När andra njuter

Många har väntat på uppföljningen till den uppmärksammade debuten. Quynh Trans nya bok När andra njuter är en fascinerande roman om en mor och en tonårsdotter, och deras skenbart lugna vardag i ett krisande Sverige.

Quynh Trans andra roman När andra njuter drar genast in mig i sin värld. Vi befinner oss i Lund där vi lär känna en mor och en dotter i tonåren, Maggie och Lana. Maggie kom i tiderna från Vietnam, genom en nätdate med en man från hennes hemland som hade en restaurang i Sverige. Denne Phát som lämnade Maggie när hon var med barn går nu under namnet ”råttan”.

Bokens perspektiv är emellertid lika lite här som på andra ställen svartvitt. Mannen gick sin väg, men delvis på grund av att Maggie utvecklade subtila strategier för att han skulle göra det. Under de sista tiderna av äktenskapet brukade han halvt i smyg titta på porrvideor, valde alltid ut sådana med kvinnor som liknade Maggie ”men med en hunger i blicken som hon aldrig skulle kunna frammana ens om hon fick betalt”.

Maggie själv har när det gäller sex en egenhet som är den romanens titel syftar på: hon blir allra mest upphetsad av att se någon annan komma. Som behovet beskrivs har det ingenting att göra med uppoffring.

Lana har aldrig träffat fadern, så vitt läsaren vet funderar hon inte särskilt mycket på honom.

Vi får följa med de bådas liv parallellt. Ofta berättar de om samma händelser, med små men inte oviktiga avvikelser.

Mor som insisterar på killar

Lägenheten är liten, något som blir en metafor för hur genomsläpplig den gemensamma vardagen är. Eller på ytan verkar vara. När Maggie ganska i början konstaterar: ”Det är åtminstone skönt att Lana sköter sig. Hennes lilla unge”, är hon långt ute i skogen, vilket läsaren redan förstår. Författaren bryter alla eventuella förväntningar på att en invandrad mor är kontrollerande; Lana kommer och går som hon vill, tar hem vem hon vill. Maggie snarast insisterar på att dottern ska ha killar, och beter sig själv rentav kokett mot dem utan att på allvar trampa in på dotterns område. Anser åtminstone hon.

När Lana presenterar en ny pojkvän och märker att modern i smyg doftar på hans jacka, känner hon en så stark motvilja att hon genast gör slut.

Bland pojkvännerna finns Lukas som redan tänker som en professor, Malcolm som är både snäll och vacker och har körkort, och finlandssvensken Nicolas som ”var gullig när han skulle vara sexig och sexig när han skulle vara gullig”. Det enda de alla har gemensamt med varandra är att Lana har dumpat dem.

I hennes tonårsliv finns också entusiasm och glädje, särskilt över de underbara kompisarna.

Bortvänd eller framåtvänd barnvagn

Det är frustande roligt att följa med Lanas klassande och tonårshyperboler. På det sätt som Magnus Uggla har lärt alla tonåringar, heter det inte ”en tekopp” utan ”en jävla tekopp”. Om någon tycker om löpning är det för att hon är ”uppvuxen i en springsläkt”.  Modern beter sig enligt dottern på en gång som en tjugo- och som en tvåhundraåring. På en och samma sida i boken får vi höra hur hon ”klampar runt i lägenheten som en gammal gubbe” och ”gnäller och stönar som en kossa”.  Lana kan också fundera på om det är en ”motståndshandling” att spela ishockey i en värld som är besatt av fotboll. Det är skickligt hur författaren låter henne processa samma känslor av samhällsimpotens som modern analyserar på sitt vuxna sätt.

Det Lana inte kan tåla är blyga människor. Sådana som stakar sig och letar efter ord gör henne ”vild inombords”. Underförstått, de här kommer inte att klara sig.

Maggie tyckte att hon borde ha en ”bortvänd” barnvagn…

Maggie stakar sig inte, i så fall bara för att hon är naturaliserad. I hur hög grad hon kämpar med svenskan är svårt att säga eftersom hennes tankar återges på det språket, som ju också är bokens. Själv gissar jag att hon talar det flytande.

Ett av de dråpligaste avsnitten är det där hon minns tiden när Lana var baby, och Maggie tyckte att hon borde ha en ”bortvänd” barnvagn, så att hon inte tittar mot modern utan framåt, i en gränslös kommunikation med världen. ”Framåtvänd”, rättade henne försäljaren. Men för Maggie hette det ”bortvänd”, inte på grund av något språkligt handikapp utan för att hennes språkanvändning är kreativ. Finurligt nog är ”bortvänd” en term lyrikkritiker ofta använder. Här skymtar den undertext om skrivande och språkstrategier som löper genom hela boken.

När kompetens inte längre räknas

Maggie har ett fascinerande gott självförtroende. Hon har jobbat på minkfarm, inom psykiatrin och är nu anställd på det japanska badet Somei. Dess berömmelse bygger till stor del på en het källa man säger att finns under anläggningen, som i verkligheten är skapad på konstgjord väg. Maggie har aldrig haft några stora inkomster men är ”oersättlig”. Det här är hennes uttryck, men läsaren kan tydligt se vilka medfödda kompetenser hon har.

På ett skickligt sätt visar författaren på en djup men medvetet skapad inkonsekvens i det nutida samhällsbygget: för många människor spelar det ingen roll hur mycket de kan och klarar, när det enda som frågas efter kan vara något som är omöjligt att uppfylla. Och när det någonstans finns en undanskymd gräddfil för mänskor som inte behöver ha särskilt mycket till kompetens. Medan de personerna njuter ska världen vilja titta på.

Efter att jag läst ut boken, tänker jag att Lanas grundläggande känsla är en besvikelse över något framtiden inte kommer att innehålla, och som hon inte ännu vet vad det är.

En dumpad kille ska inte svara näsvist

På Somei är Maggie en fantastisk värdinna, i praktiken en terapeut, samtidigt som hon har kloka visioner för hur verksamheten kan utvecklas. Det hennes chef, Henrik väntar sig är att hon ska skaffa fram stödpengar.

I sin desperation har Henrik anlitat en japansk konsult vid namn Goro, som Maggie ska övertyga om att anläggningen är värd det generösa stöd man lär kunna få från Japan. Det enda som händer är att Maggie helt i onödan blir charmerad av konsulten. Stödet har aldrig funnits, eller är på förhand bestämt för någon annan.

Lana har ärvt Maggies bestämda lynne, samtidigt som hon är mera orolig. Och oroande.

Hon bär i sin väska omkring på en vass kniv…

När hon dumpar en av sina killar, och han kommenterar saken med repliken ”Var det nåt mer eller?”, sparkar hon honom i ”paketet”. Hon bär i sin väska omkring på en vass kniv, som hon i början av boken använder på en pojke hon anser att har försökt tafsa på henne i en trång gränd, trots att det är möjligt att han bara råkade stöta till henne. Här liksom på många andra ställen får läsaren välja mellan flera opålitliga perspektiv.

Trots att hon bara har rispat den främmande pojken, vet Lana att hon kan vara illa ute. Lund är en liten stad. Nu grumlas det varma roliga umgänget med flickkompisarna, för att Lana anar att mamman till bästisen Beatrice, ”fitt-Pernilla” som har börjat stirra på henne, vet om händelsen. Hon har nämligen ”en sorts mun som alltid är öppen, även när den är stängd.” När tiden går och inget händer, tänker Lana att saken är bortglömd.

Helikoptrarna i hallucinationen finns

När hon träffar rapparen Jakob, som är sympatisk och rolig samtidigt som han har depressioner och stunder då han inte kan eller vill kommunicera, anar läsaren att någon sorts drastisk klimax närmar sig. För min del var jag förberedd på ett lite lyckligare slut. Absolut inte ett entydigt lyckligt, så nyanserad som romanen har varit hela vägen. Men i scenerna där Jakob introducerar Lana i alternativa sätt att rimma, anar man en mognadsprocess och hoppas samtidigt att romanen inte kommer att sluta med en pedagogisk kläm.

Skickligt visar Tran hur oskarp gränsen är mellan hallucination och verklighet.

Lana och Jakob befinner sig på en tillställning på det japanska badet, under den festival för ungdomar i åldern 15–18 som kommunen organiserar med statliga stödpengar (som den här gången finns på riktigt). Där träffar hon alla sina ex-pojkvänner, och ser troligen sin pappa, som hon aldrig har träffat men som lär bo i närheten. Det här sista är inte något hon inbillar sig, utan har hört av sin mamma. Samtidigt kretsar (antagligen polisens) helikoptrar ovanför badet. Dem får vi veta att Maggie också hör. Skickligt visar Tran hur oskarp gränsen är mellan hallucination och verklighet.

Psykosen, som jag kommer till att det måste handla om, är inte något som kommer ur intet, för att skapa en dramatisk avslutning. Liksom kniven i väskan har den dolt sig, men då och då visat tecken på sin existens som man kunnat uppfatta om man fäst vikt vid en typ av nästan helt logiska resonemang som Lana för. Moderns oro har också varit nästan omedveten, vilket vi har sett när hon funderat över dotterns svåra humör: ”Vissa måste vara på dåligt humör för att lyckas. Ibland är det nödvändigt!”

Författarens namn sägs (ungefär) Gwin Tran (först jämn och sedan fallande ton). I boken finns många vietnamesiska namn skrivna med tecken som inte finns i europeiska språk. Någon sorts rudimentär uttalsguide kunde man önska sig till följande bok, som jag ser fram emot att läsa.

Här finns en annan recension av samma bok: