Vårt värde

“Vi visste vårt värde. Vi visste att vi hamnat där vi hamnat för att våra mammor och pappor hade kastat fast spadarna i backen och torkat sig i persheet med Haparandabladet en sista gång och sedan sprungit till samhällsbygget.” Så här skriver en svensk författare Katarina Kieri (f. 1965) i sin nyaste roman Vårt värde (2015) som behandlar en ung flickas uppväxt i 1960- och 1970-talets Tornedalen.

Det ironiska citatet från Kieris roman speglar bokens teman: hur det är att växa upp i den mångskiftande Tornedalen och inte kunna lära sig sina föräldrars språk på grund av folkhemmets assimilationspolitik. Berättarjagets föräldrar och deras generation har varit tvungna att glömma bort sina finskspråkiga, lågt värderade rötter – med andra ord ”torkade de sig i persheet med Haparandabladet” och sedan sprang de till samhällsbygget med sina spadar.

Folkhemmets ideologi verkar leda till språkligt utanförskap och ojämlikhet mellan olika folkgrupper

När Per Albin Hansson lanserade sitt berömda begrepp folkhemmet, syftade han på ett samhälle som ett hem för hela folket, som präglas av samförstånd och jämlikhet. I romanvärlden i Katarina Kieris Vårt värde verkar folkhemmets ideologi leda till språkligt utanförskap och ojämlikhet mellan olika folkgrupper.

Katarina Kieri debuterade 1993 med diktsamlingen Slutet sällskap, och har sedan dess varit verksam i olika genrer. I Sverige är hon förmodligen mest känd som ungdomsförfattare tack vare romanerna Ingen grekisk gud precis (2002) och Dansar Elias? Nej! (2004). Dessa ungdomsromaner nominerades till Augustpriset, och den senare belönades även med priset.

 En hel generations känslor

 Vårt värde (2015) är en utvecklingsroman som har både poetiska och politiska dimensioner. Berättarjagets hårda liv följs från barndomen tills hon redan är vuxen. Hon tillhör en familj som har flyttat in till stan i Västerbotten från en av de finsktalande byarna i de norra delarna av Tornedalen. En av hennes bröder är död, men läsaren får inte veta vad som hände med honom. Trots att berättelsen är berättad via berättarjagets ögon, är hon samtidigt på ett poetiskt sätt beskriven som ”vi” i boken. ”Vi kände vårt värde” är en slogan som upprepas många gånger i romanen och visar på att berättarjagets erfarenheter beskrivs som om de var allmänna. Hennes upplevelser beskrivs på ett metonymiskt sätt som om de var hela generationens känslor.

Med romanen vill Kieri berätta om hur integrationen fungerar i det svenska samhället som så öppet alltid talar för mångkulturalitet, men som i skuggan småningom har assimilerat sina minoriteter på ett så effektiv sätt att de inte längre är mångspråkiga. Den här utvecklingen kan märkas i berättarjagets familj: hennes finsktalande föräldrar tillhör den generation som blev förbjuden att prata finska i skolan, och även bestraffad när de gjorde det. De pratar inte finska med berättarjaget, något som innebär att hon står utanför stor del av sin familjs historia och rötter.

Kieris bok kommenterar också tidsandan

När berättarjaget träffar sina släktingar, förstår hon inte vad de säger. Samtidigt är Kieris bok en generationsroman och samhällsroman som vill kommentera tidsandan. Enligt berättarjaget finns det ”grannfruar som har undulater” och ”grannfruar som har migrän”. En ny värld har kommit till Västerbotten och Norrbotten, men alla är inte förberedda på det.

Jag kan inte låta bli att jämföra Kieris roman med Mikael Niemis storsäljare, Augustprisade romanen Populärmusik från Vittula (2000). Både Niemi och Kieri behandlar berättarjagets uppväxt i de norra delarna av Sverige på 1960- och 1970-talet. Man kan säga att båda berättelser förmodligen grundar sig i författarnas egen uppväxt i norra Sverige. Romanerna innehåller uttryck på finska eller på tornedalsfinska/meänkieli, som ger mersmak. På samma sätt som Mikael Niemi har använt sig av magisk-realistiska element i sin egen bok, beskriver Katarina Kieri berättarjagets uppväxt med hjälp av skrildringar som närmar sig prosalyrik – romanen är mycket rik på bildspråk och humor, något som  ibland gör den krävande att läsa för en icke-modersmålstalare.

I hallonbåtarnas land är det inte alltid roligt

Miikka Nousiainens populära roman Vadelmavenepakolainen (2007, Hallonbåtsflyktningen) gav läsaren en humoristisk skildring av romans huvudkaraktär, Mikko Virtanen. Redan som ett litet barn har Mikko velat bli svensk och känner att han har fötts som transnationalist, till fel nationalitet. I romanens berättelse blir Virtanens dröm verklighet. Hallonbåtsflyktningen kan läsas som en satir över det svenska folkhemmet, men samtidigt även som en hyllning till det.

Berättarjaget i Katarina Kieris roman kan också beskrivas som transnationalist – en människa som bor i gränslandet mellan  två länder – Finland och Sverige – och med tre språk – finska, tornedalska (meänkieli) och svenska – men inte får bli mångspråkig till följd av Sveriges assimilationspolitik på 1900-talet, trots att Tornedalen traditionellt alltid har varit mångspråkig – finska, tornedalsfinska och svenska har samtidigt levt där redan före 1808–1809 års krig, och efter det.

Finska kriget tolkas metaforiskt som en utgångspunkt för människornas  språkliga splittring:

I Kieris roman är det just finska kriget som metaforiskt tolkas som en utgångspunkt för människornas  språkliga splittring: ”en 1809-års gränsdragning klyver tungorna i två delar, en som kan prata och en som inte kan”. Kriget innebar alltså inte bara att delar av Västerbotten och Lappland avträddes till Ryssland. I Kieris bok syns den här språkliga splittringen på många sätt. Kieri använder sig av korta meningar och uttryck på meänkieli och finska fast romanen är skriven på svenska.

Numera i Sverige finns det fem erkända minoritetsspråk: finska, meänkieli, samiska, romani chib och jiddisch, vilka har större rättigheter än andra minoritetsspråk i Sverige. Svenska däremot uppfattas som Sveriges huvudspråk. Dessa minoritetsspråk har erkänts för att öka chansen för deras kvarlevnad. Nuförtiden uppskattas minoritetsspråk förmodligen mer än tidigare under 1900-talet men just de där årtalen som omtalas i Vårt värde, ger en bild av det Sverige som litade på enspråkighetens makt.

Ilskan och sorgen

Författaren Katarina Kieris familj hör till en av Sveriges fem nationella minoriteter, finskspråkiga tornedalingar. Hon växte upp i Luleå på 1960- och 70-talen med föräldrar som var tornedalingar och pratade finska hemma sinsemellan, men inte med deras barn. I en intervju i Sveriges Radio (5.11.2015) berättar Katarina Kieri om den stora sorg och ilska som hon fortfarande känner över att hon inte fick tillgång till sina föräldrars modersmål. Hennes ilska är inte riktad mot föräldrarna utan mot samhället som förbjöd finsk- eller meänkielitalare använda finska eller meänkieli i skolan.

Romanen tar upp hur det är att växa upp utan tillgång till sin egen familjs kultur

Kieri fick inte lära sig finska i sin egen barndom eller ungdom, något som också är situationen för berättarjaget i Vårt värde, som känner att hon hamnat utanför sina föräldrars och mor- och farföräldrars finskspråkiga värld. Därigenom kan Vårt värde tolkas som en politisk och delvis självbiografisk roman som vill ta upp hur det är att växa upp som en människa som inte ha tillgång till sin egen familjs kultur. Vårt värde är därför en mycket viktig roman.