Chop Chop. En tapper jordbos berättelse
Linda Bondestam
Förlaget M 2024
44s.
Illustratör: Linda Bondestam
Chop Chop – berättelsen om en liten robot väcker många tankar
Bilderboken om roboten Chop Chop är nominerad till två stora pris. Den har väckt många tankar hos recensenten om vad som egentligen är viktigt och även kring vad vi människor håller på med. Hon tycker att författaren och illustratören Linda Bondestam nnu en gång, i barnboksformat, lyckats sätta fingret på angelägna saker i vårt samhälle.
Välkommen till jorden 2032. Så inleds Linda Bondestams nya barnbok, som nu är nominerad till Augustpriset i kategorin årets svenska barn- och ungdomsbok och nu även till Finlandiapriset i motsvarande kategori. År 2032 finns fler robotar än människor här. Bland skyskrapor och antika kolonner trängs teknologi och robotfabriker. Tidsperspektivet är hisnande.
Här beskrivs hur en robot är byggd. Roboten blev en liten och glad jordbo, inställd på att hjälpa.
En butter chef, med bekanta, motbjudande chefsattribut, introducerar kortfattat roboten för arbetarna. ”Jobba på, chop chop”, säger chefen. ”Chop Chop – det måste vara jag”, tänker roboten.
Den idealiske arbetstagaren
Chop Chop visar sig vara den idealiske arbetsstagaren. Han är stark, snabb, äter och dricker inte, och bäst av allt – han behöver ingen lön. Han jobbar 24/7. ”Jag trivs bäst i öppna kontorslandskap, här på jobbet vill jag bo.” Roboten sjunger Ulf Lundell i egen version medan den städar kontoret nattetid.
Chefen är glad. Chop Chop ersätter alla de andra arbetarna. Men han undrar vart de trevliga kollegorna försvann.
En dag dyker en Turbo Go Go Teach upp. Han är ännu effektivare än Chop Chop, och ersätter både honom och chefen.
Chop Chop omprogrammeras för nya, viktiga uppgifter. Chefen har svårare att anpassa sig. I samhället protesteras det mot att robotarna övertar människornas jobb.
Varierande, nya jobb för Chop Chop
Chop Chop levererar, till och med nyfödda bebisar. Känslan som skapas hos läsaren är blandad. Det är humoristiskt, men samtidigt lite läskigt. Vart tar oss framtiden egentligen? Men även en robot har sina brister. Det blir ständigt sparkis (sparken), omprogrammering, och nya jobb för Chop Chop, i ett skede bland många små ”chefer” på dagis. Där är alla jobb viktiga. Kontrasten är talande. Men alla blir inte nöjda där heller. Barnen har så trevligt att de inte vill gå hem när dagen är slut.
Chop Chops nästa jobb blir konstnärligt skapande, aktuellt med tanke på AI. Han är lika effektiv som tidigare, och ersätter även författaren och illustratören Bondestam. Men nu blir alla rasande och det blir ännu mera protester. Människorna vill inte bli överflödiga. Boken väcker och tar upp många tankar om mänskligt värde, om samhället, effektivitet, med mera.
Boken väcker och tar upp många tankar om mänskligt värde, om samhället, effektivitet, med mera.
Hönorna som Chop Chop försöker effektivera på sitt nästa jobb är inte imponerade. ”Knip näbb”, säger de. Vad ska han hitta på nu? Soldater marscherar förebådande förbi, bland alla robotar, och Chop Chops första chef läser om hur man smaklöst kan utnyttja även kriget i den ekonomiska vinningens tjänst.
Chop Chop i krigets tjänst
Det blir jobb på krigsfabrik. Sen kommer kriget och Chop Chop skickas ut för att slåss. Spänningen drar ihop sig. Men Chop Chop är skapad för att hjälpa. Han får söka minor tills bombernas bomb detornerar. Det ohyggliga framtidsscenariot min generation levt med ända sedan barndomen sker.
Nu är det god natt med världen och med Chop Chop. Inga jobb finns mer.
Världen vaknar till liv igen
När Chop Chop har sovit i över hundra är når ljuset både honom och marken. Batteriet laddas och världen vaknar till liv igen. Mina tankar går till berättelsen om WALL-e.
Men något saknas i den nya världen, människor. Chop Chop saknar mest de små.
Dags för omprogrammering igen, men inte för Chop Chop denna gång. Om jag tolkar avsikten rätt så är det människorna som nu ska omprogrammeras, för att en bättre värld ska skapas. Det är med blandade känslor, igen en gång, som läsaren får se liv skapas i provrör. Rörande är dock hur Chop Chop bemöter varje nytt människobarn, oavsett hudfärg och andra egenskaper. ”Du är perfekt, också du, du med, helt perfekt!”
Snart får Chop Chop igen göra det han gillar bäst, läsa för och umgås med de små jordborna. Traditionella människor är de inte. Kanske ska bilderna tolkas så att de yttre egenskaperna symboliserar de inre?
Hur som helst. Livet på planeten jorden fortsätter igen, ofattbart, sällsamt och underbart. Det tycker jag är det mest givande med boken. Att allt nollställs, och att man, i bästa fall, ser med förundran på allt som finns och inser vad som egentligen är viktigt.
Bilderna i boken är talande. De berättar lika mycket som texten, kanske mer. Linda Bondestam är en mästare på att smyga in detaljer i bilderna, som kan tolkas på flera sätt, vilket förstås gör dem intressanta. Formspråket och färgerna är varierande. Det finns många tidsenliga detaljer. Människorna är inte alltid traditionellt vackra.
Bilderna står i fokus i boken, och texten känns som ett komplement till dem. Så ska det vara för att små läsare ska lockas att självständigt upptäcka boken, även de som inte ännu lärt sig läsa. En pikant detalj är några små teckningar, som jag antar författarens barn bidragit med. Det finns en rörelse, som är tilltalande, i både bild och text.
Janet Wallsten
Janet Wallsten är frilansreporter och litteraturkritiker.