Prinsessan av Vasa

Med Prinsessan av Vasa knyter Lars Sund ihop sin trilogi om livet i en cellulosadoftande hamnstad, ett icke namngivet men vagt förklätt Jakobstad. Det började med en skildring av det efterkrigstida Finland och fortsatte med en berättelse om att vara ung i ett Finland som sökte sig ut mot världen.

Nu är Lars Sund inne på den tredje generationen (som råkar vara min egen). Det handlar om oss som blev vuxna i ett senmodernt samhälle präglat av klimatkris och smarttelefoner. Vi som växte upp med usla realityserier som Supernanny, med Lacosteskor och Canada Goose-jackor, och senare med indieband som Vasas Flora och Fauna. Genom specifika referenser som dessa lyckas Sund väva samman individ och tidsålder, och därmed hitta en allmängiltighet i det han skildrar.

I sin trilogi tar Sund hjälp av andra konstformer än den litterära för att bygga upp sin berättelse. I Tre systrar och en berättare (2014) var det teatern, i Där musiken började (2018) symfonin och i Prinsessan av Vasa är det dansen. Romanen är uppdelad i fem delar som följer balettens fem grundpositioner. Varje position representerar ett dygn i ramberättelsen, som därmed sträcker sig över en knapp vecka.

Vart försvann berättaren?

Det är sommaren 2018 och mannaminnets värmebölja. Alf Holm är nu en uppburen tonsättare, upphovsman till operor som Tom of Finland och Tove. Och så är han förstås pappa till sin prinsessa av Vasa, Alexandra, en ung lovande dansare i Stockholm. Men medan skogsbränderna härjar i Sverige har döden lagt sin kalla hand på intensiven i Karleby. Iris Kvarnström – som blev oerhört viktig för Alf och Alexandra då Alexandras mamma dog alldeles för tidigt – ligger på dödsbädden, vilket får Alf och Alexandra att på varsitt håll blicka tillbaka över de senaste dryga 25 åren. Det är dessa minnen och tillbakablickar som utgör största delen av romanen, ett grepp som för övrigt påminner om en annan nyutkommen finlandssvensk roman i Emma Juslins Rekviem över en bror.

Kanske har balettens kontroll och noggrannhet även smugit sig in i berättarperspektivet, för jämfört med trilogins föregående romaner är berättandet i Prinsessan av Vasa betydligt mer disciplinerat. Berättaren i Prinsessan av Vasa kunde, i kontrast till de tidigare romanerna, beskrivas som frånvarande. I Tre systrar och en berättare är berättaren en så central gestalt att han finns med redan i titeln; den krigsinvalidiserade bomvakten som vill skriva en roman om det efterkrigstida Finland, och bestämmer sig för att skriva om de tre huvudrollsinnehavarna i den lokala amatöruppsättningen av Tjechovs pjäs. I Där musiken började är det en aspirerande författare som vill skriva en biografi över den berömda tonsättaren Alf Holm.

Det som kännetecknar berättaren i dessa romaner är att han finns närvarande i jagform, berättar om sitt eget liv och sitt förhållande till sina karaktärer. Till sin hjälp har berättarna dessutom den magiska realismen: I den första romanen är det en kråka som bidrar med upplysningar ur ett fågelperspektiv, medan det i den andra romanen är en skärva i ögat som ger berättaren en magisk förmåga att få kontakt med Odin Sikströms vålnad, vilken äger stor insikt i stadens musikliv.

Den närvarande berättaren ger upphov till ett berättarperspektiv som ständigt kommenterar sig självt och ger romanerna ett spännande metaperspektiv. Eftersom berättarna själva är mitt uppe i litterära projekt gör de sig automatiskt till opålitliga berättare, vilket på ett suggestivt sätt ger läsaren utrymme att reflektera över förhållandet mellan fiktion och ”verklighet”.

Men redan i slutet av Där musiken började signalerade berättaren att han i fortsättningen skulle överlämna historien till romankaraktärerna själva. Och detta löfte hölls, för berättarna har tagit ett, eller flera, steg tillbaka och låter i Prinsessan av Vasa Alf och Alexandra själva föra berättelsen framåt genom sina tillbakablickar. Endast vid ett par tillfällen – blixtsnabbt, i förbifarten – gör berättaren sig påmind.

Mer konventionell än tidigare

I de tidigare romanerna hoppade berättaren fram och tillbaka mellan olika berättelsenivåer, tidsplan, stickspår och karaktärer. Prinsessan av Vasa är däremot mer kronologisk och framåtriktad i sin framställning. Karaktärerna som läsaren får stiga in i är nu begränsade till två, och berättelsen är uppbyggd så att läsaren sakta men säkert tillåts inse samband och lägga de pusselbitar som krävs för att fullborda trilogin. Detta, tillsammans med en mer frånvarande berättare, gör att Prinsessan av Vasa är en mer konventionell roman än sina föregångare – konventionell i den mening att den inte tillåter sig experimentera lika mycket med form och struktur.

Även om Sunds språk och berättarglädje i sig gör Prinsessan av Vasa läsvärd kan jag inte undgå att sakna de element som berättarperspektivet tillförde de två föregående romanerna – och som fick dem att sticka ut i den samtida svenskspråkiga utgivningen.

…kan jag inte undgå att sakna de element som berättarperspektivet tillförde de två föregående romanerna…

Å andra sidan för den förhållandevis frånvarande berättaren även något gott med sig, för ödets nycker (eller berättarens frikostiga fabulerande, vem vet?) är inte lika påtagliga i Prinsessan av Vasa. I de tidigare romanerna kunde det råka sig att statsminister Kekkonen kom gående genom småhusområdet just som Alfs pappa höll på att utan tillstånd spränga en stenbumling, och Alfs goda vän under studierna i New York visade sig vara den sedermera världsberömda skådespelaren Robin Williams. Det kunde alltså bli lite för mycket av det goda, men i Prinsessan av Vasa har berättaren tagits ned på jorden och överlämnat berättelsen till karaktärerna, vilket gör att vi som läsare kan komma dem närmare.

Ett stort romanbygge

Sunds Jakobstadstrilogi är ett stort bygge. Rent fysiskt omfattar den 1 500 sidor och berättelsen om de tre generationerna spänner över åtta decennier och en lång lista av karaktärer.

Sunds Jakobstadstrilogi är ett stort bygge. Rent fysiskt omfattar den 1 500 sidor och berättelsen om de tre generationerna spänner över åtta decennier…

Det blir inte heller mindre av att figurer från Sunds tidigare romanuniversum – spritsmugglaren Otto Näs och debutromanens Eki Bergman – har tagits med, visserligen i statistroller, men ändå. Och romanbygget är inte bara stort, utan också stabilt. Trilogin är fylld av korsreferenser, ungefär som kryssvalv som håller uppe taket på en katedral. Enskilda element och omständigheter upprepas och återkommer från olika perspektiv, både inom den enskilda romanen och inom trilogin som helhet.

På detta sätt lyckas Sund med en psykologisk, existentiell och historisk skärpa åskådliggöra hur att allt hänger samman, att såväl små egenheter som stora händelser går i arv, förmedlas och multipliceras så att det bildas ett enormt nätverk där allt pågår samtidigt.

Sunds prosa är en fröjd att läsa, den är rent av virtuos i sin skaparglädje. Han jobbar mycket med ett bildspråk som liksom sprudlar, samtidigt som det resonerar med historiens melankoli. Exempelvis liknas Iris skrynkliga och gula ögonlock vid ”nedfallna döda höstlöv” och Alfs kärlek till sin dotter är ”en kärlek vars ljusa virke är ådrat med sorg.” Sund värjer inte en gång för det sorgliga och hemska, men skildrar det varmt genom att förena melankolin med en glimt i ögat.

Berättelse, form, språk – Jakobstadstrilogin fungerar på alla plan och är utan dess like i en finlandssvensk kontext. Prinsessan av Vasa är en värdig avslutning på detta litterära bygge.