Natten är ännu ung

Redan det inledande stycket i Lars Sunds uppkäftigt unga prosadebut Natten är ännu ung (1975) sätter agendan för hela författarskapet. Grejen är en öppet redovisad berättarposition: ”Sku jag skriva nån sorts uppsats nu, så sku ni väl vilja veta hela historien från början, hur jag föddes och vad min farsa gör och var min morsa är född och vad min farfar gjorde och var min morfar är född och hela stamtavlan i all oändlighet, ända tillbaks till Adam och Eva. Men det intresserar int en jävel […] Resten får ni hitta på själva, om ni ids.”

Denna berättare, sextonåriga Eki Bergman är Svenskfinlands svar på J D Salingers legendariska Holden Caulfield i ungdomsskildringen Räddaren i nöden (1949). Här är det långtifrån Holdens New York. Nej, storyn är omstöpt till småstadsformat. Det är Jeppis som gäller. Men det kunde vara vilken småskuren kuststad som helst där syjuntorna sjuder av skvaller som fortplantar sig i oändlighet och där allt som händer blir byggstenar i det rigida klassamhälle som Lars Sund ger sig på att skärskåda. Det gör han genom en närmast arketypisk konstellation: ung man med växtvärk råkar ut för en rad formativa episoder och försöker hävda sin egen rätt.

Generation

De främsta antagonisterna är föräldrarna. Skildringen av dem silas helt och hållet genom Ekis unga upprörda medvetande. De är tillspetsat ”fittiga”, krampaktiga i relation till son, klaustrofobiska i sin konservatism: ”Jag ids int börja igen gnälla hur eländigt allting var, för jag märker nu som då att jag börjar med att berätta om allt fitteri, så jag misstänker att ni börjar tro mig nu bara jag säjer: det var fittigt. Jag kände mig fittig. Jag hade int känt mig sån för, vilket var fittigt, och Stena sa att det var nåt sånt psykoanalytiskt, och tillochmed det var fittigt [… ].”

De främsta antagonisterna är föräldrarna

Föräldrarnas gedigna arbetarklassbakgrund står enbart för något negativt och hämmande. De saknar helt bildningsideal och hånar dessutom sonens försök att skriva dikter eller att se på tv-drama av Harold Pinter. För att inte tala om hans bandkompisar och deras musiksmak. Föräldrarnas syn på den nystartade Åbofestivalen Ruisrock är följaktligen att ”dom vill sätta stopp för dedär ojude!”. Romanen följer årstiderna och pojkuppväxtens i politiseringens ljus. Som kamraten Stena säger då det skiter sig med tidigare bästa vännen rikemanssonen Rosenbaum handlar det om klassinstinkt.

Klass

Just klasstematiken stiger fram som den synligaste linjen i romanbygget. Och Stena får agera språkrör för den biten. Däremot är Ekis syn på brudar verkligt snäv, den pendlar mellan hora och ängel och än har inget genusuppvaknande ägt rum ens hos den goda Eki som till sin förtret mer är flickornas kompis än pojkvän. Om Lotta heter det att hon ”kom in med nix kappa på sej nåmer och undertill hade hon nåt så kort så jag har aldrig sett.” Det här är mer revolterande än dagens läsare kanske noterar. Sjuttiotalet ömsade radikalt skinn när det gällde att landsätta ungdomsstilar och en klädsel som pekade framåt mot den sexuella frigörelsen och andra omtumlande samhällsförändringar.

Ungdomsromanens akuta dilemma sägs vara att den åldras medan den skrivs

Ungdomsromanens akuta dilemma sägs vara att den åldras medan den skrivs. Det är för att den vill tala ungt. Att tidens tand har nött särskilt hårt på språket i Lars Sunds ungdomsskildring gör ändå inget alls. Snarare ger tidens patina en tilläggsdimension till denna ständigt aktuella kultbok.

70-talet

Romanen blir ett tittskåp in i sjuttiotalet och är omöjlig att komma förbi. Den mutar in ungdomsromanen i Svenskfinland och fortfarande kan man önska sig fler uppföljare som tar sig an nya generationer på deras ungdomsspråk. Johanna Holmström i Asfaltsänglar (2013) är den som på senaste tid kommit närmast i sitt fräna språk som på ett motsvarande sätt fångar tidsandan. Det konsekventa ungdomsspråket hos Lars Sund sätter stämningen i de dråpliga episoderna. Greppet går igen också i miljöbeskrivningarna: ”Sen kom vintern och det blev satans mörkt. På morgnarna sken solen ibland in genom fönstrena och hade samma sjuka röda färg som fyrorna i finskaprovshäftet.”

Berättarjaget Eki hänvisar hela tiden till berättandet, till hur en roman förväntas framskrida

Sund, eller berättarjaget Eki, hänvisar hela tiden till berättandet, till hur en roman förväntas framskrida och signalerar därmed berättelsens allmängiltighet och poängterar autenticitetsfrågan som är så akut i genren. ”Ni tror väl på det här, va?” undrar Eki emellanåt. Eller så skjuter han in ett ”om ni nu så gärna vill veta det”, och petar till läsaren som blir omedelbart aktiverad, liksom påkommen med att slicka i sig den saftiga uppväxtstoryn och lägga sig i Ekis liv.  Föräldrabråket stillnar slutligen då Ekis sammanbrott är ett faktum, men slutet lämnar Sund helt i läsarens händer med ett ”vi syns säkert, Morjens!”. Och visst har han synts till denna Sund vars frimodiga frejdiga berättare, på nytt och på nytt görs till tolk för olika genrerationer och episoder i vår samtidshistoria.

Tidlösheten

Lars Sunds kultbok Natten är ännu ung förtjänar alltså sin snygga nyutgåva. Den hör sedan länge till grundskolans informella finlandssvenska kanon och de tidigare utgåvorna är svåra att få tag på. Sund vet att många läsare härbärgerar motsvarande uppväxtminnen från småstadens småskurenhet som Eki Bergman. Ödesdramat är därför tidlöst, trots att det är tidsfärgen och det nykläckta litterära tonårsspråket som ger boken dess absoluta charm idag.