Granhäcken

I minnet är granhäcken runt Rastböle gårds marker en Sjumilaskog. När Nora Hämäläinen återvänder med sin yngsta dotter är häcken omplanterad och gles, lekplatsen igenvuxen och barnen utflyttade.

Centrum för Hämäläinens tidstypiska barndom är de två bäst kompisarna Temuu och Kirsi. Tillsammans leker de vanliga barnlekar som till exempel kirkkis, purkkis och keinupesis. ”Fram till ungefär tolv års ålder var jag alltid tillsammans. Från ungefär tretton var jag nästan alltid ensam.” När högstadiet börjar glider vännerna isär. Delaktigheten som präglade barnaåren kom aldrig tillbaka. ”Den har fortfarande inte gjort det: samvaron förblir ett mysterium, ett problemfält, en riskzon, ett minfält.”

Arbetet uppslukar henne

Det är inte förrän långt senare, när Nora Hämäläinen arbetar på sitt forskarjobb, som hon får idén att skriva om ensamhet. Arbetet med boken är så uppslukande att hon håller på att tappa kontakten med alla hon känner.

Hon börjar skissa på ett manus med arbetstiteln A Philosophy of Loneliness, men inser snart att det är upptaget av Lars Svendsen. Därför blir han lite av en debattmotståndare, mot vars ”kökspsykologiska hantering” av forskning Hämäläinen har många förbehåll.

Förutom Svendsen – och förstås historiska giganter som Sartre, Hobbes och Arendt, vilka skrivit mycket om ensamhet – finns det inte mycket ”aktiv filosofisk diskussion” kring ämnet, skriver hon. Ja, eller åtminstone inte före pandemin när hon började skriva. Sedan dess har ensamhetsforskningen ökat explosionsartat, vilket hon leder i bevis med att redovisa det ökade antalet träffar vid Google-sökningar på ”loneliness epidemic”.

Claes Andersson och ensamhet

Hämäläinen har på förhand bestämt sig för tre litterära verk som ska utgöra bokens huvudreferenser. Det gäller Sara Lidmans roman Regnspiran – om Linda som utesluts ur både familjens och hela byasamhällets gemenskap –, J. M. Coetzees självterapeutiska bok Sommartid, och Joyce Carol Oates  Jag ska ta dig dit, om en obesvarad förälskelse. Litteraturanalyserna är stringenta och omfattande utan att bli tillkrånglade. Hon skriver uppfriskande lätt och fritt från klichéer, riktar orädd hela ansiktet framåt – ifrågasätter, vänder och vrider på resonemangen.

Inledningsvis refererar hon även till Ludwig Wittgenstein och hans idé om att fästa uppmärksamhet vid relationernas detaljer; de skillnader och den mångfald som vi annars lätt missar. Hon gör också en analys av poetens Claes Anderssons förhållande till ensamheten som ett credo, en utgångspunkt för hela existensen.

Detta tillsammans med den närgångna beskrivningen av barndomens granhäck förbereder läsaren på en resa in i mellanmänsklighetens riskzoner

Detta tillsammans med den närgångna beskrivningen av barndomens granhäck förbereder läsaren på en resa in i mellanmänsklighetens riskzoner – man förväntar sig ett utredande av det där minerade mysteriet som utgör relationernas minsta beståndsdelar som hon beskriver inledningsvis.

Gruvans offer

Men i stället rör hon sig bort från den egna ensamheten vidare genom litteraturens olika enslingar ut i arbetets sociala organisering. Med Lidmans hjälp går hon sedan ner i gruvan och redogör för arbetare som tappar hörseln i det öronbedövande ljudet från slagborrarna, som blir isolerade och ensamma på grund av att de varken hör eller kan prata i dånet av maskinerna.

Hon skriver om människor som ”tvärgamlats” (också en referens till Lidman) och deras ensamma tillvaro. För att sedan slutligen landa i ett långt avsnitt om staden, och hur man bygger offentliga rum som främjar gemenskap och motverkar ensamhet.

”Att söka orsaker till ensamhet utanför självet – i sammanhangen – handlar inte om att skjuta över ansvaret på andra, utan att medverka i ett större, mer kollektivt ansvarstagande”, skriver hon vid ett tillfälle.

Granhäcken som symbolbild

Stadsplaneringsteoretiska analyser är förvisso intressant, men när hon dröjer sig kvar för länge vid det socialpolitiska perspektivet tappar essän fart, eller kanske riktning. Det var inte till staden och samhällspolitiken man trodde sig vara på väg? Vart tog analysen av det mellanmänskliga mysteriet vägen? De små enskildheter som utgör samspelets modersmål á la Wittgenstein?

…något förtrollat att springa in i – en plats att mötas på: leka, prata, skratta – en mellanmänsklighetens skog.

Jag tänker mig granhäcken som symbol för en gräns, något svårgenomträngligt. Men på samma gång, om det vill sig väl, något förtrollat att springa in i – en plats att mötas på: leka, prata, skratta – en mellanmänsklighetens skog. Men i stället sträcker sig granhäcken så långt bort från Rastböle gård och dess relationsvävar att det blir svårt för läsaren att hänga med.

Intim och ärlig början

Förutom essäns förmåga att röra sig över många skilda ämnesområden är det just växelverkan mellan det egna och det allmänna som utgör dess spänning, vilken går förlorad när man uppehåller sig för länge vid det ena. Det långa kapitlet om stadsbyggande avslutas med den beskäftiga slutsatsen att det behövs fler bibliotek och parker. Det som började så intimt, genomärligt och uppriktigt avskalat, mynnar ut i vad som snarast kan liknas vid en politisk pamflett.

Med risk att framstå rigid, så läser jag hellre en text som har en tydligare riktning – även om slutdestinationen gärna får förbli okänd – än en som inte riktigt vet vad den vill. Men om den uppfattningen kanske jag är ensam.