Färgen under huden

I Färgen under huden, Marianne Peltomaas tredje bok med adoptionstema, har barnen hunnit bli tio och fjorton år, och mamman Anna är drygt femtio. I linje med de tidigare, Resan (1998) och En riktig familj (2002) är det vardagen som avbildas. Trepersonsfamiljen har svetsats samman, man vet var man har varandra samtidigt som alla börjar dra åt varsitt håll, eftersom Nora och Pablo börjar längta efter ett eget (tonårs)liv. Adoptionsmotivet finns med i fonden, gestaltat i besynnerliga rasistiska repliker i metron, i flickornas klädsmak och i Pablos hörapparat. Ibland blir det konflikter, men det beror lika mycket på generationsklyftan som på att Anna har svårt att förstå sina barn p.g.a. olika kulturtillhörighet.

Titeln Färgen under huden är träffande. Huvudtemat i boken är att leta fram den nyansen, de adopterade tonåringarnas strävan att finna sin identitet, att kunna bilda sig en konkret uppfattning om sitt ursprung, och vad detta ursprung har för betydelse för dem själva och för det liv de skall leva i Finland.

Medan pärmen till En riktig familj pryddes av tre olika stora händer, finns det på pärmen till Färgen under huden en ensam, rikt utsmyckad hand som håller i ett nästan genomskinligt rakblad. Pärmbilden antyder på flera sätt tematiken i boken.

Två familjer, två olika vägar

Parallellt med den lugnt framskridande berättelsen om den enbergska familjen löper historien om Maria, en av Noras väninnor, som är ett adoptivbarn från Indien. Medan Nora var sex år när hon blev adopterad, var Maria en alldeles liten baby. Hon har således inga egna minnen av sin ursprungsmiljö. Maria har en äldre bror, som är föräldrarnas biologiska barn och som blivit deras rättesnöre för hur man fostrar barn – med respekt och utan onödig inblandning. Att det blir bäst så ser de sin Stefan som ett levande bevis för.

Men Maria drömmer och längtar om att hitta tillbaka till sitt ursprung och få veta mera om Indien och den miljö hon kommer från. På egen hand, i ensamhet och med dagboken som enda ressällskap söker hon sig inåt och bortåt. Den duktiga flickan glider iväg in i limångor, rakbett, gråt och ätstörning.

I Färgen under huden blir Marias familj bilden av hur det kan gå om kontakten mellan barn och föräldrar är alltför tunn. Den som först anar att allt inte står rätt till med Maria är Nora, och det dröjer rätt länge innan Marias föräldrar vaknar ur sina felaktiga föreställningar om hur deras familj är och fungerar.

Boken rör sig således mellan berättelsen om Noras familj och Marias familj, två förhållningssätt till hur man är i en familj och två olika metoder att närma sig familjemedlemmarnas ”olikheter” och ursprung. Anna Enberg oroar sig, grubblar och stretar medan Eija och Lasse (Marias föräldrar) går in för att förverkliga sig och låta barnen leva och växa för sig. Till sin personliga läggning är Nora och Maria alldeles olika. Maria är mera passiv, medan Nora är den som tar för sig, och också tar ansvar för sina relationer.

Ett tydligt mönster

I en intervju med Malin Slotte (MLM. Modersmål, Litteratur och Mediekunskap) säger Marianne Peltomaa att hon tenderar att var alltför noggrann och förklarande och ser det som en yrkessjukdom; hon är förlagsredaktör och har arbetat som lärare. Man är benägen att hålla med henne. Själva upplägget i boken är lite väl tydligt: Annas sätt att tackla adoptionsfrågan bereder vägen för Nora och Pablo, medan Eijas och Lasses livsstil inte passar Maria – den ger henne inte det stöd hon behöver.

I replikföringen är Peltomaa mån om att ordvalet skall vara rätt, och ofta är den på kornet. Det är klingande finlandssvenskt tal- och tankespråk. Så här tänker Nora om hur hon ser ut i spegeln:

”Momi säger att ibland när hon ser sig i spegeln så blir hon jätteförvånad. Då tänker hon liksom: Vadå, är det där jag. Jag som ännu är helt ung.
Så är det för mig med. Ja, jag menar inte att jag skulle se gammal ut – nej, faktiskt! – men ibland väntar jag mig att få se ett helt finländskt fejs i spegeln och så tittar en sån här sydländsk typ på mig. Klart att det är jag och att jag känner igen mig och känner mig som mig själv, men ändå. Jag fattar liksom vad momi menar.”

Men som läsare och förälder känner man sig lite på offensiven. Var finns utrymmet för de mänskliga misstagen och felbedömningarna? Romanformen, den skönlitterära gestaltningen skulle också förutsätta ett större svängrum för läsaren, fler nyanser och tolkningsmöjligheter. Romankonstruktionen blir den ram över vilken Peltomaa spänner upp sina egna, personliga ställningstaganden. På något sätt inser väl alla att Eija och Lasse vill väl, fast det blir fel. Ingen, varken i fiktionen eller i verkligheten, kan vara så benhårt övertygad om sin egen förträfflighet att de på allvar tror att deras sätt att fostra är det enda saliggörande.

Ovanstående invändningar till trots finns här en öppenhet inför det obönhörliga faktum att folk är som de är, att den som håller i pennan alltid vet mer än de gestalter hon skapar. Peltomaa har också blivit tydligare än i de tidigare böckerna när det gäller att förankra romanpersonernas kulturella tillhörighet. Trots att Maria famlar i ett luddigt skymningslandskap när hon söker efter sitt ursprung, är författaren tydlig. Det finns sådant man vet och så finns det oändligt mycket sådant som man tyvärr aldrig kommer att få veta. Och Indien, där Maria föddes, erbjuder verkligen ett myller det kan vara svårt att hitta rätt i. Det är en tung sorg för Maria att inse att det finns så mycket hon måste avstå från, oavsett att det gäller henne själv. Det tomrum som uppstår här, både i romanen och i Marias värld, är Marianne Peltomaa generös med.