Transparante blanche

Peter Sandströms författarskap har i hög grad kretsat kring ett tema med variationer. Det är den finska (finlandssvenska) mannen, som förväntats kliva ned i faderns allt för stora och blodiga soldatstövlar, han skildrar. Han har behandlat och analyserat en manlighet på dekis, en maskulinitet som manifesteras genom våld och hårt arbete. Mannen Sandström skrivit om har socialiserats till att vara krigare och arbetets hjälte, den som kan arbeta hårt och döda tappert, i en tid då det inte längre finns behov av sådana karlar. Det är alltså fråga om samma manlighet som Susan Faludi skriver om i sin klarsynta bok Ställd.

Sandström har skrivit om män som har socialiserats till att vara krigare i en tid då det inte längre finns behov av sådana

I sin senaste roman Transparente blanche vandrar författaren, kanske inte i sina gamla spår, men ändå i samma terräng. Här finns samma grundtema, men varierat, utvecklat och framfört i en annan tonart. Det är samma manliga typ det handlar om, men Sandström visar här upp honom i ett försonande ljus.

I Sandströms roman, som fått namnet av en äppelart, återvänder en medeålders man till sin barndoms Nykarleby för att hjälpa sin mamma med att utöva sin kallelse, att hela en sjuk människa. Han är en man utan uppgift i livet. Barnen behöver honom inte längre och äktenskapet har havererat. Att återvända till äppelodlingen innebär samtidigt att återvända till minnen av barndomen och ungdomstiden och dess språk. Peter Sandström använder sig skickligt av ett arkaiserande språk med lantliga metaforer. Det är en njutning att läsa hans formuleringar.

Berättelsens stam och grenar

”Livet är som ett äppelträd”. Så skulle kanske en predikant i Nykarleby kunna uttrycka sig och det är väl också det Sandström förkunnar i sin roman. Man kan också läsa äppelträdet som en bild av själva romanen. Huvudberättelsen, romanens stam, beskriver sonens besök hos modern. Sedan förgrenar sig romanen till tre berättelser, som ockå kunde ha blivit tre noveller. Sandström har ändå lyckats med att förena dessa tre berättelser till en funktionell enhet, till en fungerande roman. Det handlar om minnen av fadern, modern och ungdomsförälsken Terese.

Fadern är krigsveteranen, mera en karl än en pappa

Fadern är, som tidigare i Sandströms böcker, krigsveteranen, mera en karl än en pappa. För att föra denna tendens till sin spets låter författaren honom dessutom livnära sig på att avliva hästar, hundar och andra djur. Det är också för denna syssla romanens protagonist hade varit ämnad. I en av romanens obehagligaste scener, slår han ihjäl en hund, bara för att pröva hur det känns att ta på sig faderns roll. Kanske man samtidigt kan läsa detta som ett svar på Tereses yttrande (i och för sig i ett helt annat sammanhang): ”Du får bli min hund”.

Uppdraget far, uppdraget mor

Sonen åker med på faderns sista uppdrag, att döda en häst. Fadern möter hästens blick och är förlorad. Han kan inte längre fortsätta att vara den man han varit. Hans självmord kan ses som författarens fadermord. Den manlighet som representeras av dödandet är nu död. I den här romanen visar Peter Sandström ändå upp den dödande och döda fadersgestalten i en försonande anda. Mannen är inte enbart en slaktmaskin, han bär också kärlek inom sig, under det hårda skalet. Dödandet är en uppgift han fått utifrån och nu har han inte längre klarat av att vara den man han dresserats till. Det är inte biologin som predestinerat honom till våldet, utan de sociala kraven:

En sådan karl kunde inte vara skapt för att döda hästar eller andra djur, eller för att döda överhuvudtaget. Jag tänkte mig att far hade kommit till världen i fel tid, att han skulle ha mått bättre av att växa upp jämsides med mig, i min tid, då det öppnades betydligt fler vägar att gå också för pojkar och män.

De tre uppdragen kan läsas som en frigörelse från lika många roller.

Som en parallell till detta, kan man se sonens uppdrag att ledsaga modern på hennes sista resa som helare, som representant för en vårdande kvinnlighet. Jag läser dessa uppdrag, som Sandströms avsked till och frigörelse från dessa roller. Sonen kan nu med ömhet se henne som en vanlig dödlig människa:

Hon var egentligen inte magisk, det var jag som hade sett henne så. Hon var en vanlig människa, en sådan som gick till butiken och köpte bröd, en sådan som surade när teven inte fungerade. Jag såg henne sådan som hon var, som hon alltid hade varit, och jag kände värmen i mitt bröst …

Den tredje sammanflätade berättelsen handlar om ungdomlig och olycklig kärlek. Populärkulturens romantiska, heterosexuella, från vardagen isolerade kärlek. Historien om en hundaktig kärlek. En kärlek som varade en sommar och på hösten dog som en fallfrukt. Det är berättelsen om kärleksmöten med Terese uppe i vattentornets café.

Minnets frukter

Från dessa berättelser växer sedan minnenas grenar ut och förgrenar sig i sin tur. Sådan är romanens struktur, men liksom ett äppelträd måste också en berättelse och roman beskäras för att ge en god frukt. Och här har Sandström kanske slarvat en aning. Här finns småkvistar som kunde ha skurits bort så att berättelsen hade fått en större fasthet.

Det finns inom litteraturen två huvudteman – kärlek och död – och bägge finner man i äppelromanen. Transparente blanche är kanske inte en kärleksroman, men den är en roman om kärlek. Kärleken är här inget upphöjt, ingen Hollywood-romantik, utan finns i de små detaljerna. I det livsbevarande. Kärleken är att vara med sina barn, eller att hjälpa sin mamma i hennes kall. Kärleken föds vi in i och den lever kvar då vi dött, som äpplen på ett äppelträd. En av romanens insikter är att vi föds in i ett samhälle som präglar oss och att frukten av våra handlingar lever kvar efter oss. Kärleken är kanske inget att tala om, snarare att tiga om:

Man åt och sov och arbetade och älskade. Av dessa element var ändå kärleken det mest tystlåtna, en storhet som man inte just pratade om, men som kunde anas i vardagens sysslor och mellan orden och gesterna när det pratades om annat.

Transparente blanche är en bok om att söka kärlek och finna den där man inte letat

Transparente blanche är en vacker och vis bok om att söka kärlek och finna den där man inte letat. Det är också en roman om en mognadsprocess. Peter Sandström har i sin nya roman mognat till en förlåtande insikt och kan nu se kärleken också hos den man som haft som uppgift att döda. Han visar upp honom transparent, som sårbar innanför sitt skal. Den påtvingade mansrollen dödar också honom själv. I en scen i boken faller en sköldpadda ned från kärleksnästet i tornet och krossas. Kärleken är inte som den uppfattas. Kärleken är:

Kanske kärleken fanns där hela tiden, i varje plockat äpple, i varje kastat.