All tid leder hit

Alexander Bargums diktdebut All tid leder hit kretsar kring naturens element, personliga pronomen och olika nedslag i tid. Samlingen ger uttryck för en senmodernistisk estetik och ett behov att ompröva diktjagets position i världen.

De yttre omständigheterna kring Alexander Bargums debut med diktsamlingen All tid leder hit är både bekanta och, känns det som, lite ovanliga idag.

Bargum debuterar när han redan arbetat många år som jurist och företagsledare. Diktsamlingen har fått ett positivt och uppskattande mottagande och Bargum har blivit både recenserad och intervjuad.

Senmodernistisk tradition

Det har redan sagts att All tid leder hit är skriven i en senmodernistisk finlandssvensk och europeisk tradition. Och ja, man anar som Marit Lindqvist skriver i sin recension på Yle ett inflytande från Peter Sandelin och Bo Carpelan – men Bargum anspelar också i en dikt på Carl-Gustaf Lilius om den sällan nämnda lyrikern Christer Lind (1912-1942), att diktens minsta cell är ett vi. Ett välkommet inslag i dagens jag-orienterade sätt att uttala sig.

Bargum har i en intervju av Nicko Smith tackat för allt det generösa stöd han fått, bland annat av förlaget Ellips. Han är beläst och han har arbetat länge och ingående med den lilla samlingen. Det framgår tydligt både när man läser boken och när man läser vad som skrivits om den.

Ett språk i kaos

Det fanns en tid när det var en självklarhet att eliten – den må ha varit ekonomisk eller kulturell eller båda – läste och följde med bokutgivningen. Det finns många i medelklassen och den övre medelklassen som läser också idag. Men de talar inte så mycket om det i offentligheten. Idag är det ett privilegium att hålla saker för sig själv. I Bargums diktsamling ser man spår av båda: att diktjaget berättar och håller igen. Abstraktionsnivån och greppet i Bargums dikter både avslöjar och döljer, talar och tiger.

All tid leder hit är indelad i sex avdelningar. Den andra och tredje har rubriker, (Istidens språk) och (Här råder ingen ordning). Övriga delar här bara numrerade.

Jag föreställer mig att samlingen speglar någon form av kris eller behov att ompröva

Tematiskt är dikterna rätt abstrakta (just vi:et bidrar till allmängiltigheten) och kan läsas på flera olika sätt. De är språkligt medvetna men samtidigt sympatiskt opretentiösa. Ord som luft, hav, hus, barn och självklart titels tid förekommer ofta – också död och kaos. Jag föreställer mig att samlingen speglar någon form av kris eller behov att ompröva, att svänga tiden kring en axel, snarare än som en pendel. Naturen i dikterna är själslandskap, men kan också läsas som något annat – utan att alls vara programdikt. Naturen har ändå ett egenvärde man bör värna om.

Titeln All tid leder hit beskriver rörelsen, från abstraktion till något konkret och precist: en plats, ett centrum, en kris som efter kaoset hittar fram till något nytt.

Ett nödvändigt centrum

Den första dikten i boken inleds med ”Om du går in i skogen/ om hösten går in i dig// Om träden står där och tiger/ om ett oväntat avsked// Om ingen befinner sig i skogen, /hörs då de sjunkandes rop?

Om används på olika sätt, och har olika betydelser. Ordet blir ett omkväde, men också vändpunkter kring vilka diktraderna svänger sig.

Dikterna är ett minnesarbete.

Dikterna är ett minnesarbete. Dikt i allmänhet och den här samlingen i synnerhet gestaltar existentiell ensamhet och övergivenhet, ett behov att ompröva diktjagets position.

Snaran dras åt

I den andra delen (Istidens språk) dras snaran bokstavligt talat åt: ”Och trollmor binder svansarna / runt deras halsar.” Tystnaden blir kvävande.

I bokens centrum och mitt råder först en drömsk, desperat stämning, som sedan avklingar i en konkret, liksom fyrkantig dikt, samtidigt resignerad och trösterik. Här är flugor flugor, löven löv, snön snö och ”Barnen skrattar som barn”.

Samlingen avklingar i en nästan förklarad känsla, humor? Som en mild vattenvirvel ses meningar och tillvaron ständigt, i varje dikt, på nya sätt eller i ett nytt ljus: ”Förklädnaden börjar vara oanvändbar. Eller / Vändbar? I en flod som måste tvättas ut /…/”

Det finns många spår i boken Bargum kunde utveckla, till exempel rörelsen och känslans metamorfoser. Hoppas få läsa vart framtiden för oss.