Kafkalungan

Författaren Cecilia Hansson har som i ett töcken ägnat hela vintern åt Kafkas författarskap – alla böcker, dagböcker, brev. Varför vet hon inte riktigt – hon vill förstå något bortom sig själv. Eller kanske, tänker hon, är hon besatt av Kafka för att hennes egen mormor dog i tuberkulos?

Det är försommar, inlandsklimatet och ”den tryckande migränvärmens ljus” hägrar i staden där Franz Kafka dog 1924. Att befinna sig i Kierling är som att färdas in i ett undantag, skriver Hansson. ”Den sömniga småstadskänslan, de höga bergen och luften. Att befinna sig bortom världen, eller mitt i den.”

Hon besöker Dr Hoffmans sanatorium, där Kafka spenderade sin sista tid. Numera bostadshus, men i en av lägenheterna finns två minnesrum iordningställda av ett litteratursällskap. På rödmålade väggar hänger foton och citat. Särskilt fascinerande finner hon Milena Jesenská, journalist och översättare, tillika Kafkas största (?) förälskelse.

Något i Hansson sätts i gungning när hon ser Jesenskás porträttfoto. På väggen läser hon hennes nekrolog tillägnad Kafka. Den letar sig in under huden: ”Alla hans verk skildrar skräcken i mystiska missförstånd och människans oförklarliga skuld. Han var en människa och konstnär med ett så känsligt samvete att han förblev vaksam även där andra, de döva, kändes sig trygga.” Kanske var hon den som förstod Kafka bäst.

Författare som dog av tuberkulos

Allas vägar tycks bära till Kierling, eller åtminstone Wien. Elfride Jelineks, Helene von Druskowitz, Fredrich Nietzsches, Rainer Maria Rilkes och så Hanssons. Staden blir en samlingspunkt inte bara för Hanssons favoritförfattare, men också för hennes ungdom; åren som vilsen ung au pair med stora drömmar, kärleksbekymmer och sena nätter på trendiga Kaffe Alt Wien och Kleines Café. Minnen, skriver hon, som fortfarande bränner som eld.

Edith Södergran och Harriet Löwenhjelm, Anton Tjechov och Molière – alla dog de i tuberkulos.”

Essäistiskt väver hon samman Kafkas liv och författarskap med sitt eget – Tornedalsuppväxten och de smärtsamt ensamma åren under högstadietiden, brorsonens för tidiga död, mormoderns sjukdom – och inte minst med litteraturhistorien i stort. Kanske främst tuberkulosens litteraturhistoria: ”Lungsjukdomar som har betytt så mycket för litteraturen. Edith Södergran och Harriet Löwenhjelm, Anton Tjechov och Molière – alla dog de i tuberkulos.”

Blixtklara små texter

Texten rör sig obekymrat mellan ett minne och ett annat, ett författarskap och nästa. Drar med varsam penna historietrådar till fascismens, andra världskrigets Prag och antisemitismen. Det är en vida påläst författare, för att inte säga spränglärd. Återgivningarna av läsningarna förmedlas i blixtklara små sentenser: precist och välartikulerat fångar hon hela författarskap på några få rader. Interpunktionen och satsmelodi skvallrar ideligen om att det är en poet vi har att göra med: ”Att någon blir ett minne, det är vackert när det sker. När det inte gör ont längre, det som gått sönder eller upp i rök.”

Hanssons omsorgsfulla sovrande bland Kafkas eftermäle är njutningsfull läsning. Som när hon återger Kafkas rabblande brev till Felice Bauer, eller citerar de små milda lapparna han skrev på sin dödsbädd: ”Var finns den eviga våren?”

…och den kyrkoslump som gjorde att Kafka alltid råkade bo granne med en kyrka trots att han aldrig bar ett kors själv.

Man tänker sig att Kafka skulle vara en produktiv begränsning, men här blir det tvärtom – han verkar göra det möjligt att koppla samman nästan allting i hennes liv med hans liv. Kafkalungorna med mormorslungorna; besattheten av Milena Jesenská (tidigare Milena Pollak) kanske i själva verket har sin upprinnelse i Hanssons gamla musiklärare vid namn Milan Pollak? Hon drar paralleller mellan sitt kors runt halsen, och den kyrkoslump som gjorde att Kafka alltid råkade bo granne med en kyrka trots att han aldrig bar ett kors själv.

Slumpen eller en väv?

”Det är som i drömmen, när tidsplanen vävs samman. Det som surrealisterna kallade för objektiv slump, det är det som händer i mig, igen och igen. Som ett medvetande på gudomlig repeat.” Skriver hon vid ett tillfälle. Och på ett annat: ”Slumpen och dess tillfälligheter, hur allt vävs samman. Det är en ton på linjen som andas i takt med en själv”.

Allt går ju, om man vill, att väva samman – vandrar man runt och söker, hittar man det man letar efter, men upptäckterna framstår snabbt krystade och ovidkommande för alla andra än en själv. Och risken är att texten krymper världen, snarare än vidgar den.

Att resa från Ica-kassar till Prag

Vid ett tillfälle skriver hon: ”Jag vill understryka: det här handlar inte om mig och mina smärtpunkter. Inget går någonsin att jämföra. Men att skriva om andra är att nudda sig själv.” Just så; själva skrivandet är en storts jagframställning. Därför behövs det egentligen inte mycket mer än detta att skriva, för att man som läsare ska känna närvaron av författarens andhämtning.

Beror det på hemlöshetskänslan, blodet, ryggvärken eller kanske ensamheten?

Gång på gång görs även något tillkämpade försök att besvara frågan ”varför?”. Beror det på hemlöshetskänslan, blodet, ryggvärken eller kanske ensamheten?  Att säga att man åker till Prag för att slippa vardagen hemma med Ica-kassar, tvättpåsar och stress må vara en tråkig anledning, men den är icke desto mindre giltig. Det räcker gott som försvar för viljan att sträcka sig ut ur livet in i litteraturen i hopp om att nudda något annat.

Kafkalungan är en metafor för litteratur som andning: att leva i den, med hjälp av den. Och det är när Cecilia Hansson skippar överflödig introspektion och i stället använder litteraturen som lins – eller lunga – som texten är som mest avklarnad, för att inte säga sann. I närläsningarna av Kafkas texter och de vindlande tolkningsmöjligheterna av dem, framträder både hennes egen och Kafkas röst som starkast.