michael Ondaatje skriver om hur det är att vara en gammal författare, vandra bland texter och minnen och sina egna tillkortakommanden. Att inte vara för nostalgisk eller melankolisk, lämna ”det blå”. Det förflutna börjar bli ett oupptäckt land. Det som har varit är mer avlägset, samtidigt mer levande.

Författaren ”simmar in i den sena eftermiddagen”. Och han minns flickan vid floden Clare, nu minns han henne medan han simmar in i kvällen, då de där omtalade stjärnorna ska visa sig.

Ödlan med den blå tungan

De tre titeldikterna ”Last things” är tillägnade författaren Adam Zagajewski, som skrev om hur spännande det måtte ha varit, när Dante skrev sin gudomliga komedi, känslan av att allt kan hända.

Ondaatje tar i dikterna med sin mardröm om Dante som ett fallande djur  med en blå tunga hängande ur munnen.

… ”as if

at the end of the world

there is a lizard

who will walk up

some staircase in the dark,

a finished book in his mouth”…

…”som om det vid världens ände/ finns en ödla/som kommer uppför/ någon trappa i mörkret/ med en avslutad bok i sin mun”… (min övers.)

Att inte få avsluta förskräcker liksom det avslutade också gör det. Det är en oro i texten, som när statyer faller, att stiga på en spik, det avgörande sker snabbt eller långsamt. Och Ondaatjes vackra avskedsord till en vän, Connie: det är hennes sista år, men han ser henne som” lysande inne i de där sista bränderna.”

Det går inte att ta miste på lusten att leva och tvånget att acceptera all slags ändlighet.

Boken gör en både upprörd och lugn. Framför allt finns här så många glänsande rader, just sådana som man vill stoppa i fickan tillsammans med kontaktuppgifterna till dem man älskar mest här i världen.

Böcker av Ondaatje:

A year of last things, 2024

Resan hem, 1994

The cinnamon peeler – Selected poems, 1989