Läsning för vandrare och andra

Inför Lars Huldéns nittioårsdag i vintras gav Schildts och Söderströms ut den lilla skriften Läsning för vandrare och andra. Huvuddelen av utgåvan, Läsning för vandrare, publicerades första gången år 1974 då Huldén var 48 år. Läsningen är 238 kortdikter, eller, som Huldén själv påpekar i sitt förord, en lång dikt i 238 delar. Mönstret till dikterna är taget från de grekiska epitafierna eller gravinskrifterna.

Livet öppnar och sluter sig

Titeln Läsning för vandrare och andra är ett slags illustration av fenomenet ålderdom, att tillvaron öppnar sig. Står till exempel ”och andra” för de kompletteringar som boken har, delarna som Huldén skrivit senare, eller är det en hänvisning till de andra läsarna, de som inte är vandrare (kanske rentav de döda)?

För att vara dikter är tonfallet ovanligt prosaiskt och rättframt

De korta gravskrifterna är paradoxala och korta, å ena sidan avslutningar, å andra sidan hänvisas det också till fortsättningen och evigheten, minnen av den döde, allt det som trots allt kommer att finnas kvar. För att vara dikter är tonfallet ovanligt prosaiskt och rättframt.

De följande delarna av boken följer samma linje. De är epigram som inte rymts med i den första utgåvan av Läsning för vandrare och sådana som tillkommit senare, ”Anteckningar om glömskan, haikuer september-oktober 2015”, ”Tankar på en stig i en skog”, ”Fem orsaker att fly från Finland” och ”Skogens ordspråksbok”. De här avdelningarna har till vissa delar publicerats tidigare i olika sammanhang. Perspektivbytet som karakteriserar haikun som genre passar bra för ålderdomens synsätt: ”Katten i båten/ ser mycket, mycket vatten,/ roddaren havet”.

Metoden är konkret, nästan krass

Dikterna är uppbyggda på liknande sätt, med undantag för ”Tankar på en stig i en skog” som är mer som en enhetlig och sammanhållen, lång dikt, till vissa delar formulerade som tankelekar. Och Huldéns sätt eller metod, vilken är då den? Han är konkret, nästan krass (ett drag som också finns i haikun). Han hushåller med känslouttryck också om han inte håller dem undangömda. Han undviker det religiösa, men inte tankarna på vad som kommer före, vad efter vid gränsen mellan liv och död. Det närmaste Huldén kommer för att deklarera sin religionssyn är den här diktdelen: ”Du kan tro vad du tror./ Men om du tror att du har rätt/ har du avfallit från din tro./ En tro är en längtan.” En känsla kan vara nog så konkret formulerad.

Vad vi tiger om

Många dikter har formen av tänkespråk, eller som hälsningar från den döda till dem som är kvar i livet. Han är personlig, men på ett sätt som gör att dikterna håller en allmän nivå: en gravinskrift ska ju vara högstämd. Döden inkluderar, och det kan kännas som en tröst. För den som läst Huldéns berörande bidrag i antologin Mäns längtan efter barn (red. Jeanette Östman), är det lätt att känna igen hans å ena sidan trevande tonfall, å andra sidan träffsäkerhet. Det är ofta ”å ena sidan, å andra sidan”. Och båda sidorna är lika sanna. Också det är sant, som han skriver i den här lilla samlingen: ”Det som gör verkligt ont / skriver du ingenting om.”

Huldéns dikter är mera ”Ja” än ”Nej”

I förordet citerar Huldén sin pappas sista ord på dödsbädden, ”Nej!”, och nämner att den repliken utsetts av en professorskollega till världens kortaste dikt. Ett ”Nej” på en dödsbädd kan ju tolkas på flera sätt, är det ett nej till döden så är det ju på sätt och vis livsbejakande. Svårigheten att släppa taget kan kännas ångestfylld. Jag tycker Huldéns dikter är mera ”Ja”, också då det gäller sorgliga saker, som förluster. Eftersom Lars Huldéns dikter är längre än hans fars Everts ”Nej” finns här en vidare båge, en rörelse som möjliggör också ett vemodigt godkännande, ett vidare härifrån: ”Trots allt / skulle jag vända tillbaka / om jag fick.”

 Huldéns förhållande till djupet

Lars Huldén är både lätt och svår. Jag minns att Michel Ekman i en recension av Återkommen från Atlanta (2005) påpekade att Huldén ändrat sig, att han tyckte att han låtit sig själv komma för lätt undan i sitt tidigare författarskap, att han undvikit djupet. I Läsning för vandrare finns också det där som är typiskt för ålderdomen, att saker liksom vidgar sig och flyter ut. Man förmår se, medge och omfatta också motsättningar och större perspektiv – utan att göra något större nummer av det.

Ett par rader kan räcka

Ett par rader kan räcka. Allt hänger kanske inte nödvändigtvis ihop? I takt med att kapaciteten avtar får man lov att hushålla med det man har kvar på ett nytt sätt. Med åren lär man sig sålla agnarna från vetet. En besläktad estetik kunde man notera hos Solveig von Schoultz i tiden – och hos många äldre lyriker. ”Det man förlorar på gungorna, tar man igen på karusellen”, som Karl Gerhard uttryckte saken i en kuplett år 1948.