Dublinbor

James Joyce (1882-1941) är känd som romankonstens förnyare och en av den europeiska modernismens främsta företrädare. Hans författarkarriär och hans liv var snårigt, och när han lyckades få sitt första viktiga verk utgivet, novellsamlingen Dublinbor (1914), var det efter ett ingripande av Ezra Pound.

De här  trådarna bildar en sublim väv

När man läser Dublinbor, Porträtt av författaren som ung, Ulysses och Finnegans Wake kan man urskilja många trådar Joyce konsekvent spunnit och utvecklat: Viljan (och för all del förmågan) att gestalta olika människoliv i allmänhet och i Dublin i synnerhet, förtryckets och frigörelsens mekanismer, språkets och replikernas betydelse och styrka. De här bildar en sublim väv.

Översättningsarbetet

Thomas Warburtons översättning (den andra som gjordes till svenska. Den första är av Emilie Kullman) från år 1956, gavs senare ut 1966 och 1976. Både hans, och den nu aktuella nyöversättningen av Dubliners, av Erik Andersson, har gjorts efter en Ulysses-översättning. Om man jämför de två arbetena, kan man märka att Anderssons känns något mer jämnt strömmande, likformig och mindre spretig. Warburton har i högre grad tagit fasta på Joyce taggighet, Andersson har så att säga haft ett tydligare mål i sikte. Båda följer sin tids sätt att uttrycka sig OCH förlagan.

Där Warburton tolkat ett stycke ur novellen ”En beklaglig historia” så här:

”Mr Duffy avskydde allt som tydde på fysiska eller psykiska åkommor. En medeltida läkare skulle ha sagt att han var född under Saturnus. Hans ansikte, där varje hans levnadsår stod att läsa, hade samma bruna nyans som gatorna i Dublin. På hans långsträckta och ganska stora huvud var håret torrt och svart, och de blekbruna mustascherna kunde inte helt skyla hans trumpna mun.”

har Erik Andersson gestaltat motsvarande stycke på följande sätt:

”Allt som tydde på fysisk eller mental oordning var förhatligt för mr Duffy. En medeltida läkare skulle ha kallat honom för melankoliker. Hans ansikte, som inte förteg något av årens gång, hade dublingatornas bruna nyans. På hans långsmala och tämligen stora huvud växte torrt svart hår och en gulbrun mustasch täckte inte riktigt den avvisande munnen.”

Andersson har döpt om novellen till ”Ett olyckligt fall”.

Sådana här jämförelser är intressanta och väcker frågor om hur översättare gör vid nyöversättningar, läser de sina föregångare först eller går de rakt på originalet? Samma sak kan uttryckas på många olika sätt, hur gör en översättare sina val? Var är den främsta lojaliteten, hos dagens läsare eller originalförfattarens epok och personlighet?

Dublin tur och retur

Dublinbor publicerades i original första gången 1914. Joyce hade då bott utomlands i tolv år, trots att han flera gånger återvände till Dublin för kortare eller längre perioder. Av de femton novellerna att döma var hans dom över det samhälle Irland utgjorde hård. Novellerna gestaltar alla människorna i Dublin. Författaren står på invånarnas sida, mot den obegripliga anda som höll dem i ett järngrepp: Religionen, förtrycket från Storbritannien, spriten, trångsyntheten, kvinnornas och barnens utsatthet.

En tung anda av förtryck, hopplöshet och maktlöshet, som avrundas i slutet likt en kniv som vrids ett extra varv i ett öppet sår

I mitt sinne ristar sig intrycket från novellen ”Motsvarigheter” särskilt djupt, om en pojke som ska värma upp mat till sin hemvändande pappa mitt i natten och får stryk för att elden i spisen slocknat. Och när jag nu i efterhand läser Jenny Tunedals efterord kan jag notera att novellen har en särskild plats också i hennes läsning.

Här finns samma grepp som i flera av de andra novellerna. En tung anda av förtryck, hopplöshet och maktlöshet, som avrundas i slutet likt en kniv som vrids ett extra varv i ett öppet sår.

Vändpunkten är således egentligen ingen vändpunkt, utan något annat, något mer.

Konsten att trösta

Novellen ”Nåd” sammanfattar på ett liknande sätt den oheliga alliansen mellan dryckenskap, ohälsa, fattigdom, religion och en traditionell könsmakts(o)balans som många – däribland Joyce  –  förknippar med det irländska samhället. En man ramlar i fyllan och villan, och blir hemförd av polisen. I köket utspinner sig ett långt samtal där alla inbegripna ser sambanden mellan de sammantagna olyckorna. Man slätar över, lyssnar i lämpligt mått och tröstar i den mån man kan. Alla vet att alla har det ganska lika därhemma, olyckan är ett tema med variationer. Det mest anmärkningsvärda, och det som gör novellerna så läsvärda är den språkliga, konstnärliga styrka de besitter. Det finns en stor tröst i att nöden går att uttrycka. Man kan kanske kalla konstens om inte en medicin, så ett motgift, just en nåd. Novellerna i Dublinbor är samma mångstämmiga samtal, inom pärmar.

Det finns en stor tröst i att nöden går att uttrycka

Samlingens avslutande och längsta novell, ”De döda”, är den mest försonande, och titeln signifikativ. Här möter vi en kavalkad av släktingar som förs samman en välsignad julkväll. De har gått ur tiden och det är således naturligt att det är den här novellen som avslutar samlingen. Huvudpersonen Gabriel håller ett tal till värdinnorna, en lovsång till deras uppoffringar och gästfrihet. Snön faller mjuk över stadens annars så bruna gator. Den som sett filmatiseringen (John Hustons sista, 1987) glömmer sent den öronbedövande tystnaden som inleder den vackra miniatyren. Här kan man också utläsa en sorts förlaga till Molly Blooms inre monolog (i Ulysses) i ett åldrande pars väg tillbaka till ungdomens urkälla av begär, förhinder och kärlek.

En gemensam nämnare för samtliga noveller i Dublinbor är människorna – ur alla generationer – och det mänskliga, relationer på gott och ont. För trots att personerna gör varandra illa, så har de samtidigt varandra. Det är i skarvarna, och det som skaver, personerna växer fram som litterära gestalter som är de element handlingen bygger på. De är definitivt något mer än spelknappar, de är kött, blod, tankar och känslor.

Här kommer vi!

Joyce och Andersson är äkta. En förnyelse, som både originalet och översättningen är, görs för att komma närmare människorna, inte för att fjärma sig.  Nyutgåvan har som sagt ett belysande efterord av Jenny Tunedal. Hon tar fasta på frasen ”Here comes everybody”, H.C.E, både en text av Joyce och huvudperson i Finnegans Wake. Det kunde också vara en undertitel för ”De döda”.

Översättningen görs för att komma närmare människorna, inte för att fjärma sig

Hon påpekar också, att trots att Joyce skildrar det irländska samhällets baksida med smuts, fukt och människors hjälplöshet inför sitt öde, så drömde han om att hans författarskap skulle förändra det.

Joyce har medkänsla för sina personer och hans metod att inifrån gestalta dem är hans styrka – mot förtrycksmekanismerna som hotar förgöra dem.