Vi ses i augusti

Det här är en roman många retar sig på, många tappar bort sig i, och många älskar, skriver recensenten. Själv finner han kvinnoporträttet som gestaltas oemotståndligt. Vi talar om om Nobelpristagaren Gabriel García Márquez bok Vi ses i augusti.

När jag var några år gammal var min pappa uppbragt över att min mamma hade läst en lång och oerhört fin bok ända fram till sista sidan, men den lämnade hon oläst. Senare sa mamma att hon inte kom säkert ihåg om hon kanske ändå inte läst den också, bara sa att hon inte gjort det, för att retas.

Den här boken var Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez (1927–2014), mottagare av Nobelpriset 1982. Det är en roman många retar sig på, många tappar bort sig i, och många älskar.

Författaren skrev många mästerverk, men emellanåt skrev han också verkligt dåliga böcker, som Mina ledsna horor. Man kan därför lätt tänka sig att en bok han skrev när han började bli minnessjuk skulle bli på alla sätt sorglig att läsa. Men den postuma romanen Vi ses i augusti känns på sätt och vis som höjdpunkten i hans produktion.

Äventyr som gammal

I översättaren Hanna Nordenhöks förord och redaktören Cristóbal Peras efterord, talas om de små motsättningarna i texten som beror på författarens trötthet och minnesluckor. De lätt förvirrande elementen ger boken ett unikt skimmer som jag tänker att är något ingen artificiell intelligens någonsin kommer att kunna lära sig (och den dag den kan det är det vi människor som sitter under bordet med sladdar i våra huvuden, medan den skriver).

När jag följer bokens undertext om åldrande, tänker jag på den långa romanen Kärlek i kolerans tid, som slutar med att Florentino Arizo som gammal har vunnit den kvinna han alltid har älskat, Fermina Daza. Han är nu direktör på det lokala flodbåtsrederiet, och ger order om att skutan ska ta paret gång på gång upp och ner genom regnskogen. Fermina frågar hur länge han tror att de kan hålla på så, varpå han svarar ”hela livet”. När romanen kom ut och jag var i 20-årsåldern, tyckte jag det var en så lockande vision av att bli gammal som man bara kan tänka sig. Fylla några eventuellt krassliga år med så mycket kärlek och äventyr man kan. Jag föreställer mig att författaren i sitt huvud som höll på att tas över av glömskan reste med en liknande inställning.

Öm finurlighet

Ingen kommer att kunna pejla Márquez hemlighet som författare, hur det alltid kan finnas en dimension av öm finurlighet även när han gestaltar ett rått skeende. Vad det beror på att machismen när han beskriver den i sina böcker känns så mycket mindre osympatisk än den gör i Mario Vargas Llosas. Bortsett från ett och annat ”kaserndjur” brukar männen vara besatta av lika doser kärlek och åtrå, inte av maktbegär, och det samma gäller också för den aktuella romanens kvinnliga huvudperson Ana Magdalena Bach. Författaren har gått in i hur det är att vara kvinna, och huruvida han har lyckats får en kvinna svara på. Men Ana Magdalena är för mig oemotståndlig.

Men Ana Magdalena är för mig oemotståndlig.

Hon är bildad och charmerande, empatisk och välvillig samtidigt som hon är den typen som inte gör (eller läser) något hon inte själv vill, har ”den goda egenskapen att aldrig säga ett ord för mycket och tillräckligt med intelligens för att alltid hålla huvudet kallt”. Hon har sinne för den vackra och roliga detaljen. Författaren beskriver hennes kropp som både åldrande och dynamisk, och jag tänker att vem som helst som dras till kvinnor kan förnimma hennes attraktion.

Ana Magdalena är lyckligt gift, låter oss en eventuellt pålitlig berättare veta i början. Något gnager ändå i henne; makens oförmåga att vara trogen, som går så långt att den är en sorts oskuld. Den sextonde augusti varje år tar hon färjan från sin kuststad till en liten ö, där hon tillbringar en natt på ett hotell och besöker sin mors grav. Här får hon det år hon är 46 år gammal lust att ha sex med en främmande man, och det fortsätter.

Motstridiga män

Alla i familjen är musikbegåvningar, Ana Magdalena framför allt som lyssnare. Det här är den typ av familj alla i omgivningen beundrar, ledigt elegant och bildad och med ett skimmer alla försöker analysera men inte kan. Maken Doménico Amarís är dirigent och föreståndare för provinsens musikkonservatorium. Barnen är vuxna, om familjens liv som barnfamilj får vi inte veta mycket; det slår mig att barn bara förekommer i författarens tidiga böcker, som oftast utspelar sig i fattiga miljöer. Sonen fördelar sin tid mellan uppträdanden som musiker runt om i världen och tillfälliga romanser, dottern är lika musikbegåvad som alla de andra men vill bara bli nunna. Fram till att hon blir det lever hon livet med sin pojkvän.

Denna Micaela har en modern uppfattning om en nunna, en sådan behöver inte vara oskuld.

Denna Micaela har en modern uppfattning om en nunna, en sådan behöver inte vara oskuld. Innerst i Ana Magdalena, som inte för allt i världen skulle vilja vara i kloster, bor å andra sidan en oskyldig katolsk flicka, vilket visar sig när hon ska ha sex med den första av de män hon möter på utflykterna: ”Hon gick upp på rummet med samma ljuvliga känsla av skräck som hon bara känt inför sin bröllopsnatt.” Den vuxna kvinna hon nästan ända in är, intar däremot den aktiva roll flickan en gång lärde sig att hör till männen. Hon får dem att rodna och är vänligt retsam. Machismen är långt borta som om den aldrig funnits:

Sist hjälpte hon honom att dra ner kalsongerna längs benen, och såg då att han inte var lika välutrustad som hennes make, som var den ende fullvuxne man hon sett naken, men att han var hård och redo.

   Hon lät honom inte ta kommandot. Hon grenslade och red honom med liv och lust och slukade honom hel och hållen utan att tänka på honom, ända tills de låg förbluffade och utmattade i en pöl av svett.

Efteråt har mannen medan hon sov vikt hennes kläder och ”nästan ömsint” placerat dem på stolen, samt lagt en tjugodollarsedel i hennes bok. Männen hos García Márquez har aldrig varit så här motstridiga.

Det underbara inte kopplat till ålder

Huvudpersonen hinner innan boken är slut nästan fylla 50. De fyra åren som gått sedan början kan se ut att göra en obetydlig skillnad, men både för stämningen i boken och för Ana Magdalenas självbild har de betydelse. Den senare är dock stark, i den meningen att det underbara hos en kvinnlig Márquezfigur av hennes slag inte är kopplat till ålder. Författaren älskar henne så mycket när han beskriver henne inifrån, att han låter henne vara fylld med en naturlig känsla av att hur många kvinnor maken än har, tävlar de inte med henne. Ett större bekymmer för Ana Magdalena är vetskapen om det hon själv har gjort och gör på augustiresorna, vilket påverkar hennes beteende och därigenom mannens.

”Det året däremot hade hon sedan hon kommit tillbaka från ön haft känslan av att hon bar ett märke inristat i pannan som alla män kunde se, och som någon som älskade henne så mycket och hon älskade tillbaka mer än någon annan inte kunde undgå att upptäcka.”

Uttrycken blir mot slutet deppigare, ta ett litet konstaterande som ”kvällen hade inga framtidsutsikter”.

Stämningen kan motsäga skeendena

Det är något med Márquez böcker som gör att jag brukar minnas dem starkt, men samtidigt gör att jag varje gång jag läser någon av dem på nytt inser att jag har glömt hur ett förlopp slutar. Det är kanske den blommande stämningen i Hundra år av ensamhet som gör att jag flera gånger har läst avsnittet där Aureliano Buendía ska bli avrättad, och är övertygad om att han slutligen inte blir det (han blir det). När jag en kort tid efter att ha läst originalet till Vi ses i augusti läser översättningen, inser jag att jag inte kommer ihåg vilken som var moderns hemlighet. Hon som genom en ”postum finurlighet” kanske styr vem hennes dotter möter på ön.

Om man efter att ha läst den postuma boken inte helt minns vad som händer på sista sidan, är det kanske för att det inte är helt tydligt. Vid den här punkten är Márquez kanske slutligen gammal på riktigt, och redaktörerna som har färdigställt boken låter det synas.

Ibland journalistisk och ibland melodramatisk

Márquez stil är konstaterande, även när han talar om stora känslor. Det är säkert bland annat för att han från början var journalist. Jag reagerar när översättaren i en tät kortfattad mening där det känns som om hela livet ryms, lägger till två hela ord, ”andlöst” och ”inre”.

…y ambos yacieron pendientes de los ruidos de sus almas.

…och de låg båda kvar medan de andlöst lyssnade till sina själars inre larm.

Det här är en detalj, Hanna Nordenhök är en enormt skicklig översättare. Hon kan använda ett bortglömt ord som ”älskog”, och ett annat som ”sedesam”. Och min mammas favoritord ”finurlig”. Hon är bra på att följa författarens speciella uttryck utan att föra dem närmare standardspråket. Hennes svenska text känns inte som en översättning.

Emellanåt slår författarens uttryck över i det riktigt melodramatiska:

Det andra mötet hade tvärtom varit en explosion av överjordisk njutning som förvandlat hennes underliv till ett lågande slagfält…

”Mänskor är barn” sjunger Galenskaparna i en av sina revysånger, och García Márquez visar att det i grunden är sant. Kanske det är just den dimensionen som gör den magiska realismen.