White Monkey

Adrian Pereras debutbok White Monkey är inte en högljudd stridsskrift som vrålar om rasism, exotisering, utanförskap. Den dundrar inte på, kräver upprättelse, bot och bättring. Tvärtom. White Monkey handlar snarare om förlust, förnedring och bitvis rent hat.
Rösterna som befolkar den är lågmälda, sorgsna, undflyende, men också ursäktande, med en förlamande tacksamhet (skuld) mot det homogena majoritetssamhället i vithetsnormens Finland.

Här finns hela registret: vardagsrasismen bland familjerna i villaområdet, fulla gubbar på den lokala baren, den välmenande läraren …

Här finns hela registret: vardagsrasismen bland familjerna i villaområdet, fulla gubbar på den lokala baren, den välmenande toleranta läraren, redaktören som tänker på litteratur ur ett marknadsperspektiv. Här finns platserna, sammanhangen som lämnats och dit det aldrig går att komma tillbaka: Sri Lanka med en mormor som längtar och en morfar som konstaterar att barnbarnet inte heller passar in där.

 Ett närgående tilltal

Hjärtskärande 1: Första skoldagen och modern vill inte utsätta sitt barn för sin närvaro i klassrummet trots att hon sett fram emot det. ”Jag skymtar min mors skugga genom fönstret”, säger pojken till läsaren.

Det är just tilltalet som får mig att stanna upp. Utsagornas omedelbara närhet som det inte går att värja sig emot. Stundtals är de så fysiskt påtagliga att det gör ont.  Det här är något så ovanligt som en diktsvit som vill kommunicera med läsaren, som sträcker sig ut, vill gå vidare.

Stundtals är det så fysiskt påtagligt att det gör ont

Jag vill heller inte värja mig eller läsa den med raster av förförståelse.  Har ju hört så mycket om den långt innan jag fick den i min hand. Jag backar tillbaks i min läsning, stannar upp på platsen som är pojkens hem. Den utarbetade modern som försvinner in i täcket när hon inte arbetar. Äntligen en parantes kring det fysiskt monotona och slitsamma arbetet, som förtär henne. Äntligen får kroppen några timmar av nödvändig vila och återhämtning efter flera timmars skiftarbete.  Sonen – barnet – som berättar: ”ibland lyfter jag på hennes ögonlock för att hon ska se hur en lördag ser ut”. Han är ett mycket ensamt barn.

Rösternas versioner

Diktsviten kretsar kring en familj: en mamma, en pappa, en mormor, morfar och en son, som var och en får komma till tals. Ge sina respektive versioner. Det finns också en journalist och redaktör som med sina tillsynes enkla, ”trevliga” frågor inte förmår se och förstå sina egna privilegier och maktpositioner. Rösterna är strikt uppdelade, vilket är en styrka. Det lämnar över dialogen till läsaren.

Att ens levda erfarenhet, bakgrund är ett ok, ett gissel

Det är sällan en diktsvit så omedelbart tar mig till rum, kroppar, situationer. Styrkan ligger i det intima tilltalet. Vi kommer till en småstad i ett Finland, där en man säger till sin hustru från Sri Lanka att sonen ”aldrig kommer att behöva ditt språk.” Att bli berövad, avskuren. Att ens levda erfarenhet, bakgrund är ett ok, ett gissel som helst ska suddas bort, strykas ut. Att tvingas vara som alla andra för att de andra ska se dig, men hur du än gör är du ändå den andre. Din hudfärg hindrar och förminskar. Vardagens små sylvassa nålstick. Som när journalisten – i sin naivitet – berömmer författarjagets mörka tjocka hår.

Kärleken till mamma

Hjärtskärande 2: Modern blir ombedd att hålla ett föredrag om Sri Lanka i skolan och åker lydigt till turistbyrån för att hämta glassiga broschyrer, som visar på buddistiska tempel, skimrande hav och vänliga människor. Ord som kulturell appropriering känns överflödiga i sammanhanget.

Perera synliggör i White Monkey hur den strukturella rasismen tar sig uttryck och hur den etsar sig in. Att inte höra hemma någonstans. Exilens helvete. Att vara apan i de vita rummen (Finland) men också vara apan i de icke-vita rummen (Sri Lanka).

Samtidigt är White Monkey en uppgörelse med en manlighetsnorm, som både förminskar och förgör

Visst är White Monkey en diktsvit som vill belysa och göra upp med vithetsnormen i Finland, men, inte att förglömma, den är också ett vackert tecknat modersporträtt fyllt med kärlek. Samtidigt är det en uppgörelse med en manlighetsnorm, som både förminskar och förgör.  Det handlar om ett sökande för att förstå det egna jaget, platsen och ursprung. Däremot finns det ingen försoning. Snarare återhållen vrede och spruckna röster fyllda med sorg. Livet är så här och det finns ingen väg tillbaka.