Jag skar mig i hjärtat

Det är skarpt fokus på brustet hjärta i tredje romanen om Nadja Nubb. ”Jag älskar dig Ilta. Rakastan sinua.”  Titeln Jag skar mig i hjärtat och prologens första ord på två språk sätter tonen för Minna Lindebergs tredje fristående ungdomsroman om Nadja Nubb och hennes kompis Carolus Savander på Möllevägen 7 i centrala Helsingfors.

Det handlar om ett brustet hjärta och den sorgeprocess som hör till och vars utveckling romanen följer. Färden är plågsam, men då sista sidan nås har Nadja kommit till den andra sidan av tunneln och är redo att gå vidare.

Vi har tidigare träffat Nadja och Carolus i romanerna När vi blev vuxna (2018) och Norrsken i skallen (2021). Den förstnämnda utmärkte sig genom sin tygellöshet och sin karaktär av skröna – protagonisten var då fjorton år gammal, men berättelsen svämmade över av vuxenteman som sex, våld och död, avhandlade med svart humor och frejdighet, vilket gjorde den svår att målgruppsbestämma.

Den för Lindeberg så typiska anarkistiska tonen fanns kvar i Norrsken i skallen, som utspelade sig två år senare. Den romanen var dock mer fokuserad, upptagen som den var med att beskriva samkönat begär och den emotionella bergochdalbana som präglade Nadjas förhållande till den i Kalajoki bosatta förälskelsen Ilta Vuori.

I den roman som nu föreligger – kanske den sista i en trilogi? – har Lindeberg tagit ännu ett steg vidare. Nadja har fyllt arton och borde gå i skolan, men Ilta har gjort slut och livet har stannat upp. ”Meillä on jo pitkään mennyt tosi huonosti. Olet puhunut minulle rumasti, etkä pyytänyt anteeksi. Et ole turva. Olet niin epävakaa.”

Mera elegi än skröna

Om de två tidigare romanerna hade ett brett persongalleri med en krets ungdomar som nav, är tyngdpunkten en annan i Jag skar mig i hjärtat. Fokus ligger på Nadja, hennes krossade hjärta och inre liv. Tonen är mer samlad än vi är vana vid. Det ger romanen en karaktär som ligger närmare elegi än skröna. Olycklig kärlek kan vara alltuppslukande. I det tillståndet begränsas synfältet, det är bara hjärtesorgen som existerar.

Författaren är lojal med sin protagonist och anpassar berättarperspektivet, zoomar in. Att Jenny Lucanders träffsäkra illustrationer som breddar perspektivet har fallit bort denna gång känns därmed följdriktigt.

Får man säga så? Att man inte orkar börja leva?

”Jag orkar inte. Jag vill inte börja. Får man säga så? Att man inte orkar börja leva? Får man säga det då andra dör i krig på förlossningssjukhus i bombattentat? Får man ge fan i sig själv och bara hoppas att någon annan tog hand om allt som heter livet?”

Saknaden och sorgen passiverar Nadja. Det enda som lockar är att stalka Ilta via alla tillgängliga kanaler, trots bästisens ständiga ingripanden: ”Skärmtiden är slut. Du är som en tvååring vid ratten i Tokyo by night. Du måste sluta kontakta människorna i närheten av Ilta. Du skadar dig själv.”

Carolus blir den som får styra upp det liv Nadja själv inte orkar med. Hon flyttar in hos honom fem trappor upp, och han stoppar i henne mat, ser till att hon har rena kläder, plockar upp henne från hallgolvet, skickar henne till psykiatern då hon bryter ihop, och ingriper, tröstar och uppmuntrar henne outtröttligt.

Utanför ekorrhjulet

Som tidigare präglas de två tonåringarnas vardag av sviktande strukturer och avsaknad av vuxenstöd – Carolus ålderstigna men joviala och kärleksfulla pappa Torsten bor på anstalt och somnar in medan Carolus och Nadja är på Kanarieöarna. Nadjas mamma har drabbats av en allvarlig hjärnblödning.

Förutom Carolus, vars utveckling har gått från smått neurotisk och nördig tonårskille till en veritabel klippa i stormen, stiger Torstens ungdomsvän, agronom och diplomterapeut i psykosyntes Hanna Holm in som ställföreträdande föräldragestalt. Hon bjuder in vännerna till sitt hem på Vårdberga herrgård i Åbolands skärgård och bidrar till att skapa den regelbundenhet i tillvaron som till sist hjälper Nadja att komma vidare.

Lindeberg är bra på att fånga den där stämningen när stunden är evig och riktningen öppen, som det kan vara i ungdomen, en existens utanför ekorrhjulet, då livet inte är linjärt. Avsaknad av begränsande strukturer ger ju också plats för en hjärtesorg att växa sig stor som ett berg och fylla upp hela tillvaron, till den grad att mammans och Torstens sjukdomar och frånfällen närmast blir ett bakgrundsbrus. Det här även om författaren med små gester låter oss ana den stora förträngning hållningen bottnar i: ”Mamma är kvar på vårdhemmet Esther. Jag vill inte bekymra henne. Jag vill inte träffa henne. För jag kan inte. Hon kanske aldrig kommer tillbaka till sig själv”.

Ångest i kulturhemmet

Det är med en fascinerande självklarhet Lindeberg målar upp sina excentriska existensers livsmiljö, och det är ingen diskbänksrealism. De välbärgade kulturhemmen är en integrerad del av gestaltningen och stämningen som skapas,  framför allt Carolus environger på Möllevägen 7, ”en pietetsfullt renoverad patriciervåning ” där ”fyra meter reser sig från golv till tak i sju rum med gustavianska möbler i ljusblått och vitt” och kakelugnar i varje rum.

Ibland sitter Carolus vid sin pappas piano och spelar Chopin, ibland botaniserar han och Nadja bland Torstens antika och exotiska artefakter som han hämtat från sina resor runt världen. På samma okonstlade sätt gestaltas Hanna Holms självklara identitet som herrgårdsfru med jordsbrukaransvar, målarateljé och terapimottagning. Hos henne sover Nadja i ett gästrum med rosentapeter och äter frukost i salen under släktporträtt med ramar av bladguld.

…en stereotyp bild av en viss sorts finlandssvensk kulturmiljö med gamla anor som Lindeberg njutningsfullt fångar.

Den Hanna Holmska blandningen av handfast praktiskhet, segt lynne och kulturbärande överklass, bonden som är målare och terapeut, liksom Carolus som cyklar tjugo kilometer per dag, jobbar på Electrolux och spelar piano och läser poesi, är en stereotyp bild av en viss sorts finlandssvensk kulturmiljö med gamla anor som Lindeberg njutningsfullt fångar.

Det är ett medvetet grepp att låta romanen utspela sig här – hur hade berättelsen sett ut om den ägde rum i en höghuslänga i Kyrkslätt? Inte så här. Hanna Holm säger att Nadja saknar ett nätverk som kunde stöda henne, men är det inte just nätverk par excellence att ha en vän som Carolus och en trygg och stabil vuxen som dyker upp från ingenstans och erbjuder mat och husrum på obestämd tid?

Glöden ur rosentapeten

Avsaknaden av de samhällskritiska glasögonen kan provocera, men till Lindebergs särdrag hör att konsekvent låta läsaren dra sina egna slutsatser. Och miljön bidrar starkt till läsupplevelsen, gör Nadja till något av en Werther för sin tid i sin upplevelse av ångest, självdestruktivitet och besatthet i högreståndsmiljö.

Lindeberg strösslar ut kulturmarkörer och skapar i kombination med sin naturskildring en taktil läsupplevelse där man med Nadja upplever hur det känns att sitta i herrgårdens gästrum där ”den bleka vårsolen glöder ur rosentapeten och spännpappren under tapeten doftar jord under väggarna av stock”.

Jag skar mig i hjärtat är inte lika drabbande som Norrsken i skallen, och jag saknar också stundvis den där halsbrytande svarta humorn och galenskapen som Lindebergs verk brukar präglas av. Men det är inte lätt att skriva en bok om tonårig hjärtesorg utan att det blir tunt och förutsägbart. Tack vare den kompromisslöshet och egensinnighet som romanen präglas av fungerar ändå helheten. Lindeberg ska ha en eloge för att fördomsfritt våga kasta sig ut och göra varje ny bok om Nadja Nubb till en helhet i sin egen rätt.