fabriksliv

Eric Petterssons kortroman fabriksliv kan bokstavligen läsas från pärm till pärm medan en dricker ett stop öl i lugn takt. Det är en 55 sidor lång bok, och dess fysiska mått är rätt små. Boken är uppbyggd i fyra avdelningar som representerar de fyra årstiderna. Det är ett stycke arbetarlitteratur som inte tar mycket tid i anspråk, men som, åtminstone då jag läser den, manar till omläsning. Prosan är kompakt, ständigt intressant och fylld till brädden av samtidsrelevans.

Arbetarlitteratur i svensk kontext brukar allmänt delas in i tre breda kategorier. Den första kategorin är pamflettlitteratur: broschyrer, häften, programförklaringar, etc. Den andra kategorin är böcker av författare som skriver om arbetare utan att nödvändigtvis själva ha varit en del av arbetarklassen. I den sista kategorin är det fråga om böcker vars författare skriver utifrån sin position som en del av arbetarklassen. I Eric Pettersons fall verkar det vara fråga om denna tredje kategori. fabriksliv (författaren stavar titeln med liten begynnelsebokstav) signalerar att stoffet är självbiografiskt, genomlevt.

En berättelse om alienation

Och stoffet, det är en berättelse om alienation, om att känna en brännande indignation över att det arbete en utför är så frånkopplat det verkliga livet som det är, att rätten till rimligt självbestämmande på arbetsplatsen är söndermald av närvaron av all världens småchefer och administratörer. fabriksliv flammar av känslor. Berättarjaget rör sig från uppgivenhet till hat till trötthet till små stunder av försiktig glädje, och tillbaka igen. Det är engagerande, helt enkelt.

Kanske det som intresserar mig mest med boken är dess existentiella udd, vilket i och för sig inte förvånar mig det minsta. Arbetarlitteratur är som bäst inte bara konkreta skildringar av arbete, utan också berättelser som nosar på frågor om vad arbete är, varför vi utför det, vad det innebär på ett individuellt och samhälleligt plan att en människa tillbringar största delen av sin vakna tid med att lönearbeta (dessutom oftast i någon annans regi snarare än i sin egen).

Arbetarlitteratur är som bäst inte bara konkreta skildringar av arbete, utan också berättelser som nosar på frågor om vad arbete är och varför vi utför det

Ska det vara så att chefer som inte har någon koppling till det praktiska värvet har större rätt att bestämma – och långt högre lön! – än de som arbetar på fabriksgolvet, och vad innebär det i så fall för en arbetares självkänsla? Det här är frågor som upptar berättaren i Petterssons bok, och det är stundvis olidligt att känna den desperation som ligger bakom orden. Redan på första sidan:

”Ett år har gått, igen. Hur många är det nu? Tiden har uppenbarligen ingen betydelse här. Bara de bitar de kan ta bort. Sekunder, minuter, timmar. Arbetets tid. Den måste komprimeras och multipliceras. Snabbare och mer. Där, i fabriken, är tiden allt som spelar roll. Men här utanför har tiden ingen betydelse. Ett år har gått. Ett helt år till. Var det inte mer än så här? Det märktes knappt. Ett helt år förlorat. Ett till.”

Skrivandet som utväg

Men så finns det också hopp. Hoppet i fabriksliv stavas skrivande. Orden. Den rätt som berättaren vägrar att ge ifrån sig är rätten till att äga sin berättelse. Att säga sitt, oberoende av hur betydelselös och utsatt han stundvis känner sig på fabriksgolvet. Skrivandet är för Petterssons berättare inte bara ett sätt att klamra sig fast vid sin egen värdighet, det är också en motståndshandling, en självreflekterande impuls vars kärna kan sägas vara att vilja klargöra var en står i ett större sammanhang.

Medvetenheten om att tystnad innebär själslig död vibrerar mellan raderna:

”Tomhet, mörker, upprepning. Jag är reducerad till tomma former, oändlig upprepning. Fabriksliv. Men jag har skrivandet. Vid det hänger jag fast. Efter fabriksporten stängts och jag återvänder hem är det fortfarande mörkt, men jag kan skriva.”

Den rätt som berättaren vägrar att ge ifrån sig är rätten  att äga sin berättelse

fabriksliv är en ögonöppnande berättelse om ett folkhem som under de senaste decennierna har lullats in i en vanföreställning om att det inte längre finns några samhällsklasser att tala om. Som sådan är det en viktig bok. Som ett stycke litteratur, kan jag med glädje säga, är den ännu viktigare. Författaren har en mycket säker röst, och tonen i boken håller från början till slut. Det är, som så ofta med böcker av kvalitet, först vid en omläsning som verket avslöjar sina många facetter.