Leken

Jörgen Gassilewskis roman Leken handlar om vad barn gör, hur de tänker och hur de uttrycker sina känslor. Romanens huvudperson heter Juni och hon är fyra år gammal. Men vår recensent pekar på en viss problematik med ansatsen att skildra ett barns inre värld.

Balder och Haakon går i en barnehage någonstans i Norge. Ofta är de utomhus och leker i sandlådan. De är vänner i det slags tvåsamhet som ofta projiceras på små och stora flickor. Båda är de kring två år gamla, men när den lite äldre Haakon flyttar över till en annan avdelning på barnehagen är allt annorlunda. Deras vanor har brutits upp. Pojkarna kastar melankoliska blickar mot den andra avdelningen.

I sin dokumentär Store små mennesker skildrar regissören Gunhild Magnor skiftningarna i barns känslor och sätt att umgås. Utan någon extra dramatik tillåts tittaren försjunka i pojkarnas lekar, med glädje och spontanitet och det lilla gnissel som kan uppstå när man exempelvis ska dela något mellan sig. Jag var uppslukad av filmen och fann dess grepp sympatiskt. Magnor visade ett engagemang för barnen, deras tankar och känslor och det vette ut mot större frågor om lärande och moral. Store små mennesker visade i sitt lugna tempo ett genuint intresse för vad som är viktigt för ett litet barn och hur nya saker kommer in i dess liv.  När de vuxna syns på bild är det oftast som en assisterande arm eller ett par ben, eller en tilltalande röst.

Spänningsfält och medvetandeström

Jörgen Gassilewskis roman Leken delar Magnors intresse för vad barn gör, hur de tänker och hur de uttrycker sina känslor. Romanens huvudperson heter Juni och hon är fyra år gammal. På daghemmet Fiskeboden börjar dagen med att Juni blir ledsen när mamma och pappa ska åka till sina jobb (hon är bilskolelärare, han städare). Sedan finner hon sig och resten av dagen vecklar genom daghemmets rutiner ut sig.

Juni sitter i fröken Anns knä. Hon aktar så att hennes fötter inte kommer på Anns glittersår på knät och glömmer inte bort det. De har fått låna med sig Vi letar konstiga bilar till Ankaret. Junis tårar har nästan torkat. Hon hjälper att torka dem. Med nussefilten, som är mammas gamla noppiga skojlångstrumpor med röda och vita ränder. Och med Junis mjuka men farliga gosedjur Tiger.

Fröknarna (som de kallas) har som projekt att lära barnen om änder, djur som barnen ser i närmiljön. Under dagen är det tänkt att de ska åka ut till en ö i närheten för att titta på fåglarna. I båten blir vikarien som kallats in sjösjuk och de får lov att vända tillbaka. Juni leker med sin kompis Linn och andra. Under vilostunden vandrar tankarna. Vid maten tycker de andra barnen om att dricka “spökvatten”, vatten med ett par droppar mjölk i, men det är något med ordet som skrämmer Juni, samtidigt finns det något där som eggar henne.

Det vill säga barnen, fröknarna, föremålen, föräldrarna, lillebror Julle.

Så där rullar det på. Oftast befinner vi oss i ett slags medvetandeström som är Junis sätt att uppfatta och förhålla sig till världen. Det vill säga barnen, fröknarna, föremålen, föräldrarna, lillebror Julle. Detta är i stort sett Junis värld. Ändå låter Gassilewski oss ta del av det som sägs och (ibland) görs ur ett slags neutralt berättarperspektiv. Här uppstår en spänning mellan barnets förståelse av vad som händer och de vuxnas prat som läsaren får ta del av. Som jag förstår det är detta något som romanen helt medvetet vill åt, en sorts glidning som den bygger på, men den gör det mycket stillsamt. För det handlar nämligen inte om regelrätta perspektivskiften (vad de vuxna tänker vet vi inte något om). Vad som finns inom räckhåll för barnets sfär, vad barnet uppfattar, och vad blir liksom registrerat, men förstått på barnets villkor och med barnets referensramar, detta är levande frågor.

Vuxenvärldens obegriplighet

Personalens prat skvallrar exempelvis om ett visst gnissel bland personalen, om anställningar, om pedagogiska metoder och, ännu viktigare, om ansvar. Det här är ett intressant drag i romanen men samtidigt kan jag inte slita mig från intrycket av att det litterära förverkligandet blir otillfredsställande. Som när en av fröknarna ska förklara vad en “timmis” är: “De kallar vi in och hjälper till när det behövs och när någon blivit sjuk.” Här känns det mest som att Gassilewski kort vill säga något om arbetsförhållandena för ett daghem.

Att en åsna, en lax eller till och med en sten kan tala är möjligt inom litteraturen. Så att Gassilewski återger de vuxnas prat är väl i sig inget märkvärdigt. Men min fråga är hur den litterära världen är tänkt att fungera. För det mesta har texten ett starkt drag av vad man kanske kan kalla psykologisk realism. Det vill säga att texten trovärdigt och dessutom suggestivt frammanar ett barns sätt att vara i världen (det blir trubbigt att tala om “medvetande”, som om vi primärt lever i våra tankar, och det gör inte Juni).

När de vuxnas diskussioner vävs in i texten ska vi som läsare på något sätt tänka att Juni “hör” vad som sägs, eftersom hon är närvarande, men samtidigt kan hon naturligtvis inte hänga med i grälen om exempelvis riskerna med att ro ut med en båt full med dagisbarn. Här tycker jag att själva hantverket i romanen blir klumpigt, det är som att Gassilewski vill signalera olika saker som framgår genom vad de vuxna säger, men mer blir det inte.

Romanen framställer flickan som en pjäs i ett bittert spel mellan vuxna…

Den obegriplighet som vuxenvärlden innehåller för ett barn är naturligtvis ett viktigt tema som behandlats extensivt i både litteratur och film. Jag tänker exempelvis på Henry James roman What Maisie Knew där huvudpersonen är ett uppmärksamt barn vars föräldrar håller på att skilja sig. Romanen framställer flickan som en pjäs i ett bittert spel mellan vuxna, och redan titeln spelar med att texten laborerar med vad barnet uppfattar och förstår (på ett ställe i boken hör Maisie ordet “amour”, vad månne hon drar för slutsatser?). Som jag minns romanen handlar den om ett slags hjälplös uppmärksamhet, att se och förstå ett och annat men att vara i en värld som behandlar en som något som kan slussas runt och behandlas som en projektionsyta.

Lekens sätt att utforska vad barnet förstår och uppfattar blir som sagt lite valhänt och kanske vilar texten på en något skev idé om uppmärksamhet (som om det finns en grundnivå av intryck som “registreras”?). En sak som dock förmedlas fint är skillnaden i hur “fröknarna” vänder sig till barn, eller vänder sig bort från dem. Ibland blir Juni ledsen över det, att de vuxna pratar och pratar, men inte till henne, och ibland är detta en slutsats som läsaren själv drar, att dagispersonalen försjunker i sitt snack utan att bry sig om hur och vad de säger. Det kan tas emot som att barnen hör, eller kanske till och med, lyssnar. Romanen uppmärksammar också olika sätt som pedagogerna vänder sig till barnen, ibland handlar det om övertydlighet som ska betyda trygghet men inte alltid gör det, och ibland spontana gensvar.

Många kulturer på daghemmet

Jörgen Gassilewski är en etablerad författare som har skrivit både poesi och en rad romaner, somliga med dokumentära drag. I Leken påminns man om det mästerliga greppet om språket han har. Det är här romanen glänser. När texten uppehåller sig vid Junis tankar, känslor och intryck är det frågan om en text som tassar fram genom att smaka på orden, så där som barn kan göra. Genom det skapas ett poetiskt anslag. Orden tas inte för givna, de ventileras. Också dialogen är fint skriven, med de vuxnas pratiga ängslan och barnens bestyrsamhet.

Samtidigt kan jag inte lösgöra mig från ett av mina intryck av Leken: den väjer för det ambivalenta för att skapa snygg prosa. Med andra ord: Gassilewski har skapat en intressant litterär värld, men hans sätt att skriva ter sig för mig tillrättalagd.

Till slut vill jag lyfta fram att Leken på ett fint sätt (om än här även något tillrättalagt och överpedagogiskt) målar fram hur mångkulturalitet på ett daghem kan ha helt oproblematiska former. Juni har själv rötter i Kina på mödernet, det skymtar fram i texten någon gång. Barnen på daghemmet talar olika språk hemma. På ett ställe sjunger man Imse vimse spindel “på farsi, på sorani, på arabiska, på turkiska, på mandarin och på xhosa. Alla hänger med så gott det går”.