Det vi förlorade i elden

Att vara författare i Latinamerika är inte alltid lätt, och en orsak är att det är svårt att leva upp till de förväntningar som finns efter den berömda boomen som varade från 1960 -talet och ett par årtionden framåt. Förbannelsen kan vara dubbel: man ska inte bara skriva lika bra som Gabriel García Márquez, Julio Cortázar, Jorge Luis Borges och Mario Vargas Llosa (samt inte att förglömma de oss hos mindre kända José Donoso och Alvaro Mutis som båda enligt mig kunde ha förtjänat Nobelpriset). Man ska också skildra ett Latinamerika som uppfyller ett minimum av magi eller färgrik absurdism.

Namnen ovan är också alla män. Ännu 2007, på bokmässan i Guadalajara i Mexico, kunde jag konstatera att utrymmet huvudsakligen tillhörde män från 50 och uppåt. Det måste med nödvändighet under boomperioden ha funnits latinamerikanska kvinnor som skrev eller kunde ha skrivit lika bra prosa som Carmen Laforet, Ana María Matute och Carmen Martín Gaite i Spanien, men jag har hittills inte hittat dem.

Sedermera har de kvinnliga författarna stärkt sin position även i den här delen av världen

Sedermera har de kvinnliga författarna stärkt sin position även i den här delen av världen. En av de mest berömda är argentinskan Mariana Enríquez (f 1973).  Hon jämförs bland annat med Cortázar och Borges, vilket det är slentrian att man gör när man vill föra fram en latinamerikansk författare. Om det finns likheter är de i alla fall i det här fallet mest på ytan.

Cortázar och Borges är för intellektuella för att bli riktigt kusliga. Och för roliga. Cortázars novell Casa tomada (Intaget hus) som handlar om ett syskonpar som bor i en lägenhet, där de en dag, av en orsak som inte förklaras, måste begränsa sig till att bo i bara den ena halvan och som följande steg måste lämna hela huset, syftar säkert bland annat på Argentinas många diktaturer, framför allt Juan Peróns som författaren avskydde. Men att läsa berättelsen inger mig inte mera obehag än att lyssna på Beatles låt ”Maxwell’s Silver Hammer”, om en skolpojke som klubbar ihjäl andra genom en uppfinning han har gjort i ett provrör.

En känsla av djupt obehag

 Jag är en ganska hårdhudad läsare. Men Mariana Enríquez noveller inger mig emellanåt ett så djupt obehag att jag gör pauser i läsningen. Det hjälper inte särskilt mycket att inse att allt i boken inte är direkt realism. Jag inser fullständigt att den här reaktionen är vad författaren vill åstadkomma.

Temat är det som händer i hörn av storstäderna, i det här fallet Buenos Aires, som resten av världen inte vill veta om. Och i de närliggande områden som nyligen var ganska trevliga att bo i och nu småningom inlemmas i mardrömsorterna.

Temat är det som händer i hörn av storstäderna som resten av världen inte vill veta om

På de första sidorna, i novellen ”Den smutsige pojken” blir läsaren introducerad i miljön, på ett sätt som får en att tro att det går att leva där, utan att man ändå är helt övertygad:

Det finns koder man måste känna till om man ska kunna röra sig i området utan att vara rädd och jag behärskar dem till fullo, även om någonting oförutsägbart naturligtvis alltid kan hända. Det handlar om att inte vara rädd, att ha vissa kontakter, att hälsa på grannarna även om de är brottslingar – framför allt om de är brottslingar – att gå rak i ryggen, att vara uppmärksam.

Det är orden ”till fullo” som låter för tvärsäkra, i kombination med sättet på vilket ”rädd” upprepar sig: för att man inte ska behöva vara rädd är det viktigt att man inte är rädd.

”Jag” är i det här fallet en ung medelklasskvinna, som av en orsak som inte blir helt klar har valt att flytta till vad hennes familj kallar Buenos Aires farligaste stadsdel. Men att det finns värre kommer läsaren att få se. Jaget säger själv i början av berättelsen att hon bor här för att hon vill känna sig ”modig och distinkt, vaken”. Hennes språkbruk kommer att ändras, för gott, efter att hon försöker rädda ett gatubarn från den kvinna hon tror, men inte vet, är hans mamma.

Under skräcken: en politisk dimension

Det här är trakter där människorna tar sin tillflykt till afrobrasilianska kulter, eller groteska tillämpningar av dem. Tillber krafter som kräver att man offrar barn, skär huvudet av dem och lägger det till vänster om kroppen.

 I början tänker jag att författaren är ute efter effekter i stil med Stephen Kings, och de halvt övernaturliga thrillers man ser i tv, till exempel den ständigt återkommande med Michelle Pfeiffer i sitt blodiga badkar, men inser snart att Enríquez rör sig i en dimension bortom detta.

”Adelas hus” handlar om tre ungdomar, jaget som är en flicka och hennes äldre bror samt en lite gåtfull annan flicka vid namn Adela, som utvecklar ett symbiotiskt förhållande med jagets bror. De tre går en natt in i ett övergivet hus som syskonparets mamma är rädd för. De går genom rum efter rum och kommer till slut till en sal med bokhyllor som är så höga att man inte ser slutet av dem när man lyser uppåt med ficklampan.  Det finns element som antyder att stället har varit sjukhus. På väggen finns en text som inte går att tyda, det här återkommer i en annan novell utan att gåtan kommer närmare någon lösning.

Vad som hemsöker det här huset är Argentinas förflutna, till exempel perioden av diktaturer och tortyr under 1970- och 80-talet

Adela försvinner i huset och blir aldrig återfunnen. När man söker henne på dagen finns inga bokhyllor, bara halvt nerrasade väggar och ingen dörr eller annan öppning där någon kan försvinna in.

 Under den vanliga skräckdimension som brukar vara till för att läsaren (tittaren) ska uppleva spänning, finns här en annan som är politisk. Vad som hemsöker det här huset, och andra i boken, är Argentinas förflutna, till exempel perioden av diktaturer och tortyr under 1970- och 80-talet. Den tid modern som var rädd för huset har upplevt, men inte hennes barn. Det betyder inte att den värld de lever i är trygg. Den är otrygg på ett annorlunda sätt.

Kvinnorna har gnistan

Männen i novellerna är sura eller depressiva eller bådadera. De kan vara som äkta mannen i ”Spindelväv” som inte står ut med en marknad i Asunción de Paraguay (eller det landet över huvudtaget), eller som Marco i ”Grön röd orange” som stänger in sig i sitt rum och bara kommunicerar genom datorn. Jagpersonen som en gång har varit kär i honom får se honom på sin skärm bara som olika stark färg, vilket visar om han är på väg att närma sig eller försvinna för gott.

Det är kvinnorna som har en gnista. När männen har den slocknar den, som när det gäller prästen i ”Under det svarta vattnet” som tar livet av sig för att han inte klarar slumarbetet. Som miljön beskrivs är det väl svårt att tänka sig att någon skulle klara det. Missbildningarna de barn som föds här har är beskrivna så att det verkar som sci fi, men det värsta är att man som läsare inte alls är övertygad om att det inte snarare är fråga om en verklighet som ligger nära i tiden eller redan är här.

Kvinnorna och flickorna i novellerna är ofta märkta, kan ha stora ärr eller sakna en lem. De brukar ge en förklaring som ingen av de andra personerna tror på

Kvinnorna och flickorna i novellerna är ofta märkta, kan ha stora ärr eller sakna en lem. De brukar ge en förklaring som ingen av de andra personerna tror på. Först i den avslutande novellen som bär samma titel som boken, får läsaren en vink om vilka mekanismer det är som ger upphov till de olika typerna av svåra skador.

En kvinna har blivit nästan ihjälbränd av sin svartsjuka man. Som protest börjar andra kvinnor bränna sig nästan till döds, varefter de går omkring och visar upp sig för alla. Den starka kvinnosolidariteten är, liksom nästan allt annat i boken, inte så entydig som den först verkar. Det uppstår en hierarki mellan äldre kvinnor, som har kompetens att på hemliga sjukhus vårda dem som har genomgått offerriten, och de yngre. Som är vackra och gör ännu mera intryck på omgivningen om de äldre kan övertala dem att hälla lite bensin på sig.

Humor – svart 

De flesta latinamerikanska böcker har, oberoende av vilka hemskheter de skildrar, en svart humor, och det har också den här. Att ett stort antal människor försvann under Videlas diktatur och aldrig återfanns är så välkänt och omtalat att det har gett upphov till en ny substantivbildning un desaparecido (mask.)/ una desaparecida (fem.). En försvunnen. I boken försvinner många personer, för det mesta under kusliga omständigheter, men åtminstone en gång är det komiskt, i ”Spindelväv” när en mystisk kvinna hjälper huvudpersonen att bli av med sin man, som är lika tröttsam för läsaren som han är för de andra i novellen. Man kan se det metaforiskt som att han försvinner till den välbärgade miljö han aldrig borde ha lämnat. Den sortens miljöer intresserar inte Enríquez det minsta.

En annan novell som är rolig mot alla odds, är ”Pablito spikade fast en spetsig spik”. Den handlar om en guide som för turister på den rundtur till ställen i Buenos Aires där bestialiska brott har skett under olika tider, och en dag i bussen ser han att den farligaste av alla mördarna i någon sorts spökform står och följer med när han berättar. Den lille Pablo som började mörda andra barn redan som nioåring. Spöket är inte så mycket kusligt som att det snarare erbjuder en dimension till i den spännande kriminalvärld jaget behöver för att komma bort från vardagen med fru och barn.  Han tycker inte om spädbarn, eftersom han själv är en kverulantisk stor bebis.

Författaren är sällsynt skicklig på detaljer

Författaren är sällsynt skicklig på detaljer. Syftet med dem är ofta att visa på olika grader av misär. En apelsin i Paraguay kan bli starkt symbolisk utan att författaren skriver en det på näsan: ”…och de har en ganska fadd smak och en lite missbildad navel.” Slutet av meningen visar på den envisa växtkraft som också finns som ett starkt ledmotiv, och kan ta sig slingriga vägar om de måste. En av bokens intressantaste meningar finns i avsnittet om bebyggelsen vid floden där man inte kan drunkna:

Precis som i alla andra slumområden fanns det även här – dit knappt de mest idealistiska, eller oskuldsfulla, socialarbetare vågade sig, bortglömt av samhället och ett perfekt gömställe för alla brottslingar, ett farligt område som de flesta människor undvek – fullt av trivsamma ljud. Dygnet runt.

Hanna Axéns översättning är professionell.