För vad kroppen är värd. Sex diktsamlingar

Det kan dröja ett tag innan man får syn på den helhet Peter Mickwitz femte diktsamling För vad kroppen är värd utgör. Dikterna svävar, guppar och sjunker i en jämn och harmonisk färd genom boksidorna, men de kräver också något av sin läsare – uppmärksamhet och en egen vilja att färdas i deras rymd.

Diktsamlingens sex samlingar har rubrikerna ”kräldjur”, ”sjöodjur”, ”luftskepp”, ”skelettet av en vinter”, ”glaskroppar” och ”världkroppen”. De sex samlingarna är sedan i sin tur uppdelade i två separata avdelningar om tre och tre i boken. Som bokens titel och samlingarnas rubriker antyder handlar dikterna mycket om olika existenser, om ett diktjag och ett du, hur dessa förhåller sig till varandra, var de finns, vad de är och var de rör sig.

För vad kroppen är värd är en diktsamling som rör och berör läsaren. Förflyttningarna i dikterna visar tillvarons ständiga förskjutningar – hur betydelsen förskjuts, hur allting byter plats och hur vi måste finna vår plats i denna högst osäkra tillvaro. Att säga att dikterna rekonstruerar känns fel och alltför statiskt. Snarare gestaltar de.

Kroppen är både en person, en sakkropp (en matematisk, fysisk kropp) och en diktkropp. Mickwitz uppgift som författare verkar vara att orientera sig mellan det som formulerar och det som formuleras. Hans dikter blir således en länk mellan det abstrakta och det konkreta, mellan begreppen och det de betecknar.

Kroppars läge

De separata dikterna tecknar en slags linjer som förenar olika nivåer och plan med varandra. Mickwitz ringar in tillvaron, den rymd kroppen rör sig i och hjälper oss att se var vi befinner oss, hjälper oss att sätta ord på riktningen. Ofta beskriver och gestaltar hans dikter just rörelse och riktning, och också hur det känns att röra sig, att inte veta vet vart man är på väg, att försöka orientera sig i en tredimensionell tillvaro där ens utsatthet och vilsenhet är uppenbar, som i dikten ”på knä baklänges”: /…/bruna svaga simmare som äter hopp, där/ ute kryper kölden som en krokodil av is, där/ ute är en vind, ett gap, en kropp// som stiger upp ur branta dagars djup som/ är den mörkuppgång vi alla kryper mot/ som är den framtid som lär oss ensamhet/…/

Man skulle kunna jämföra läsupplevelsen med hur det är att betrakta ett vackert glasföremål: man skulle kunna tänka sig att det är förvirrande med ljuset som bryts på många olika sätt, att det skulle vara besvärligt att betrakta det länge, men så är det ju inte alls. Tvärtom, det är ingen konst att få syn på helheten, försjunka och tycka om. Utsattheten och ångesten eller ensamheten kan också bli ett tillstånd man på något sätt trivs i, eller åtminstone kan känna sig hemma i.

Att dikterna i sig är lätta att omfatta betyder inte att den tillvaro diktkropparna dväljs i skulle vara lätt. Tvärtom handlar det ofta om smärtsam ensamhet och isolering, arbetsamma försök att förankra sig i tillvaron och hitta en mening i den. Man kan se ett samband mellan diktsamlingens nya positionsbestämningar, reflekterandet över inte bara kroppars värde utan också hur de förhåller sig till varandra och kommunicerar, hur de är turvis överväldigande och avlägsna. Reflekterandet omfattar också Peter Mickwitz pappas död.

Det man kommer att tänka på när man läser För vad kroppen är värd är ändå inte så mycket sorg som nyorientering, generationsskifte, kris och pånyttfödelse.

Det svårfångade ordet: värde

Man kunde ju tycka att bokens titel är förmäten: För vad kroppen är värd – som om kroppen inte var särskilt mycket värd, eller är en kropps värde skulle kunna vara större än en annans. Hur mäter man kroppars värde? Så är det dock inte i diktsamlingen. Tvärtom är riktningen den motsatta: Mickwitz återger kropparna deras rätta värde. Genom att ge kroppen sitt språk, genom att åter tala om den, beskriva den och den rörelse den gör, ger han både den abstrakta och den konkreta kroppen tillbaka dess rätta värde – ett värde som naturligtvis är omätbart. Han visar att ingenting saknar betydelse, att också det svåra kan ges ord och åtminstone på något sätt ringas in och beskrivas.

Liksom till synes motsatta enheter, tillstånd eller känslor väl kan finnas på samma plats samtidigt bildar också språkets fonetiska element en obrytbar helhet, där enhet och variation ingår sida vid sida. Språket och det språket refererar till kan inte särskiljas: /…/och sedan insjunknar/ suckar lägger sig på nytt/ samlad i sin orörbara/ tyngd mjuk i det som är/ det alltid slamsamma/
samma vått ensamma/…/

Det handlar inte om att rim, rytm och innehåll ”passar bra ihop”, utan om något annat – att språket (och allt det är uppbyggt av), de fysiska elementen och känslan har blivit en slags kommunicerande kärl där alltings betydelse återverkar på varandra, utan att ändå vara en odelbar, suddig eller otydlig helhet.

Peter Mickwitz tidigare dikter har blivit översatta till finska, engelska, isländska och polska. Han har också redigerat översättningsvolymen Ett svart får i motljus (en antologi med finska diktare översatta till svenska). Förra året gav han tillsammans med Agneta Enckell och Henrika Ringbom ut samtalsboken Poesi med andra ord. Tre poeter samtalar. All denna övriga verksamhet kring dikt och språk har satt sina tydliga spår i Mickwitz författarskap, så att han förmår både omfatta och se alla de olika element och delar språket, dikten, tillvaron och kroppen består av.