Reservplatsen

Genom en introspektiv berättelse får vi en inblick i en ung kvinnas skrivkamp och resa som aspirerande författare. Romanen rör sig mellan självrannsakan och litterär gestaltning. Kritikern funderar också på om hennes kritikerhjärna lurats rätt in i författarens fälla.

Huvudkaraktären i Malin Slottes roman Reservplatsen bor i en liten småstad där alla känner alla. Själv har hon inga riktiga vänner. Hon pluggar nordiska språk och jobbar extra i sin mammas blomsteraffär, men drömmer om att skriva mer. Hon söker en aktad författarutbildning och blir till sin stora lycka tilldelad en reservplats. Hon åker till utbildningen uppfylld av förväntan, men väl där slår hennes sociala fobi till med full kraft och hon drabbas av en förlamande skrivkramp.

Dramaturgi och detaljer

Huvudkaraktären lever en klaustrofobiskt introspektiv tillvaro med en överanalyserande blick på verkligheten och andra människors eventuella tankar om henne. Det hade kunnat vara intressant, men självupptagenheten och ältandet återges med en övertydlighet som gör att mellanrummen sluts – läsaren skrivs på näsan; var och varannan mening gör gällande hur ”konstig” och ”onormal” hon är. Förutom att det bromsar upp farten och drivet, ställer det till det för dramaturgin. Ovidkommande detaljer ges en orimlig betoning för att försäkra läsaren om författarens genuina outsiderskap och sociala missanpassning.

När huvudpersonen kommer till skolan utelämnas till exempel hela första veckan för att man snabbt ska få reda på om hon kommer våga åka med i gårdskarlens bil (även om hon tycker det är så jobbigt att sitta och kallprata med främlingar) till affären på fredagen. Vad hände däremellan? Var inte första veckan på skolan viktigare än så?

Mot slutet spetsas berättelsen till, huvudkaraktären blir mer tillskruvad. Händelseutvecklingen rasslar till, gasar på. Det oväntade och galna engagerar. Det är också nu som slutmanuset för kursen ska lämnas in, vilket ställer en rad frågor om verklighet och fiktion, liksom den huvudkaraktären ställer sig vid ett tillfälle: ”Hur mycket lögn krävde berättelsen om mig för att bli litteratur?”

Frågan riktar strålkastarljuset mot mig som läsare, eller snarare mot mig som kritiker. Just den sortens verklighetslitterära spörsmål nästlar sig nästan alltid in i läsningen av romaner jag recenserar. Har jag rätten att säga hur den här berättelsen bör skrivas? Och om det nu var precis så här det var, och är precis så författaren vill framställa det, varför ska det inte få vara så? Jag hör, för mitt inre, min vanliga invändning: Men litteraturens konstnärliga värde ligger inte sanningshalten, utan i den konstnärliga gestaltningen.

En roman om romanbyggnation

Romanen serverar själv kritiken på silverfat – författarskolans lärare säger att huvudkaraktären borde skriva mer gestaltande, klasskamraterna tycker hon skriver chick-lit – och jag inmundigar den med hull och hår, instämmer och gör den rent av till min egen. Jag skrev ju tidigare här i texten att jag tycker romanen är övertydlig och babblig. Men det är enkelt, för enkelt? Ja, för nu slår det mig: det är förstås uppsåtligt! Högst troligen har min lilla kritikerhjärna lurats rätt in i författarens fälla.

Högst troligen har min lilla kritikerhjärna lurats rätt in i författarens fälla.

Om nu denna roman är en roman om romanbygget själv – hur det tar form och hur författaren börjar sin berättelse (redan från första ordet, tillika romantiteln, skoningslöst medveten om att hon bara är en reserv) med ostadiga, skrivkrampande fingrar som gör dramaturgin svajig och manuset övertydligt, och som med nöd och näppe tar sig igenom textsamtal och bryska läsningar från klasskamrater och lärare. För att sedan slutligen kapitulera, släppa alla hämningar och låta prosan blir risktagande och berättelsen rafflande, så blir ju romanen snarare en oerhört träffande beskrivning, och i allra högsta grad en gestaltning (!), av den motsträviga process som brukar vara en skönlitterär boks tillblivelse.