Skuggas

I både Finland och Sverige har rysskräcken gamla anor och har återuppväckts sedan Putins fullskaliga invasion av Ukraina. Finland har dessutom i sin närhistoria fått känna på Sovjets järnnävar på ett helt annat sätt än Sverige. Men rysskräcken handlar inte bara om rädslan för en militärmakt underställd skiftande diktatorers lynnen, utan har kommit att omfatta även den individuella ryssen.

I Ukraina kallas ryssar sedan invasion populärt orcher efter de onda varelserna i J.R.R. Tolkiens fantasyvärld. Dessa har, till skillnad från andra moraliskt ”grå” och ambivalenta figurer i det universumet, ingen förmåga till bättring eller påverkan utifrån: de är essentiellt onda och kan därför dödas lika lätt som monstren i ett tv-spel.

En stor tystnad

Det är tydligt att det är mot detta tankegods som författaren Ann-Luise Bertell har skrivit sin senaste roman Skuggas. Faktum är att det är för tydligt eftersom ärendet går ut över den skönlitterära gestaltningen. Men mer om det strax.

Bertell, född 1971, är förutom författare både skådespelare och regissör och har belönats med Choraeuspriset och Svenska Yles litteraturpris. I den nya boken möter vi huvudpersonen Rut, en ganska vanlig kvinna i 40-årsåldern som lever med man och barn på gården Skuggas i Österbotten.

När andra världskriget och fortsättningskriget kommer är hon först patriotisk och engagerar sig i Lottarörelsen. Hennes man Verner är ingen krigisk machoman men blir som så många andra ändå inkallad. Efter en tid blir Rut som nu är ensam på gården med tre barn, tilldelad en sovjetisk krigsfånge som ska arbeta för henne. Hon är först skeptisk, men krigsfången Anton visar sig inte bara vara mildheten och godheten själv utan är dessutom skicklig i arbetet på gården och bra med barnen.

Den storpolitiska kontexten är nästan helt frånvarande och representeras liksom i förbifarten av två män på byn som är kommunist respektive tyskvänlig. Ordet ”nazism” nämns mig veterligen inte en enda gång.

Gårdar som ska drivas när männen är borta i krig. Barn som ska tas omhand.

Att den stora världen känns såpass långt borta trots att både Rut och Anton bokstavligt talat känner kriget inpå sina bara kroppar är dock trovärdigt med tanke på att det är just den lilla världen Bertell skildrar. Gårdar som ska drivas när männen är borta i krig. Barn som ska tas omhand. Kor som ska kalva. Rut är en kapabel person, men framställs inte som särskilt medveten eller politiskt insatt.

Men som i alla berättelser som skildrar människor under andra världskriget blir tystnader kring det som sker ute i världen i sig betydelsebärande och kusliga oavsett om detta är medvetet eller ej från författarens sida.

Författaren tar inga risker

Nåväl. I den lilla världen växer den erotiska spänningen mellan Rut och Anton. Förutom att han är en god människa och en duktig arbetare beskrivs han dessutom som attraktiv. Rut brottas med sitt samvete under större delen av boken. Hon tänker på fosterlandet, maken som är ute och krigar för detsamma, och inte minst på vad de andra invånarna i det lilla österbottniska samhället ska tro och tänka.

När hon till sist ger efter för skildringen av hur de älskar med varandra i vartenda skrymsle på gården, utom i den äkta sängen…

När hon till sist ger efter för skildringen av hur de älskar med varandra i vartenda skrymsle på gården, utom i den äkta sängen, går tankarna till romance-litteratur, fast en mer välskriven sådan med stråk av äkta sensualism. Den medelålders trebarnsmammans lust tillåts ta rejäl plats och vi får se den yngre Anton genom hennes ögon.

Det hör till bokens förtjänster att Bertell undvikit att göra Anton och Verner till schematiska motsatser. I stället är de båda mjuka och känsliga män som inte vill kriga. Problemet är att Anton, just för att han gestaltas med så mycket välvilja, blir endimensionell i all sin godhet. Det är tydligt att Bertell har velat skapa en motbild till både Ruts och vår tids skräckbild av den blodtörstiga ryssen. Men att beskriva ”den andra” så ensidigt gör honom inte mer till en hel människa än schablonbilden av ”orchen”.

Att hon dessutom påpekar att Anton är från Ukraina förstärker känslan av att hon som författare inte har vågat riskera något. Texten hade blivit betydligt mer intressant om hon hade låtit honom vara mer sammansatt, ambivalent, trasig och kanske till och med destruktiv men ändå låta attraktionen mellan honom och Rut finnas där.

Ärendet för övertydligt

Även de andra romanpersonerna, inklusive Rut, är ganska platta och intetsägande. Också dialogen är platt, vilket får mig att tänka att det kanske är lika bra att språkbarriären hindrar Rut och Anton från att prata med varandra. Trots allt detta märker jag att slutet gör mig rörd. Men det är lite som att äta en cheeseburgare. Den smakar gott och man blir mätt för stunden men den lämnar inget bestående intryck.

Det är lätt att sympatisera med Ann-Luise Bertells uppenbara ärende med Skuggas: att visa på krigets vansinne, det farliga och dumma i att avhumanisera ”fienden” och kärleken som motstånd och möjlighet.

Om ärendet inte hade varit så övertydligt och om romanpersonerna inte hade varit reducerade till pappersdockor i detta ärendes tjänst, hade romanen kunnat utgöra en verklig motberättelse till fördummande krigsretorik. Genom att göra det skönlitteratur gör när den fungerar som bäst: visa upp verkligen i all dess komplexitet och sårighet och vägra förenklingar, förstelnade bilder och entydiga svar.