Drömmaren Rousseau, eller Om frihet, fantasi och den omöjliga konsten att leva i ett samhälle

Tatjana Brandt skärskådar i sin bok Drömmarnas Rousseau en strulig tänkare som spjärnar mot sin samtid. Recensenten Mio Lindman skriver: Jag inser under mitt andra läsvarv att frågan i någon mån är felställd. Boken är inte ute efter att fiska efter pärlor bland Rousseaus stolligheter och utgjutelser.

“Jag känner allt, men ser intet.”

Det skriver Jean-Jacques Rousseau i sina Bekännelser, där han redogör för sitt liv med en salig blandning av litterära fantasier, sinnliga utvikningar och ressentiment. Skriften utkom år 1782, efter hans död, och är en klassiker inom ambivalent prosa som gett upphov till otaliga tolkningar. Att känna allt och inget se, så heter det i en stund av klarhet och självkritik i en text som vimlar av konstig fiktion och självbedrägeriets manövrar.

Tatjana Brandt tar i sin nya essäbok Drömmarnas Rousseau spjärn mot denna på alla vis struliga tänkare som är insiktsfull och totalblind om vartannat. Hon går i dialog med Bekännelser och bokens struktur följer Rousseaus rikhaltiga och dramatiska levnadsbana.

Tvära kast

Rousseau föddes år 1712 i Genève. Hans tidiga år var lika stormiga som hela hans övriga liv. Modern dog i barnsäng och urmakarfadern tog till sjappen. Under sin rastlösa ungdomstid prövade han på olika yrken medan sammanhang och ort flimrade förbi. Rousseau blev småningom en autodidakt som på egen hand läste Voltaire och andra av samtidens tänkare (när han blev undervisad av andra låste han sig helt). Under 1740-talet befann han sig i Paris och blev där välkomnad i de salonger som sedan väckte så mycket hat och fientlighet hos honom. Enligt Brandt vittnar denna omständighet, att autodidakten får tillträde till kretsarna, “om de möjligheter som trots alla ojämlikheter ändå fanns i upplysningstidens trassliga och extremt hierarkiska samhälle”.

Rousseau träffar Thérèse, som står ut med hans hypokondri och snedsteg.

Rousseau träffar Thérèse, som står ut med hans hypokondri och snedsteg. Han tvingar henne att ge bort deras barn till hittebarnshuset, ett öde bland en fjärdedel av barnen i Paris på den tiden, skriver Brandt. Skapandet tar långsamt fart och han blir berömd för sina operor, sin skönlitteratur och sina stridbara filosofiska traktat. Rousseau blir en kändis men socialt är han antagoniserande. Han blir en i allt högre grad kontroversiell figur och de sista åren fylls av tvära kast, många flyttar och en tilltagande paranoia. Men Rousseaus rykte växer och växer och hans arv är heterogent, men betydande.

Läsa sig fri?

Vad gör läsning med oss? I boken om Rousseau får fiktionens kraft en synnerligen ambivalent roll. Ämnet har utforskats i Brandts tidigare böcker Läsa tankar (2017) och Essäer om lust till litteraturen och läsningens plats i livet (2021). Här djupnar frågan till fantasins och drömmarnas dragningskraft i relation till en verklighet som Rousseau inte klarar av att bebo. Drömmarna gör verkligheten möjlig att uthärda, vad betyder det?

“Fantasin löser oss ur det givna men det är inte sagt att den därför leder oss till en ny värld utan diskrepans mellan realitet och dröm”. Brandt påminner oss om drömmandets olika sidor. Det kan vara ett sunt ifrågasättande av en förtryckande samtid (där frågan blir: sunt enligt vem?), men det kan också innebära en oförmåga att hantera nuets realiteter. Eller: man försöker övertyga sig om att realiteterna kan blomma fram ur fantasin. Var det ena börjar och det andra tar vid är en linje dragen i vatten, det vittnar Rousseaus texter om. Brandt skriver:

Samtidigt tänker jag att det än en gång handlar om att klyva det inre och det yttre på samma sätt som han gör när han läser eller drömmer. Tillvaron tenderar att utspela sig på två konkurrerande plan: ett som drömmarna formar och ett som andra människor tvingar fram.

Brandt tecknar konturerna av en människa som tycks leva som mest när han går upp i fantasin, när personer och händelser laddas med fiktionens kraft, och verkligheten på det sättet blir tänjbar. “Det är fascinerande förstås att han blir så fri när han blir fiktiv.” Men sedan dundrar verkligheten in.

Knausgård och Rousseau

Brandt gör en intressant jämförelse mellan Rousseau och Karl-Ove Knausgårds Min kamp, som på ett motsvarande sätt kränger mellan litteratur och liv. Romanerna handlar om att skriva sig fram till livet men på samma gång skriver sig huvudpersonen Karl-Ove också bort från livet. Både dragningen till konstens upphöjdhet och livets enkla renhet kan problematiseras utifrån det knausgårdska romanprojektets spänningar. Jag slås när jag läser Brandt av hur otroligt rousseauskt ambivalent Min kamp i själva verket är!

Och en sådan läsart, att närma sig Knausgårds romansvit genom att ta fasta på spänningarna, tror jag liknar Brandts kärleksfulla sätt att närma sig Rousseau. Drömmarnas Rousseau är nämligen en text som har en beundransvärd förmåga att inte stryka medhårs men ändå läsa med en uppmärksamhet som inte grumlas av misstänksamhetens giftpilar. På detta sätt har Brandt på ett handfast sätt inte bara diskuterat utan även visat läsningens komplexitet.

En sak som hänger ihop med det är att hon ger sig i kast med Rousseau utan att luta sig på en specifik käpphäst.

En sak som hänger ihop med det är att hon ger sig i kast med Rousseau utan att luta sig på en specifik käpphäst. Andras läsningar av filosofen finns med i faggorna men hon läser fördomslöst genom att frammana hur Rousseau uttrycker sig, men också hur blinda vinklar dyker upp. Brandt låter texternas tilltal verka på henne, låter spänningarna slita; detta påminner om hur hon närmat sig andra författarskap (som exempelvis Dostojevskij eller Frances Burney) i sina tidigare böcker.

Tatjana Brandts språk tar för övrigt nästan andan ur en genom hur läsaren kastas in i de intellektuella och känslomässiga virvlarna.

Det inre livet

Rousseau förfäktar tanken att ojämlikheten i hans samhälle varken var naturlig eller nödvändig. För att förklara detta frammanar han ett “naturtillstånd”. Den berömda vilden är alltså en sorts filosofisk fiktion som används för att pedagogiskt visa missförhållanden i nuet. När Rousseau skriver om vildar som lever jämlikt i skogen tolkar Brandt detta inte bara som stollighet utan även som ett sätt att lösgöra sig från samtidens raster. Rousseau menar att järnet, jordbruket och ägandet bidragit till ett utarmande av det individuella livet.

Och detta gäller då uppfostran av pojkar. För flickor är det viktigaste att kunna bli lämpligt hustru-material.

Kastar loss gör han även i sin uppfostringsbok Émile (1762) som haft enormt genomslag inom pedagogiken. Rousseau här ger barndomen en plats den inte tidigare haft, att barnet ses som en individ med ett inre liv. Samtidigt påpekar Brandt att det är en ganska motbjudande bild som träder fram av målet med barnets uppfostran. Den ständigt närvarande kampen mellan fantasi och verkligheten ska här avgöras till den senares fördel, och att barnet ska lära sig att sträva efter den lycka som är nåbar och inte sväva ut i drömmerier. I praktiken: livet krymper till krass realism där man ska upprätthålla sitt oberoende (inte jämföra sig med andra) men exempelvis om vad som är meningsfullt ska man inte bekymra sig. Det är nästan som att Rousseau hämnas på sin egen tendens att drömma, skriver Brandt: han konstruerar en nåbar “olycksalig lycka” som med dagens termer kunde översättas till en förnumstig må bra-filosofi som tar död på allt utrönande av varför vi överhuvudtaget lever.

Och detta gäller då uppfostran av pojkar. För flickor är det viktigaste att kunna bli lämpligt hustru-material.

Legitimitet och samfund

Individcentreringen i Rousseaus filosofi är inte alls unik i en samtid som tog inspiration från antikens tänkande. Att frihet beskrivs som oberoende är inte heller unikt (men nog ganska problematiskt?) vilket man kunde ha sagt lite mer om. Det speciella har snarare att göra med betoningen av att individen inte är ond och att egoism inte ska ses som något naturligt. På det här sättet för Rousseau in känslor i politiken.

Rousseau kritiserar samtidens maktförhållanden, auktoriteter och till och med den privata egendomens ställning. I Om samhällsfördraget (1762) reflekterar han kring vad legitimitet betyder i en stat, vad ett statsskick som byggs på annat än tvång kan vara. Den frågan är på inga sätt löst i vår tid, man kunde snarare läsa Rousseau på Brandts vis också här, för att ta många steg bort från samtiden naturaliserande av det givna eller för att tackla en oroande brytningspunkt med en i allt högre grad ifrågasatt demokrati.

Jämlikhet och det politiska samfundet undersöks i bland annat Om samhällsfördraget men svaren är genomgående otillfredsställande, skulle jag själv säga. Inte minst tanken om den enhetliga vilja som Rousseau anser att utgör grunden för ett beständigt folkstyre har ifrågasatts å det kraftigaste, exempelvis av Hannah Arendt. Utgångspunkten i boken, att skapa en stat som inte slits sönder av individernas särintressen, är god, men det är som att Rousseaus individualism kränger över till förenhetligande kollektivism. Tanken att demokratin kunde vara en pluralitet och ett utbyte av idéer är helt främmande för Rousseau. Det är som Brandt skriver: att leva i ett samhälle förblir för Rousseau något problematiskt.

Varför Rousseau?

När jag läste boken ställde jag mig ändå frågan om Rousseau verkligen är en så bra filosof att hans texter innehåller tillräckligt med tankegods för Brandts dynamiska analyser? Det är föredömligt att Brandt får oss att vända oss till filosofiska klassiker. Hon inspirerar med sina självständiga läsningar oss också att verkligen fördomslöst själva ta oss an dem, att idissla dem, att störas av dem.”

Boken är inte ute efter att fiska efter pärlor bland Rousseaus stolligheter och utgjutelser.

Jag inser under mitt andra läsvarv att frågan i någon mån är felställd. Boken är inte ute efter att fiska efter pärlor bland Rousseaus stolligheter och utgjutelser. Snarare verkar den Rousseau som Brandt säger sig “drömma fram” vara intressant just i sin ambivalens. Det är genom att befinna sig i en historisk brytningstid, i skärningspunkten mellan text och liv, som bokens Rousseau på ett drabbande sätt famlar och navigerar. Genom att han kan sägas ha ett huvud för sig är hans irrfärder värda att följa. Som Brandt skriver: “Få människor är så intrasslade i sin samtid.” När jag tänker efter inser jag att min invändning kanske mera går ut på att jag ibland hade velat se stadigare och helt enkelt mera samhällsorienterad förankring av den struliga filosofen i framväxande offentlighet, handel och proto-industrialisering. Men det hade kanske fört åt ett annat håll än den inre sfär som boken är förankrad i.

We are all individuals!

Emellanåt tänker jag provocerat på alla dessa manliga filosofer som framhåller sig som autentiska Individer; hur de här figurerna har beundrats som stora tänkare just genom sin förmåga att höja sig över sin samtid. Kan det finnas en fara i ett sådant idoliserande som stryker medhårs en suspekt självframställning? Brandt verkar av allt att döma medveten om den faran. Hon gullar inte med Rousseau. Kanske en spänning i Rousseau som hon är inne på, men som kanske kunde ha fått mera plats, är ändå just hur individualiteten lyfts fram. Rousseau förhärligar det individuella, men speglar i högsta grad också sin tid och romantiserandet av det individuella som blev än starkare under romantiken, som han naturligtvis påverkade. We are all individuals, som kollektivets kör i Monty Pythons film Life of Brian utropar när det ska framföras hur unik var och en är. … And I’m not, är det en stackare som sedan säger, och blir därmed den enda individen i sällskapet.

En av de djupaste svårigheterna med att leva i ett samhälle som liknar dagens är väl att kunna se vad vi har gemensamt, i stället för de skrankor som ideologin om frihetstörstande “unika personer” placerar ut. Här kan man läsa Rousseau både som inspiration och som varnande exempel. Kanske han har mer att komma med än jag först tänkt mig?