Jag firar inte i år

Adrian Pereras andra diktbok Jag firar inte i år är en smärtsam skildring av att bli pappa, en händelse som för diktjaget inte är förknippad med någon nostalgi.

Författaren Adrian Perera serverar läsaren flera lockbeten för att tänka på boken som autofiktion, till exempel genom att jaget talar om att hans efternamn liknar ”päronträd” och ”hund” på spanska. Jaget har liksom författaren skrivit fyra böcker, av vilka ”den första var bra”. Min känsla är att han när han kommer med de här uppgifterna, gör det samma som han enligt vad han säger i en dikt skulle göra i sitt hypotetiska drömyrke: ”sälja glasögon för att få / stirra folk i ögonen.

Perera deltar flitigt i debatter om både samhälle och litteratur, och talar också gärna om sin person och om sina böcker i förhållande till sitt liv. I det fallet kan det bli en stor utmaning när en författare vill skriva om svåra personliga konflikter; den stora synligheten kan göra att hen maskerar lite mer än hen annars skulle göra. Särskilt som Perera inte heller är det sortens författare som vill vika ut sitt och sina närmastes innersta så långt det går. För enkelhetens skull kallar jag diktjaget för Adde, som han själv kallar sig på titelbladet.

 

Mångtydiga skador

Adde befinner sig i diktens första avdelning på vad han kallar ett sanatorium. Han har på ett sätt som förblir mångtydigt skadats svårt, både fysiskt och psykiskt:

 

—Det är en stor uppoffring att tala med honom:

han är sängbunden men inte lam,

ledsen men gift med barn. Han är frånskild. Han är

helt enkelt svår att ha att göras med.

 

Jagbilden kunde inte bli mycket mer komplicerad. Adde är ”ofrivilligt med barn”. Förutom att han är i en situation där han känner att han görs till ett barn. Barnet han ”är med” är också hans eget inre barn, som här uppenbarligen inte alls är lika roligt att ha kontakt med som psykologer och barnboksförfattare brukar mena.  ”Sanatoriet” är förutom ett ställe där den vuxne Adde får vård, i en metaforisk mening det BB där han en gång föddes: ”Ur byxorna tittar en ny blöja.”

 

Föräldrar kommer säkert att resa ragg

På Förlagets hemsida säger Perera att han inte har något behov av att framstå som en god människa. Det här kan vilken läsare som helst dock komma fram till själv. Många föräldrar kommer säkert att resa ragg:

 

Den första natten hemma hade de alla djur på besök i bröstkorgen,

det som kallades ”spädbarn” visade sig vara ett hål.

 

En trög, mjölkvit, rutten äggula

värd att föraktas som man föraktar allt sårbart här i världen

—

Folk vill inte ha barn, folk vill ha förändring.

 

Här känner jag att författaren, utan att känna något behov av att påpeka det tänker på Franz Kafkas skalbagge:

 

—Det är i familjen främlingen föds

 

han springer omkring

utan vänner.

 

När man gör barnet säger det ”Uh! Uh!” Det här onomatopoetiska uttrycket har jag hört och använt som barn, men jag har aldrig sett det skrivet förr.

Trots att diktjaget på sätt och vis stöter bort idén om den nyfödda pojken, finns en förståelse för hans belägenhet, genom att han har kommit till en värld där man ställer skallformer i relation till prestationer. Obehaget och identifikationen förstärker varandra. Skickligt visar sig sammansmältandet i pronomenet ”hans”, som vid första anblicken ser ut som en felsyftning:

 

Han hittar dem ofta i köket,

sonen och frun som är sonens mamma

och sonen klöser

hans klor i hennes röda ärr som redan fanns på halsen

   och nyckelbenet.

 

Bara han börjar prata blir det bättre.

 

Så här långt in i spädbarnets värld har jag sällan sett en författare gå:

 

Han har skov av ordlöshet: allt måste vältas

omkull. Han skriker och gråter och stampar,

han har sönder muminmuggen med gaffeln

som sonen slängt.

 

Om någon forskare i autofiktion en dag vill ta reda på om Adrian Perera en gång hade sönder en muminmugg, kan det kompliceras av att ”sonen” kan syfta på två skilda personer.

 

En receptivitet av det slag vi ser här finns säkert hos oss alla som små:

 

Det är murbruksdagar, det är svårt att beskriva

hur de känns men de sitter hårt

anspänt.

 

Och:

 

—Han ser bergen. Han ser skogen

som brutits ner och planterats om, snabbt

och likartad barndomen.

 

Motpolen till den gränslösa regressionen är en vuxen ironi, som jag emellanåt funderar på om den skapar distans. Jag kommer fram till att den gör det, men inte till känslorna vilket är det viktiga. Perera skojar inte bort dem. Distansen som finns är den mellan vuxet intellekt och tidlösa känslor.

 

Här är ett minne: en vacker dag, det smyger in solsken,

barnvänlig i varje trasmatta.

 

 

Mor och barn i sin kompakta värld

Känslan av att mor och barn är i en uteslutande värld för sig är kompakt: ”Du är där/tillsammans.”

Det här tänker jag innan jag kommer fram till efterskriften till sviten där dessa rader finns, Bakifrån, som påminner läsaren om att dikterna publicerades i Hufvudstadsbladet med anledning av knivdåden i Uleåborg 2024. I det här sammanhanget handlar det uppenbarligen inte om Addes familj. Jag ser i följande rader kanske också felaktigt en fortsättning på jagets kaotiska identifikation med den nyfödda sonen på bokens första sidor:

 

Och medan mina vänner gör sitt bästa att rädda världen

med sina barn.

 

Här, min son

en kniv.

 

Det är i det här fallet bra att läsaren får veta sammanhanget först efter att ha läst sviten, genom att tolkningsutrymmet då blir mycket större. I en dikt behöver ”jag och min son” på ett ställe trots allt inte nödvändigtvis syfta på samma personer som samma ord gör i en annan. Att Perera ändå av utomlitterära orsaker vill definiera kontexten är förståeligt, det handlar om ett akut samhälleligt våld som ofta är kopplat till rasism. Att dikterna också har en debattdimension gör dem inte sämre.

 

Sinnes- eller minnessjuk mor?

Intressant är att det också talas om Addes mor, som gammal och inlåst i tystnad, under timtal ”levande död”, tills hon plötsligt frågar om jaget mår bra (en fråga han avskyr). Som person med vilken barnet Adde lever (levde) i en tillsammansvärld förekommer hon inte. Detta förstärker ännu mer bokens känsla av obönhörlig isolation.

På ”morgonsamlingen” (uppenbarligen på sanatoriet) brukar alla säga: ”Världen är en sinnessjuk invandrarkvinna.” Omgivningen vet inte vad hon ser, och det hon säger är i dubbel bemärkelse obegripligt. Intressant nog beskrivs modern ändå snarare som minnes- än sinnessjuk. Fast det beror i sin tur på hur vi ska uppfatta minnesproblemen:

 

Hon hör sonen, han sitter bakom henne, han säger

att allt hon sagt är fel, det är bara det

att hon är fattig. Hon har inte råd

med medicinen. Hon har inte råd

att minnas.

 

”Sinnessjuk” ska kanske ses som en ironi, uttrycket ska inte förstås som författarens eller Addes utan speglar hur omgivningen definierar kvinnan.  Pereras ironi kan vara som en matrjosjka:  i en vändning som låter ironisk finns något allvarlig menat, som inom sig bär på en biton av ironi (osv).

I avdelningen Afterski har tiden gått framåt, sonen är äldre. Vi befinner oss i en tid när ”afterskiungar” är vackra och antioxidantiska och lär sig avstå. På den kombinationen måste jag fundera en stund, för jag tänker spontant att det handlar om barn från två respektive samhällsklasser; de antioxidantiska är inte de som behöver vara utan något. Den hjärtskärande bilden av den lilla främlingen har utvecklats vidare utan att alls ha blivit mer förtröstansfull:

 

Magiskt hur matbordet

skapar familjen, och framtiden är oviss

för den som inte sitter ner.

 

Slutet är vackert

I den avslutande delen Sex kärleksdikter för vemsomhelst är den akuta krisen passerad. Här finns en värme som emellanåt parodierar sig själv, med uttryck från självhjälpsspalter. Slutet är vackert, utan att kännas ironiskt:

 

Det finns bara bristfälliga händer som åldras,

se ådrorna träda fram

som stegar och spjut,

men alla bryr sig

på något sätt

i någon stund

 

är du älskad.

 

Jag har behövt flera genomläsningar för att hitta en röd tråd i upprepningarna av vissa återkommande uttryck. Det är först när jag vid ett tillfälle bläddrar snabbt i boken som jag förstår att det finns ett samband mellan sanatoriet där ”vi” befinner oss och den ”sinnessjuka invandrarkvinnans” världsbild. Trådarna möts i den tidiga barndomen som är bokens samlande metafor.

Om jag emellanåt har funderat på om Perera maskerar, är mitt sammanfattande intryck att han när han gör det snarast gör det för att retas. Inte för att släta över det han säger. För sina dikter har han valt ett ämne som är inte bara omänskligt svårt och smärtsamt utan obotligt förvirrande. Också för läsaren. Få författare kommer så långt i att gestalta det temat som Perera gör i den här boken, och jag önskar honom lycka till på den vidare färden.