Hägring 38

Det är inte svårt att både känna igen, och till och med fysiskt förnimma, ett igenkännande med vår egen tid i Kjell Westös nya, Finlandia- och Augustprisnominerade roman Hägring 38, i vilken handlingen utspelar sig det magiska året 1938 – i slutet av ett årtionde som började ekonomiskt sträcka på sig över stora delar av världen, samtidigt som ett stort, destruktivt, nytt slags kolonialkrig hade brutit ut i Fjärran Östern. Europa hade nyss hämtat sig från det överväldigande och gravt destruktiva inbördeskriget i Spanien.

Men det som naturligtvis var kärnan i årtiondets anda var Nazityskland; dess upprustning, dess eugenik, dess allt större krav på ”livsrum” och dess inverkan och påverkan på även de nordiska staterna, inte minst ett Finland som hade byggt upp ett rätt så omfattande kulturellt, vetenskapligt, idrottsligt och medicinskt samarbete med Tyskland efter vårt inbördeskrig.

Kärnan i årtiondets anda var Nazityskland som Finland hade byggt upp ett kulturellt, vetenskapligt, idrottsligt och medicinskt samarbete med

Kjell Westös kammarspel kan inte läsas utan dels en insikt i de rasistiska och nationalistiska stråk som går som ilningar genom Europas ryggrad även på 2010-talet men boken kan heller inte läsas med behållning utan den ovan nämnda historiska bakgrunden, som förstås för de yngre generationerna, och även för en femtiotalist som undertecknad, i dag kan te sig som något väldigt fjärran, exotiskt, nästan ofattbart.

Men det groteska i den tiden var en förnimbar verklighet i ett dåsigt, dröjande Helsingfors våren, sommaren och hösten 1938, då det som jag väljer att kalla Westös kammarspel, utspelar sig.

Känslan av föraning

Hägring 38 är ingalunda den enda av Kjell Westös romaner som inte är ett svepande, stort, omfattande epos, utan mera en bok i en traditionellt hållen romanform. Men det finns något mycket intimt, sublimt, reflexivt och stillastående, nästan som vatten under en torr och regnfri månad, i berättelsen, som sedan sakta rör sig framåt till mera dramatik och till en kulmen, medan huvudpersonerna försöker att finna en plats för sina tankar, sin personliga historia integrerad i sin vardag och i sitt liv.

Samma tragiskt sublima känsla av föraning finns i Bo Carpelans underbara barnskildring i romanen Barndom (2008). I den lever en pojke på tröskeln till tonåren precis som advokat Claes Thune i Hägring 38 både i en personlig familjekris och i en existentiell kris som kommer sig av världsläget. Året för Carpelans roman är 1939, sommaren och hösten strax innan vinterkriget bröt ut.

Det är framför allt klasspänningen som fascinerar. Finland är ett land präglat av händelserna 1918

Det är inte enbart årstidernas stämningar och stilla förvecklade komplexitet – som för övrigt påminner om katastrofstämningen i sommarskildringen i Främlingen av Albert Camus – som tar ett fast grepp om läsaren av Hägring 38. Det är framför allt klasspänningen, som har en erotisk, destruktiv, trevande mänsklig aspekt, som fascinerar. Finland är ett land präglat av händelserna 1918.

Mathilda Wiik är dotter till en av de många tusentals finlandssvenska, fattiga, hårt arbetande män och kvinnor som levde huvudsakligen i och omkring huvudstadsregionen före inbördeskriget och som med eller mot sin vilja drogs med i blodbadet och som, om de hade överlevt, kastades i de vitas fångläger som stank av hämnd, blod och hungersnöd.

Claes Thune, den timida och på ytan ”coola” Mathildas arbetsgivare, som först inte har en aning om hennes bakgrund. Claes, som nyligen förlorat sin mondäna och skrivande hustru till sin närmaste barndomsvän, Robbie Lindmark, en psykiater som nu och då är tvungen att skriva in bokens Pierrot, den smarta och sårbara juden Yogi Yari, ”Jody,” på sitt psykiatriska sjukhus. Det är Jodys brorson som står som förebild för Abraham Tokazier, den vinnande sprintern, som på grund av det finska idrottsförbundets bugande inför nazikoryféer som råkade befinna sig i landet, berövades en viktig seger i ett lopp på ett nybyggt stadion i Helsingfors.

Att se sin värld rasa samman

Claes Thune, som representerar den del av Finlands medelklass och intelligentia, som sympatiserade med västmakterna, som avskydde stöveltramp och antisemitism, får se sin värld rasa samman inför det som komma skall. Så småningom känner han ett allt starkare tvång att engagera sig, skriva, och på olika sätt yttra sin åsikt om det som är på gång – men med vissa konsekvenser.

Varje onsdag träffas en klubb där även mannen som hade hand om fånglägret där den nu vagt schizofrena Mathilda dvaldes 1918, finns med. En man, som hon inte kan annat än känna en oemotståndlig dragningskraft till. Det är i varje fall vad läsaren förväntas tro. Men så småningom vävs berättelsen kring trettiotal, gamla och trasiga likväl som nya och stålaktigt moderna Helsingforsmiljöer, till en väv där både nuets och det förflutnas spöken av våld, svartsjuka, hämnd och politiska krumelurer ingår.

En lustig och sublim detalj finns i mitten av boken, då Claes Thune får besök av en märkligt Tove Jansson-lik ung dam, som kommer roende till skäret där Claes befinner sig på besök hos vännen Zorro, en ärkekonservativ läkare, blir bjuden på saft i en eka …  och får även ett gott råd.

Många trådar nystas upp i den spännande Helsingforsskildringen, sprängfylld av noggrant ihopsatta pusselbitar

Många trådar nystas alltså sakta upp i den infernaliskt spännande Helsingforsskildringen, som är sprängfylld av noggrant ihopsatta pusselbitar av tidsbild, exakta skildringar av kläder, biofilmer, en begynnande och utbredande modern arkitektur – men framför allt av spänningen mellan människor, som mitt i alla världshändelser och politiska dragkamper och ideologier sist och slutligen är endast vilsna, bedragna, längtande och kännande, tidlösa människor. Människor av kött och blod. Det är sist och slutligen detta som gör Hägring 38 till en explosiv roman som är både spännande och utmanande.  En tillika djupt seriös pusseldeckare, skriven av en djupt tänkande författare.