Språkets åtbörder

Gesten är svårdefinierad, således förblir arbetet med den oavslutat. Men är utsagan om det öppna och odefinierbara alltid en produktiv väg eller bara ännu en förförande gest?

Hedvig Härnstens avhandling Språkets åtbörder – Litterär gestik hos Michaux, Kafka, Sarraute och Norén undersöker vad gester i litterär modernism är och kan vara med utgångspunkt i ovan nämnda författarskap. Hur ser gesterna ut? Vilken uppsättning gester finns i litteraturen?

Gesten låter sig inte så lätt artikuleras, skriver Härnsten, men det är just omöjligheten att definiera den som gör den produktiv och rörlig som tankefigur. Därför är avhandlingens undersökande moment centralt.

Gesterna i historisk kontext

Man kan ändå tänka sig att dela upp gesterna i tre olika kategorier, menar hon vidare. Gester på innehållets nivå, gester som texten själv försöker artikulera och den tredje varianten som hon kallar en kroppsnära gestik, vilken handlar om närheten till den hand som skriver, alltså författarens egna gester.

Därefter förankras gesten i en historisk kontext, från Augustinus som kallade åtbörderna för ett medfött eller naturligt språk, till modernismen då gesten var på modet i och med en så kallad gestförlust – konsten och inte minst litteraturen invaderades av gester. Kanske till följd av att mekaniseringen fjärmade oss från handens naturliga rörelsemönster, resonerar Härnsten.

… med intensitet och skärpa på ett minst sagt tankeväckande sätt

En skyndsam genomgång

Sedan dyker hon ner i respektive författarskap och redogör med intensitet och skärpa på ett minst sagt tankeväckande sätt om deras inbördes gestik – Michaux’ tuschteckningar som vill bryta upp språkets supremati, Kafkas osammanhängande gestik, Sarrautes experimenterande med uppbrutna, ljudande gester och Noréns i alla avseende okonventionella gestiska lyrik och dramatik.

Det blir en relativt skyndsam genomgång av respektive författarskap, inte så konstigt kanske med tanke på att alla fyra ska hinna genomlysas på 230 sidor.

…frågan ’vad gesten inte är’ hade lämpat sig bättre som avgränsning.

Gemensamt för kvartetten är att de med hjälp av gesterna verkar söka efter ett så kallat för-språk, ett språk som ligger bortom språket. Med tanke på att de befinner sig i konflikt med orden kan man dra slutsatsen att litterär gestik är en form av språkkritik, menar Härnsten (å andra sidan: vilken författare har inte vad Birgitta Trotzig kallade ”språksvårigheter”, tänker jag).

Sammanfattningsvis resulterar avhandlingen i sju olika konstellationer av gester, och Härnsten undrar om frågan ”vad gesten inte är” egentligen hade lämpat sig bättre som avgränsning.

Kanske, kanske inte. Avgränsningen, eller i det här fallet icke-avgränsningen, är tillåtande och öppen – eller som hon själv skriver; oavslutad – precis som gesten själv, vilket för läsaren ut i egna associationer som förgrenar sig liksom svaren på avhandlingsfrågan.

Gesten som samhällskritik

Själv dristar jag mig, upprymd av åtbörden som en möjlighet, att tänka på den inte bara som en språkkritik, utan rent av en samhällskritik. I tider av ohejdad AI-kapplöpning, skulle väl gesterna kunna vara vårt viktigaste motmedel, som vi, om de nu förefaller vara förlorade borde göra allt för att återskapa.

I tider av ohejdad AI-kapplöpning, skulle väl gesterna kunna vara vårt viktigaste motmedel…

Detta för-språk – både litterärt som kroppsligt – är förstås fullkomligt obegripligt för alla vars inre utgörs av ettor nollor. Gesten och därmed tolkningen av den kräver en riktig människa, eftersom den, om man får tro Augustinus, utgör en direkt koppling mellan den yttre och inre världen. Den är gränsöverskridande, svårfångad, rörlig som tankefigur och som sådan kommer den väl aldrig helt kunna infångas av tekniken?

Ett stort hav av oändliga gester

Eller, är utsagan om det oavslutade bara en alltför förförande gest, omöjlig att motstå? Härnsten konstaterar att vart och ett av de undersökta författarskapen härbärgerar sina helt egna konstellationer av gester. Kanske är det just gestens partikularitet och specificitet som har gjort att den är som allra mest produktiv att undersöka inom ett och samma författarskap, varför också merparten av tidigare studier om gestik är avhandlade så.

Den kroppsnära gesten torde väl dessutom vara något närmast ofrånkomligt för författaren, något som alla skrivande personer måste förhålla sig till på ett eller annat sätt, eftersom själva gesten, det att skriva – att föra handen till pappret eller tangenterna – är en rörelse som i sig för med sig något alldeles unikt – ordlöst – in i texten?

Likt små dopp med tån i det stora havet av oändliga gester ger Härnstens bok, som synes, många ringar på vattnet. Frågorna hopar sig. Gott så, en avhandling vars åtbörder visar läsaren vidare ut i världen är väl den bästa sortens.