Onda boken

Det tycks vara så att med jämna mellanrum dyker ondskan upp som ett hett tema inom litteraturen. Jag minns att Annika Idström och Esa Sariola inbjöds överallt för att tala om sina böcker ur den synvinkeln kring decennieskiftet mellan åttio- och nittiotalet, och på ett författarmöte i Lahtis berättade den numera bortglömda brittiska författaren D. M. Thomas om sin obehagliga bok Det vita hotellet med dess i mitt tycke spekulativa scener från folkmordet vid Babij Jar. Ju mer konkret ondskan skildras, desto mer motbjudande blir den. I tanken, i teorin kanske fascinerande, gränsöverskridande, lockande som djävulen klädd i frack med bockfoten dold i lacksko, eller Lady Domina med sina tumskruvar, men i verkligheten? En diktator som äter småbarn till lunch? En poet som komponerar hymner till ackompanjemanget av de plågades jämmer? Galna hela bunten, om inte juridiskt ansvarsbefriade så rent förryckta i sina handlingar, lösryckta från sitt sammanhang: ondskan är de maktlösas och jaglösas hämnd när de äntligen får makt över någon.

Ondskan är de maktlösas och jaglösas hämnd när de äntligen får makt över någon

Hannah Arendt har präglat begreppet den banala ondskan (Eichmann in Jerusalem: A Report on the Banality of Evil, 1963), och i det verkliga livet är det obegripligt fasansfulla oftast beklämmande vardagligt till sin natur. När fallet Eerika rullades upp i pressen fick vi glimtar av barnets stumma utsatthet i händerna på sina sadistiska vårdnadshavare under flera år medan alarmerande rapporter från skolan och upprepade (11!) barnskyddsanmälningar sjabblades bort hos en trög och likgiltig byråkrati. Ondskan är strukturell till sin natur, Eichmann skyllde ifrån sej, liksom socialvården i Helsingfors, och också om domar avkunnas är det liksom så att i sista hand finns det ingen där.

Något liknande möter oss i Onda boken. Jag måste säja att jag tar mej an läsningen med lika delar nyfikenhet och fördomsfullhet: efter att ha hört Kaj Korkea-aho prata om sin bok smittades jag dels av hans entusiasm för sin tematik (studenters psykiska illamående, den obesvarade kärlekens plåga, litteraturen som bärare av okontrollerbara känslor) och fick samtidigt uppfattningen att det gotiska skräckinslaget i boken nog måste tas med en nypa salt.

Det tragiska och det komiska

I korthet: Den misslyckade författaren Leander Granlund skriver på tjugotalet en aldrig publicerad diktsamling, ”Ur lifvets sorgesamma dunkel”, så fasansfullt dyster att alla som läser den får lust att ta sitt liv: gästerna på författarens brors bröllop där han läser högt ur boken drabbas av något slags masspsykos och många omkommer, bland annat brudparet; författaren själv försvinner spårlöst, och också förlagschefen som har fått sej manuskriptet tillsänt drunknar i ån under oklara omständigheter. Platsar Leander Granlund alltså i skaran av maktlösa galningar som mest av allt vill hämnas, drivna av avund mot dem som har livet och lusten att förstöra också deras livslust, eller handlar det tvärtom om en kompromisslös men lysande svartsyn, som Korkea-aho tycks vilja antyda? Vi får vidare veta att det på åttiotalet skrivs en avhandling om Granlunds manuskript av av en av studenterna på Litteraturvetenskapliga institutionen; avhandlingen blir aldrig färdig, längre fram visar det sej att skribenten tagit livet av sej. Ansamlingen av kusliga händelser är kompakt i upptakten, och etter värre blir det mot bokens slut, så det visar sej att förlagets säljande omslagstext (”en bok om en gammal diktsamling som är värsta thrillern”) sitter som smort.

Det är alltså inget är fel på spänningen, och inte på språket heller. Kaj Korkea-aho kan det här med att skriva, flyhänt och med spänstiga språng mellan scener och rum. Det är också ställvis berörande, till och med gripande som i skildringen av de deprimerade studentpojkarna, den kärlekskranka Calle Holländer som mer eller mindre hoppat av studierna, och hans kompis Pasi Maars som har fått tag på ett handskrivet exemplar av Onda Boken och befinner sej i ett självdestruktivt sinnestillstånd genom i stort sett hela boken. Det hela är händelsefyllt, medryckande och ofta roligt, avsiktligt men kanske också oavsiktligt, och jag tror att det är här mina dubier infinner sej. Att lägga in det tragiska och det komiska sidlänges i handlingen, sömlöst hopfogat, är en konst som många drömmer om och få har förunnats, och jag tror faktiskt att KK skulle kunna tänkas ha förutsättningarna, men här fungerar det inte fullt ut: jag läser glupskt, nästan övertygad och ställvis imponerad, men eftersmaken blir ändå tunn, det är som att jag ändå inte kan ta boken helt på allvar, trots författarens klart ambitiösa intentioner.

Nånstans har jag läst att en författare för att kunna skapa en livskraftig romangestalt måste kunna älska sin projektion

Uppgiftslämnaren i romanens första kapitel och nästan ända till slutet (när vi tappar honom ur sikte står han på järnvägsbron över ån och läser en av Leanders dödliga dikter i telefon för sin förlupna fru) är lektor Mickel Backman vid Litteraturvetenskapliga institutionen. Han är en av romanens huvudpersoner och skildras ganska ingående. Ganska tidigt får vi veta att hans förflutna rymmer en kärlekshistoria med en kvinnlig elev som senare råkar ut för en tragisk olycka och nu ligger på långvården. Han lider av en ryggskada som gett honom smeknamnet Iron Man, och som i sinom tid visar sej ha samband med den försvunna avhandlingen från åttiotalet. Hans äktenskapstristess och allmänna känsla av otillräcklighet får också sin förklaring, liksom hans oro för den vuxna sonen som befinner sej utomlands men utsatt för allehanda farliga influenser (behöver jag säja mer?). Kort sagt, han lider, men det är ändå svårt att uppdriva någon större empati för Mickel Backman.

Nånstans har jag läst att en författare för att kunna skapa en livskraftig romangestalt måste kunna älska sin projektion, oavsett hur feg, ond och motbjudande denna kan te sej genom sina handlingar. Mickel Backman är en personifikation av den vardagliga ondskan, i stort sett inget värre än egennytta och likgiltighet (jag minns bara en punkt i boken där han gör en ansträngning att bry sej om någon utöver sej själv, vid det andra och sista besöket hos sin gravt handikappade f.d. älskade på långvården), men i mina ögon lider han mest av den tråkighet som vidlåder våra lärare och föräldrar tills vi lyckas uppnå en tillräcklig grad av inlevelse i deras situation.

Den formlösa ondskan och den välbekanta miljön

Hans motpol, den charmerande men hopplösa Calle Holländer, framstår som en både älskvärd och på det hela taget god person. Han drar försorg om sin nästa (suicidala kompisen Pasi Maars), trots att han under en stor del av handlingen är mer eller mindre utslagen efter att ha blivit lämnad av sin mer ambitiösa flickvän. I slutet åker han dessutom på en dos av Onda Boken och går in i en allvarlig depression. Han är trots allt bokens egentliga överlevare och får äran att figurera i dess epilog.

Den ondaste personen i Onda boken, i bemärkelsen den mest destruktiva, är förlagschefen Mårten Tanner som frossar i och utnyttjar mänskor som är beroende av honom, ett svin som rullar sej i maktens sötma, men som mot slutet får sitt rättmätiga straff via Onda Bokens nemesis. Han förblir ändå en karikatyr, ett öde som egentligen inte berör den namnlösa och formlösa ondskan som kanske är bokens egentliga tema.

Ett återkommande glädjeämne är de livfulla återgivningarna av det välbekanta: Åbo stad med snöslaskiga gator och gröna gräsmattor

Ett återkommande glädjeämne genom hela boken har jag hittat i KK:s livfulla återgivningar av det välbekanta: Åbo stad med sina snöslaskiga gator och lummiga gräsmattor, den kärleksfullt ironiskt skildrade institutionsmiljön på Litteraturvetenskapliga institutionen (som har varit närmsta granne till min arbetsplats sedan början av 2000-talet), studenternas skumma lönnkrogar, och inte minst den spetsiga skildringen av en klaustrofobisk finlandssvenskhet med sina fonder och punschverandor.

En återkommande källa till förargelse gäller den trend inom finlandssvensk litteratur som vill få oss att skriva spänning, deckare, pusselromaner som tyngs ner av så mycket bråte att de får svårt att flyta av egen kraft. (Det här är inte en kritik som gäller KK:s bok, det finns betydligt mer problematiska exempel inom höstens utgivning!) Tvärtom tycker jag att själva utgångspunkten i Onda boken, en obskyr diktsamling som avslöjar själva livslögnen, är en strålande idé, också om jag tror att den hade mått bra av lite mer kill-your-darlings och lite mindre gotisk skräckromantik.