I stormens spår

Sjömanshustrun och fiskarhustrun är gestalter nästan lika omgärdade av myter som sjöjungfrun. Å ena sidan är hon den ultimata symbolen för den tålmodigt väntande och försakande kvinnligheten. En perfekt trad wife med andra ord. Å andra sidan bryter hon ofta tvärtom mot traditionella könsroller då hon får göra allt, inklusive ”manligt” kodat, arbete själv när mannen är ute på havet.

I Sverige där jag bor är den fiktiva åländska 1800-talsfiskarhustrun Stormskärs Maja inte lika känd som i Finland. Filmatiseringen av romansviten som kom häromåret fick visserligen en del uppmärksamhet men blev ingen stor snackis trots att båda huvudpersonerna spelades av rikssvenska skådespelare.

Jag har dock förstått att böckerna om Maja i Finland och på Åland har statusen av ett klassiskt kvinnoporträtt på samma sätt som den svenska Kristina i Vilhelm Mobergs Utvandrar-epos. Och när man läser Anni Blomqvists romaner om henne är det lätt att förstå varför. Maja är på många sätt sinnebilden av den mytologiserade fiskarhustrun. Lågmäld och gudfruktig men seg och tålig lever hon på sin stormpiskade ö med sin lika sammanbitet tåliga make Janne, och barnen vars antal man som läsare snabbt tappar räkningen på. De går igenom tragedier i form av eldsvådor och barn som dör men kämpar på i en nästan ordlös kärlek och kamratskap.

Fiskarhustrun som blev författare

Även Majas skapare var fiskarhustru. Anni Blomqvist föddes 1909 i Skimskäla på Åland som äldsta barn av tio.

1936 gifte hon sig med fiskaren Valter Blomqvist och verkar ha levt ett ganska typiskt åländskt sjömanshustruliv. Något som kanske avviker från den gängse bilden var Blomqvists stora intresse för läsning trots att hon bara hade folkskoleutbildning.

Hon hade även alltid tyckt om att skriva brev, och i slutet av 1940-talet sammanstrålade dessa två intressen i ett eget skrivande, till att börja med noveller.

Hon hade även alltid tyckt om att skriva brev, och i slutet av 1940-talet sammanstrålade dessa två intressen i ett eget skrivande, till att börja med noveller. Materialet till bokdebuten från 1966 som nu föreligger i nyutgåva utgjordes av en gruvlig tragedi, en tragedi som många fiskarfamiljer genom historien drabbats av. Anni Blomqvists make och en av hennes söner omkom till havs (senare skulle även hennes andra son gå samma öde tillmötes).

Stora ingrepp i texten

I stormens spår börjar med några gemytliga scener ur familjens visserligen slitsamma liv ute i skärgården för att sedan berätta om när huvudpersonen får beskedet att hennes make och son omkommit. Eller snarare att båten inte siktats och antagligen slukats av havet: sjömansänkorna förunnades ofta inte ens det avslut som det innebär att se och ta farväl av en död kropp.

Därefter får läsaren ta del både av änkans sorgeprocess och tillbakablickar ur hennes liv med mannen och barnen. Hur de träffas som unga genom brevväxling. Hur de gifter sig och får barn, men också går igenom flera missfall.

Men det är lätt att förstå varför Anni Blomqvist själv blev något av en sensation.

Boken som sådan är knappast någon litterär sensation. Det raka och enkla berättandet skulle komma att förfinas mer i Stormskärs-trilogin, där kargheten i högre grad känns som ett medvetet stilistiskt grepp. Men det är lätt att förstå varför Anni Blomqvist själv blev något av en sensation. En ”enkel” fiskarhustru som skrev rakt upp och ner om sitt eget liv! Som Ann-Gerd Steinby och Ann Christin Waller visar i biografin tillika textstudien Anni Blomqvist, Stormskärs-Majas skapare är det dock inte riktigt så enkelt. Det framkommer nämligen, bland annat genom brevväxlingen, att författaren Margit von Willebrand-Hollmerus gjorde betydande ingrepp i Blomqvists ursprungliga texter för att förlaget skulle gå med på publicering. Både Steinby, Waller och vad det verkar von Willebrand-Hollmerus själv, trots (eller just på grund av) hennes upprepade försäkringar om motsatsen, känner tvivel över i vilken grad det ens fortfarande kan sägas vara Anni Blomqvists text.

Spökskrivare i bakgrunden

Den historien är nästan lika intressant som den om den naturbegåvade fiskarhustrun. Det är lätt att här se framför sig material till ytterligare en roman. En tidigare, mer provinsiell och kanske omvänd version av det drama som nyligen utspelades i USA när det framkom att socitetstjejen Caroline Calloway, vars publika persona tillmätts minst lika mycket värde i mottagandet av hennes texter som bilden av ”den enkla fiskarhustrun”, i själva verket låtit sin mindre glamorösa vän Natalie Beach spökskriva sitt material.

Det är kittlande att tänka att det bakom Anni Blomqvists till synes okonstlade berättande dolde sig en etablerad författare, och dessutom med ett adligt namn!

Men ”vems” en text är har kommit att problematiseras ytterligare sedan både Blomqvists och hennes biografiförfattares dagar. Det är inte bara fiskarhustrur och amerikanska influencers, utan också manliga ”genier” som visat sig ha haft betydligt mer hjälp, inte sällan av sina egna hustrur, när de skapat sina mästerverk än vad som först varit känt.

Samtidigt är det svårt att helt svälja det försvar som en tidningsskribent anförde, som gick ut på att det viktigaste inte var vem som skrivit texten utan att berättelserna var Anni Blomqvists. Så fungerar givetvis inte litteratur även om det finns mycket att problematisera i bilden av det helt autonoma författargeniet.

Gammaldags om sorg och sexualitet

Nåväl. Oavsett ”vems” text I stormens spår ska anses vara är det påfallande att den känns så ”gammal” fast den är skriven under det frigjorda 60-talet och utspelar sig decennierna innan, till skillnad från Stormskärs-böckerna som skildrar livet på 1800-talet.

Det handlar delvis om språket och miljön där mycket tycks ha stått stilla.

Det handlar delvis om språket och miljön där mycket tycks ha stått stilla. Men också om hur personerna i boken förhåller sig till varandra och till livet. I sitt efterord tar Martin Welander upp ”kyskheten”, hur sexualitet och erotik tycks vara nästan helt frånvarande. Men ännu mer slående är faktiskt hur sorgen beskrivs. Att människor som lever i en karg och traditionell miljö ofta inte har ord för trauman på samma sätt som vi i vår terapeutiska kultur har, och att det i denna typ av miljö anses suspekt att ”vältra sig” i sorg är en sak.

Denna diskrepans gestaltar till exempel Vilhelm Moberg i sin Utvandrar–svit när han låter Karl-Oskars stumma sorg över ett dött barn komma till uttryck i den kärlekshandling det för honom är att snickra en likkista.

Att skildra en stum kultur

Men hos Blomqvist är det som att själva texten är stum och platt i skildringen av den ofattbara sorg det innebär att på samma gång förlora en livskamrat och ett barn. Huvudpersonen är ”duktig” i sin sorg och reagerar i stort sett precis som hon borde, och författaren skapar inga läckage i texten som visar oss som läsare något annat. Svårigheten att prata med den kvarlevande sonen och hantera hans sorg samtidigt som sin egen tas visserligen upp, men det blir aldrig sårigt på riktigt.

Faktum är att sorg skildras starkare i böckerna om Maja, även om denna också i högsta grad lever i en ”stum” kultur. Kanske var det lättare för Blomqvist att skriva om Majas sorg som inte var självbiografisk på samma sätt, kanske handlade det helt enkelt om att författarskapet hade utvecklats.

Oavsett engagerar inte debuten på samma sätt som författarens senare böcker. Böckerna om Maja är kanske inte heller litterärt fulländade men det är lätt att se varför Maja på Stormskäret, liksom Mobergs Kristina och Karl-Oskar, har blivit en odödlig gestalt som det görs film om på 2020-talet. I stormens spår känns mer som en övning. Och så är det ju ibland med debuter.

Läs gärna vår essä om den egensinniga åländska litteraturen