Noveller 1965-2015

Johan Bargum (f. 1943) är den klassiska novellkonstens mästare i Svenskfinland. Det tjechovska geväret läsaren ser hänga på väggen i början av en berättelse blir alltid avfyrat.

Författaren kan hantverket, det är sällan som någon detalj i texten verkar slumpartad. Någon gång blir det nästan övertydligt. Som när man får veta hur det ser ut på vinden i huset hos en kvinna som är mycket olycklig med sin man. Bland andra element finns där: ”En jordglob som saknade norra halvklotet. En trehjuling utan framhjul.”

Men den här författaren stannar inte vid det perfekta system man kunde lära sig på skrivkurser. Hans uttryck har dubbla betydelser som man inte blir helt klar över och som är roliga eller oroande. Ta en mening ur Solgatan som berättar om det mest vardagliga man kan tänka sig: ”Lokaltrafiktågen matade in morgonmänniskor genom perrongdörrarna.”

Men ”morgonmänniskor” är intressant. Det ordet brukar syfta på människor som tycker om att vakna tidigt, något vem som helst förstår att det inte är frågan om här. Det är frågan om människor som måste på jobb och måste dit tidigt. Det finns något retsamt i uttrycket. Eller å andra sidan något på barns vis (även om det här inte handlar om barn) surrealistiskt: en typ av människor som man bara ser eller som bara finns på morgnarna.

Det finns något retsamt i uttrycket

På de sista raderna i samma novell, som handlar om en far som för sin tonårsdotter till ett tåg som för första gången i hennes liv ska ta henne till en lång vistelse långt borta utan föräldrar, finns en ännu mer bisarr glidning:

Han kramade den lilla vanten i sina händer. Han vågade inte öppna ögonen för han var inte säker på att solgatan fanns kvar, han var inte säker på att den överhuvudtaget hade funnits. Men han visste att han aldrig mera, inte ens när den sista raspiga högtalarrösten ekade, så in i märg och ben skulle begripa att hur ilsket man än spretade och aktade och sörjde och rasade tjänade det ingenting till.
[—]Strax sover vi båda, tänkte han.

Mannen sitter vid det här laget i sin bil vid Salutorget, långt från tåget som han inte längre kan höra och som nu är en metafor för döden. På sitt sätt långsökt, om man tänker på det som att det bara handlar allmänt om döden. Men hos en författare född på 1940-talet, finns här en mycket skrämmande undertext om tåg förknippade med koncentrationsläger? En mer narcissistisk och mindre skicklig författare skulle ha byggt ut den undertexten, Bargum säger inte mer utan låter läsaren få de impulser hen får och nysta själv. På ett annat ställe finns ett sken ”som från en eldsvåda eller en storstad”.

Snart kommer jag att börja tycka att jordgloben utan norra halvklotet syftar på lobotomi.

Huvudpersonernas ungdom

Mina favoriter bland novellerna är i allmänhet de som har barn och unga som huvudpersoner. De handlar ofta om att lära känna någon som är äldre, någon som man beundrar och tror är mycket stark, men som gradvis avslöjar för en att vuxenvärlden på sitt sätt är lika sorglig och otrygg som barndomen. ”Abiturienten” handlar om en lågstadiepojke som lär känna en abiturient, som han betraktar som sin vän. Det här gör att han en kort tid själv åtnjuter sina jämnåriga kompisars beundran. En äldre variant av den här pojken hittar vi i ”Prins Valiant”, en novell där Bargums förmåga att skildra människor och platser når en av sina höjdpunkter.

Huvudpersonen Alex som är i övre tonåren blir kär i en frisörska, går till henne en gång i veckan tills hon för att slippa honom klipper av honom det mesta av håret. Hon verkar ovänlig men hennes motiv är inte de man tror. Den intressantaste personen i berättelsen är ändå Alex lillasyster Carola, som identifierar sig starkt med Alex; hon är känd för att alltid vilja stanna kvar när hon är hemma hos andra barn, och då är Alex den enda som kan övertala henne att komma hem. Av den sparsamma beskrivningen förstår man att hennes smärta är lika djup som barnens i ”Sommarkatten”, som är en annan av urvalets höjdpunkter.

Minst berörd blir jag av ”Karon”, om en kvinnlig politiker som seglar med sin familj och en dag märker att en båt följer efter henne. Det är döden som kör. Det här är en förutsägbar skiss. Jag har för en gångs skull inte känslan av att Bargum själv intresserar sig för den bossiga opportunistiska kvinna han har valt som huvudperson.

När jag på 90-talet läste samlingen Charlie Boy, kommer jag ihåg att jag tyckte den inledande novellen ”Mannen från Manhattan” var irriterande och banal. När jag nu läser om den tycker jag fortfarande den är irriterande men att den är en av de mest spännande i urvalet. Den korta berättelsen handlar om ett ungt förälskat par på besök i New York. De är mycket troskyldiga och det skulle antagligen gå illa för dem om de inte redan på flygfältet hade blivit upplockade av en gåtfull, ensam och godhjärtad man som tar hand om dem och skyddar dem från alla faror.

När jag nu läser om novellen tycker jag fortfarande den är irriterande men att den är en av de mest spännande i urvalet

Han är på ett oförklarligt sätt överallt; det här är snarast en saga. Som Guldlock och de tre björnarna, bortsett från att björnen här inte är farlig. På ett komiskt sätt antyder författaren att det är den sagan han tänker på när han skriver:

Vardagsrummet var ljust och sparsamt möblerat: en stor TV, några fåtöljer, en soffa och ett bord. På väggen hängde en affisch från Sicilien, en fiskarbåt som lyfte en stor håv ur vattnet. I en av fåtöljerna satt en nallebjörn med bruna ögon och sträckte ut en ram som för att skaka tass. Och en sida senare: Hon kände sig smått fnissig för hon hade plötsligt kommit underfund med att mannen faktiskt liknade nallebjörnen i vardagsrummet.

De hopplöst löjliga uttrycken står här med flit. (Båtar brukar inte lyfta något, det är människor som gör det.) Slummen beskrivs som något som är spännande att få se med egna ögon. När paret i början träffar mannen säger han att han bor ”i Manhattan”, som om det var en stad, inte en ö. Det är underförstått att han säger det på engelska där man i vilket fall som helst säger ”in Manhattan”, och att paret tolkar uttrycket utgående från sin okunskap.

Min enda invändning är den fyrkantiga beskrivningen av staden, som verkar hämtad ur en turistguide eller en massproducerad romantisk komedi. Jag känner samma leda som när jag ser de ständigt likartade vyerna från Central Park och Brooklyn som numera brukar vara vad man ser på fem eller sex kanaler om man zappar över tio. Jag kan höra de lättsmälta saxofonerna. Bargum är suverän när det gäller beskrivningar av Helsingfors, när det gäller New York, som dyker upp också i en annan novell, och Paris, uteblir de udda vardagsdetaljerna. De utländska metropolerna blir som obestämda scenanvisningar.

Kollegerna Hemingway och Schildt

Min favoritnovell när jag var i tonåren (vid sidan av några av Hemingways, som handlar om Nick Adams) var Runar Schildts ”En sparv i tranedans”. Det här delar jag säkert med flera tusen andra tonåringar, och en av dem är antagligen Johan Bargum (På ett ställe i ”Prins Valiant” förekommer faktiskt en sparv, som har förirrat sig.) Det är inte bara hans sätt att kunna fånga känsloläget hos en ung människa, de lika stora doserna av sorg och iver när det gäller att gå upp i en människa som är mycket olik en och finns i en annorlunda sfär, som påminner.

Bargum har som författare den underbara egenskapen att inte tycka att något är för obetydligt

Vad Bargum på ett liknande sätt gör är också att arkivera detaljer från stadslivet under olika epoker, som de som var med blir påminda om, och som de andra kanske bara får lära känna den här vägen. Bargum har som författare den underbara egenskapen att inte tycka att något är för obetydligt. Man kommer en gång att ganska långt kunna rekonstruera ett svunnet Helsingfors på basen av hans beskrivningar:

Hon tog trean utanför Järnvägsstationen. Hon steg in genom framdörren. Han spurtade över gatan, hoppade över refugeräcket och klämde sig i sista minuten in genom bakdörren.
/…/
I spårvagnen är det tyst och luktar av våta ytterkläder. Fyran gör sin S-sväng vid presidentens slott och stannar framför ett rött trafiköga utanför högvakten. Där kan den sedan stå en stund och titta ut över Skatuddsbron och minnas de tider då den hette femman och startade vid Tölö torg.
/…/
En gågata har det blivit av Mikaelsgatan, så nu sitter tanten i kassan och tittar på fotgängare istället för bilar.

Man kommer att kunna läsa om vilken slags konst som har funnits på Helsingfors-Vanda flygfält:

Jag ställde mig i ankomsthallen bredvid träskulpturen som påminner om en jättekromosom – stora, svarvade björkfigurer pekar åt olika håll – och väntade.

Och en lite ljusare bild av livet

Efter att ha läst tvärsnittet av noveller tänker jag att Bargum hör till de författare som under åren lopp får en ljusare bild av livet. Om det i de tidigare novellerna oftast går på tok, till exempel i de äktenskapliga relationerna, visar en del berättelser ur samlingen Avsked att livet också kan bli bättre än det har varit. Om man har läst någon enda text av Bargum vet man att det här inte betyder att man behöver frukta någon tröttsam överoptimism.

Om man har läst någon enda text av Bargum vet man att man inte behöver frukta någon tröttsam överoptimism.

De som låter överoptimistiska är just de vuxna i berättelserna som barn minst av allt kan lita på, som en mamma kort tid innan hon går sin väg:

– Det beror på en själv om man har motvind eller medvind, sa mamma, har du tänkt på det?

Personer som har huvudrollen i en berättelse återkommer som bipersoner i en annan, som hos Balzac. Jag tycker om det här greppet. Den avslutande nyskrivna ”Villa till salu” är till strukturen som en mycket kort roman om barndomen, som för mig kunde få vara flera hundra sidor längre.