Mirakelvattnet

”Någonstans ska den ju ta vägen, all den där viljan, allt det där som skvätter och stänker om en levande och kraftfull människa.”

I Carina Karlssons händer blir språket till arkeologiska instrument. Varsamt och följsamt putsar hon fram lager på lager av liv ur till det till synes vardagliga och förgångna. Och det som putsas av, det försvinner ingenstans, det virvlar och stänker över sidorna, precis som de vatten hon skildrar.

Mirakelvattnet utspelar sig på en tämligen snäv radie från Karlssons egna hem och uppväxtort. Från Tranvik i havsfjärden Lumparn till hemmanet Löfvik vid Kyrksundet till Lillträsk i Björby.

Texten har en stark historiemedvetenhet som andas noggranna efterforskningar, såväl kunskapsmässiga som emotionella

Löfvik fanns i Karlssons släkt från 1500-talet till 1934, och även om personerna i romanen är fiktiva präglas texten av en stark historiemedvetenhet som andas noggranna efterforskningar, såväl kunskapsmässiga som emotionella.

Under sin, vid det här laget etablerade och mångsidiga, poetbana har Carina Karlsson redan visat sin skicklighet att genom det nära och lilla på ett otvunget sätt lyckas skildra det stora. Hennes haiku-dikter i det senaste diktprojektet Månblå himlavalv (2014, i samarbete med Katarina Gäddnäs, Sanna Tahvanainen och Josef Timar) rörde sig i samma landskap som Mirakelvattnet, och röjde evighet och storhet just bakom sin strikta, begränsade form.

Något av det samma sker i Mirakelvattnet, Karlssons första roman, där vi möter världen genom Johanna från Tranvik, som blir piga vid Löfvik 1869.

Leva på skuld, inte på nåder

Johanna är kvinnan som föds ”som skapt ur Lumparn”. Hon är rastlösa vågor i ständiga danser. Egentligen är hon en fågel, men det förstår bara hennes farfar. Farfar är sockenskräddaren som stack sig i fingret samtidigt som Johanna föddes, och hans kärlek definierar Johanna genom hela hennes liv.

Den vilda och fria i Johanna försvinner emellertid ganska snabbt. Kort efter att hon börjat som piga på Löfvik drunknar ett barn som hon är ute på isen med. Huruvida det sker av misstag eller genom medvetet slarv får vi aldrig veta. Händelsen blir en dom som hänger över Johanna hela livet, förkroppsligad i spöket efter gamlamor på Löfvik, och i prästens dömande blickar.

Farfar är sockenskräddaren som stack sig i fingret samtidigt som Johanna föddes,  hans kärlek definierar henne genom hela livet

Johannas öde beseglas också genom att änkehusbonden på Löfvik, Gustaf, gör henne med barn och sedan gifter sig med henne. Det höjer Johannas status rejält, men någon romantik är det aldrig fråga om. Hela livet ter sig i stort sett som en uppskjuten dödsdom för Johanna, hon lever på skuld snarare än på nåd. Tyngd av Kyrksundets mörka vatten.

Runt henne lever Löfviks andra djur och människor. Den sorglösa sonen Otto, vars rastlöshet blir gårdens död. Den späda Ida som ser Otto som sin frälsare och hjälte, som föder honom åtta barn innan hon tynar bort. Märren Saga som är Johannas enda ljus, men som blir skjuten av Otto efter att hon blivit för gammal för att arbeta. Johanna lever däremot mycket längre än hon tänkt. Utan livsglädje, men fast fäst vid insikten att hon är bunden att tjäna Löfvik.

Hudnära språk överbryggar tiden

Trots Johannas mörker är Mirakelvattnet en otroligt levande bok. Till stor del eftersom den inte strävar efter sentimentalitet och sympati, utan låter människorna framträda som de är, tätt sammantvinnade i miljön, historien och varandra.

Karlssons sätt att skriva är organiskt och djupt ekomedvetet. Personerna är inte eteriska förnuft som svävar runt i en miljö, de är kroppsliga processer av kött och blod, som blir till just genom sitt sammanhang.

Deras psyken beskrivs genom hur de känner sig i sina kroppar: Gustavs händer passar i alla redskap, i motsats till Otto som upplever stoltheten över hemgården som en kliande och alltför stor kostym. Johanna kan känna glädje i små glimtar när hon upplever sin kropp, att hon verkligen är fötter, muskler, ben och händer. Att kroppen lyder det hon vill.

Detta är en roman att vistas i, den drivs av närvaro snarare än narrativ

Det hudnära sättet att skriva gör att det sekellånga tidsavståndet till bokens händelser blir obetydligt. Karlssons sätt att gräva sig in i sammanhangen – mellan fåren, garnet och yllesockorna, mellan kroppar som sliter ut kläder som blir till mattor som får värma nya kroppars fötter – gör hela romanen till ett stycke myllrande liv, trots det rätt långsamma tempot.

Mirakelvattnet är en roman att vistas i, den drivs av närvaro snarare än narrativ. Den drar upp villkoren för en tillvaro som ter sig skoningslös – att Johanna måste leva bland människor hon inte valt, begränsad av tidens normer – men på ett sätt som överskrider de sociala strukturerna och istället inspirerar läsaren att känna vördnad och fascination över faktumet att vi överhuvudtaget kan leva på den här jorden.

Bokens osympatiska karaktärer och ödesmättade händelseförlopp andas hopplöshet, men trots det landar den i en känsla av nåd. I att det finns saker som inte går att greppa. Som vatten. Och mirakel.