Speglingar

Spegeln är ett av de föremål som det är svårt att tänka sig samhället utan. Detta trots att den egentligen inte uppfyller några livsnödvändiga, basala behov hos människan. Men förutom alla vardagliga bestyr där vi nu tar dess hjälp för given är spegeln också laddad med symbolik.

Spegeln får ofta symbolisera ofiltrerad sanning, och inte bara vad gäller det rent fysiska vi faktiskt kan se i spegeln, som rynkor och trötta påsar under ögonen, utan även en ”inre” sanning om personen framför spegeln. Vi undrar till exempel ofta hur människor som vi tycker har gjort något förkastligt klarar av att ”se sig i spegeln”.

Och oräkneliga är de filmscener där karaktärer som tyngs av trauman och hemligheter sväljer sin psykofarmaka framför spegeln för att sedan dröja kvar med blicken vid sitt ansikte. Det är tydligt att placeringen framför spegeln handlar om mer än att medicin ofta förvaras i badrumsskåp. När karaktären möter sin egen spegelbild konfronteras hen också med ”sanningen” om vad hen har gjort eller blivit.

Spegeln som kulturell symbol

Men spegeln kan också utmålas som bedräglig, eller kanske till och med en farlig portal. I många skräckfilmer tittar sig någon i spegeln för att plötsligt se något annat och betydligt mer skrämmande än sig själv.

I den senaste delen av den bokserie som Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag ger ut är ämnet spegeln som kulturell symbol. Värt att veta-serien som den kallas, har i små nätta fickformat populärvetenskapligt hittills tagit sig an kvantdatorer, mardrömmar och skogen.

I Speglingar går Sari Kivistö, professor i litteraturvetenskap och Sami Pihlström, professor i religionsfilosofi, igenom historiska uppfattningar om spegeln inom litteratur, religion och filosofi.

Forskarna i boken diskuterar hur spegeln har använts som symbol för såväl sanning som för narcissism och fåfänga. Trots att det är en man, Narkissos, som har givit namn åt denna typ av självförälskelse är det som Kivistö och Pihlström tar upp, främst kvinnor som genom historien har anklagats för synden fåfänga.

Kvinnor förväntas vara vackra, och bilder föreställande kvinnor skapade av män, för att betraktas av andra män fyller våra konstmuseer.

Kvinnor förväntas vara vackra, och bilder föreställande kvinnor skapade av män, för att betraktas av andra män fyller våra konstmuseer. Men kvinnor ska aldrig vara ”självbelåtet” medvetna om sin egen skönhet. Som Kivistö och Pihlström nämner i förbifarten illustrerades ofta jungfru Marias syndfria reproduktion av en fläckfri spegel, men Maria avbildas aldrig speglandes sig själv.

Selfiens funktion i vår samtid

Något författarna inte går in på men som bland andra seriekonstnären Liv Strömquist diskuterat i sin bok Inne i spegelsalen är selfiens funktion i vår samtida kultur. Ett foto är inte spegelbild, men vad händer när kvinnor (för det är fortfarande mest kvinnor som förknippas med selfies på sociala medier) nu kan vända kamerans blick mot sig själva och styra hur de framställer sig?

Man kan visserligen hävda att i stort sett alla selfies reproducerar en normativ kvinnlighet…

Man kan visserligen hävda att i stort sett alla selfies reproducerar en normativ kvinnlighet och att de dessutom publiceras och cirkuleras i techjättarnas kapitalistiska och kommersiella ekosystem. Men reaktionerna på selfies liknar i mångt och mycket förkastandet av den fåfänga kvinnan som beundrar sin egen spegelbild. I det vanligt förekommande hånet av plutande ”ankmunnar” finns det gamla föraktet för den ”konstlade”, självmedvetna kvinnan.

Intressant men inte fördjupande

I Speglingar finns flera intressanta trådar. Som när författarna påpekar hur en materiell faktor, att speglar på 1500-talet började massproduceras, bidrog till att uppfattningen om självet utvecklades. Eller att spegeln under upplysningens 1700-tal var en symbol för passivt återgivande empirism men sedan under 1800-talet kom att ersättas med lampan som symbol för samma sak.

Ibland leder det dock till förvirring eller i alla fall frustration.

Det hör till seriens upplägg att böckerna ska vara introduktioner och att särskilt mycket utrymme till fördjupningar inte finns. Ibland leder det dock till förvirring eller i alla fall frustration. Till exempel omtalar Kivistö och Pihlström ”romantikens mörka ideal”. Den som är någorlunda insatt i romantikens idévärld kan nog tänka sig vad författarna menar, men är det dessa personer som är den tilltänkta målgruppen för en bok som Speglingar? Och i stycket om gotiken, där de skriver om att vissa ”monster”, som vampyren, inte syns i spegeln blir det märkligt att de inte åtminstone berör det för gotiken så emblematiska dubbelgångarmotivet som också det är en slags pervers spegling.

Inte fördumma och förenkla

I vissa stycken, som när de diskuterar den amerikanska filosofen Richard Rorty blir det däremot plötsligt mer nördigt och diskuterande. Det skulle kunna kännas välkommet men skär sig i stället lite mot det övriga. Jag funderar även över dispositionen. Hade det inte varit rimligare att placera kapitlet om synen på spegeln inom filosofin innan det om spegeln i litteraturen? Åh andra sidan kanske det är uppdelningen i sig som är problematisk eftersom alla områdena i så hög grad överlappar varandra.

Folkbildning är något underskattat men mycket fint, till och med radikalt och Svenska litteratursällskapet i Finlands och Appells populärvetenskapliga utgivning är ett roligt och förtjänstfullt projekt. Men det är alltid en balansgång att inte fördumma och förenkla i dylika publikationer. Kanske är ämnet denna gång lite för stort och mångfacetterat för formatet, men Sari Kivistös och Sami Pihlströms bok introducerar i alla fall flera intressanta aspekter av spegeln.