Loserförfattarfabriken

Skrivandets vedermödor och det litterära etablissemangets enfald har man väl läst en och annan rad om. Författaren som loser och udda fågel är på inga sätt en obekant figur. Loserförfattarfabriken av Stefan Hammarén rör sig i trafikerade farvatten, men han låter loserskeppet sjunka till botten genom att skildra loserskap och, gissar jag, genom att medvetet försöka leverera skrivandet som ingen vill ha och som ingen efterfrågar. Boken har självbiografins form men var och en som öppnar sida 1 inser att betoningen ligger på “form”.

I Loserförfattarfabriken anställs författarna på livstid, men publicera sig är det inte tänkt att de ska göra. Mest slöar författarna vid sina skrivmaskiner, dricker sprit och idkar olika typer av umgänge (nå, gissa vilket) med den kvinnliga personalen, som på olika vis bekräftar författarnas loserskap. I fabriksparadiset är alla olyckliga, cheferna odugliga, konspirationerna surrar i luften och losern Hammarén gör sig inte populär. Ingen trivs i den oändliga friheten. Den kära skrivmaskinen låses in i en vitrin och allt är bara eländigt. Inte hör förlaget av sig heller. Loserförfattaren själv är besatt av skrivmaskiner och sin Emma, som inte heller vill veta av honom. Som texten mången gång utropar, för tydligheten skull: snyft!

”[det avgörande] skriv så urbota lite som möjligt hellre, häng här och gör föga kreativt ifrån, knulla eller nåt i sig vettigt, gaffla på fastän om just det, för allt icke skriva oändligt mer än något enda utvalt stort ord helt undantagsvis vid de sällsamma tysta utländska tillfällen …”

Boken idisslar de alldeles klassiska bilderna av den borttappade, misslyckade författarexistensen, men slänger in dessa bilder i en dokumentförstörare, vars oväsen romanen sedan utgör. Av loserförfattarfabriken återstår sedan bara remsor, som blandas med frejdiga partier om loserförfattarens vimsiga odysséer på sjukhus, finlandssvensk prisutdelning och på filminspelningar runtom i Borgå och Sibbo. Detta är nu det som krasst kunde kallas ”innehållet” i denna i alla bemärkelser omöjliga bok. 437 sidor och mer än ett halvt kilo svårartad och huvudvärksbringande textmassa i en bok som inte riktigt vill hållas stabilt i handen på grund av sin otympliga avlånga form. Precis allt med boken är jobbigt – medvetet så.

Boken idisslar de klassiska bilderna av den misslyckade författarexistensen, men slänger in dem i en dokumentförstörare, vars oväsen romanen sedan utgör

Hammarén har genom åren skapat ett eget litterärt universum åt sig genom sina burk- och skarabéertrilogier. Detta är hans trettonde bok. Det rikssvenska förlaget h:ström har tagit sig an utgivningen och det ska man vara glad för. Hammarén må vara svår och ibland fullständigt ogenomtränglig, men att läsas förtjänar han ändå. I en tid som denna, där folk, också skrivande, strävar efter att förvandla sig till säljbara varumärken är det befriande med en Sibbo-Hammarén. Visst odlas det också stil i Hammaréns böcker och på så sätt ”något helt eget”, vilket gör att skrifterna kanske på sitt sätt passar in i tidevarvet. Är man inte lyckad och framgångsrik får man satsa så in i helvete på att vara en riktig loser. Men hos Hammarén saknas ändå romantiken som dylika berättelser tenderar att vara behäftade med. I det avseendet kan Loserförfattarfabriken sägas likna Bosse Hellstens senaste roman Jökel; det finns ingenting häftigt i beskrivningarna av författaren som når botten. Kanske så här: Hammaréns losermytodlingar är så övergödda (”stackars mig” är en fras som upprepas) att det utstuderade loserskapet tas till en hel ny nivå. Hammaréns loserförfattare är inte fascinerande och tuff, utan enbart sorglig. Det kan låta exempelvis så här, i en av de redigare meningarna:

”[det] filmas i flera dagar, nätterna igenom, kvar först klockan sex på morgnarna brukar han pausae, varje evig natt skall jag skråla natten igenom och jämföra eller framföras mina t.ex.ter med om och om igen, mer galet än någonsin hänt mig, jag får stämbandsinflammationstillstymmelse som följd börjar hän”

 Vilken form av läsaraktivitet?

Att ge sig i kast med Stefan Hammaréns skrifter är, vilket de som läst honom vet, att kastas ut i ett hav av kompakt språklig gyttja. Det gäller att trampa på för att hålla sig upprätt. Det finns inte mycket att hålla sig fast i. Hans texter vänder ut och in på grammatik och meningsbyggnad i meningar som ibland varken tycks ha början eller slut. Neologismer bryter upp eller ner de bekanta orden och det finns kort sagt inte mycket som påminner om flytet i en konventionell text. Stycken finns inte heller, och att texten är uppdelad i kapitel kan eventuellt ses som en liten eftergift. Men kanske leder det fel att säga att Hammaréns texter tvingar en att trampa på i gyttja, som om det gällde att arbeta idogt för mödan, och så blir läsaren sedan med djupsinniga insikter eller en subtil konstupplevelse belönad. ”Djupsinnig” och ”subtil” är nämligen inte helt Hammaréns skola.

När jag kommit en bit in i Loserförfattarfabriken reflekterar jag allra mest just över vilket slags läsaraktivitet som förutsätts i det här sammanhanget, en bok som för att man ska få ut något kräver en hel del av läsaren. Men vad är det som krävs?

Den här läsaren försöker få texten att bottna någonstans, vilket absolut inte är samma sak som att begära en traditionell berättelse

Texten är vidöppen; de röda trådarna som finns här, d.v.s. själva loserförfattarfabriken och dess olycksfåglar, inklusive karaktärer som musan Emma och regissören Röksvampen, är väl mest utlagda som snubbeltrådar, inte för att driva läsningen framåt. Hammarén jobbar i en tradition där umgänge med text både för författare och läsare handlar om att (helt i samklang med snubbeltrådarna) avveckla alla spärrar, smula sönder filtren, öppna alla kranar och låta det, vad det nu är, strömma urskillningslöst.

Men klart att en litterär text ändå alltid innehåller en form av urskiljning, någon form av egen logik eller form av tilltal. Den här läsaren försöker få texten att bottna någonstans, vilket absolut inte är samma sak som att begära en traditionell berättelse eller dylikt. Även om språket är okonventionellt och strukturen egensinnig vill jag som läsare att texten ska förankras i något, att jag ska kunna upprätta någon form av kontakt till den. Vill man vara generös kan man säga att Loserförfattarfabrikens egen problematik finns inbyggd i denna svårighet: här har vi den förbisedda loserförfattaren i romanen, som genom de överlastade satserna där allt ska rymmas med och där allt ska rumsteras om, utropar: här är jag!

När språkmyllret får fäste

Bäst fungerar texten när den lämnar loserförfattarfabrikens myller och närmar sig det beskrivande, om än helt i Hammaréns ekvilibristiska världar. I sjoken om knäarflickorna (alltiallon på fabriken) och författarlosrarna vet jag inte riktigt på vilket sätt jag ska hitta ett sätt att engagera mig. Jag blir otålig och grinig. Ja, visst väcker den här boken känslor! Jag upplever ingenstans där texten får fäste. Ögat slokar när det letar sig upp och ner för de avlånga sidorna medan boken vrider sig som en mask i greppet. Bäst är Hammarén alltså när texten lämnar bildremsorna och har något mått av konkretion i sig. När texten ger sig ut på rövarstråt i Borgå och Sibbo, när det knycks, uppvaktas, skruvas, rekognoseras. Hammarén är i högform när han ångar på om ett sibboensiskt brödrapar, storbönderna med rävar på hjärnan, som tågar iväg till Borgåbladet för att reda ut ett och annat. I de här partierna – och det finns en hel del av dem – är Hammarén ofta väldigt rolig, och här får hans ordvrängande en större kraft. Som här, ännu ett klipp ur filminspelningsodyssén:

”18.15 får regissören sitt andra raseriutbrott, öh skriker som en galning åt mig och slänger omkring sina saker, suck hann ser ut att ha blodtrycket 296½ minst, i femton minuter tid, plötsligt kolugn som åter, 18,39-40 hemma mot skockjaktvillan, bär drar jag upp en rollstol opp för bilvägsbacken fram, närmare å du dyre sittstol, som väger som för mycket karmstålet ut och därtill pott- och lavemangstolen upp för en och samma oppförsbacke i kolmörkret för ock en öfver halveter oplogsnö hårt slitet i och detta allt slutar i ett ljuvligt fint vintrigt strålkastarscen i finsk midvinter mot ett utedass dit strålkastaren lyser in springor, där det fortsätter ifrån allt redo senare.”

Bäst är Hammarén när texten lämnar bildremsorna och har något mått av konkretion i sig

I de tråkigaste sjoken rullar och skvätter de långa, hackiga meningarna, men fäster så i ringa grad i något att jag läser vidare eftersom Hammarén också när boken går på tomgång lyckas sprätta ur sig knasiga och slående förvrängningar av ord och formuleringar. Ja, som det heter när loserförfattaren och regissören ska spela in en scen i ett träsk, dit de drar en hyvelbänk:

”[ty] galet nog loserförfattarens texter är tung djup ansträngning, ansträngd text idel, ansträngd läsning, skall det även vara ansträngning i kropp och själ och till sçen själs att fraktae hyvelbänken dito genomi ofrånkomligas träsksump faktiskt från ena sidan till andra sidan, leve stolpiller emedan, jippi laiskanlinnankapseli, och i träsket finns en svår naturkraft verka och byns onda hemska förbannelse härsammad ur …”

 Roligt eller tröttsamt?

Jag försöker sätta ord på den ton som romanen präglas av. Helt lätt är det inte. I Hammaréns text pågår otaliga saker samtidigt. Boken är en fränt bubblande textkittel. Den frenesi som genomströmmar allt har också en melankolisk klangbotten. Men där man ofta tänker på melankoli som lågmäld och sparsmakad är Hammaréns dito packad med kverulans – hans melankoli går på högvarv. Men det är också en text som från början till slut hänger sig åt sin egen humor, som är så innesluten i sitt eget universum att den här läsaren, när mustiga beskrivningar av bortsprungna skrivmaskiner avhandlats under 50++ sidor, är nästan redo att kasta boken i väggen. Men ofta kan jag inte riktigt avgöra om en passage bara är fruktansvärt enerverande eller riktigt kul.

Den tröttsammaste rollen i boken tilldelas flickorna (ja, det handlar om just flickor). Jag fattar att loserförfattaren rustas med en losersexualitet, men likväl är det många gånger tråkigt och enahanda att läsa runk&spermaskämten där utbytbara flickdamer antingen är strängt avvisande eller fullständiga loserslukerskor, oftast både och. Just här upplever jag att boken harvar som mest i väldigt bekanta spår.

Säga vad man vill, men språkmyllret gör verkligen något med en som läsare

Det som är svårt att hantera som läsare är att boken just ska vara tråkig, skämten ska vara dumma och infallen billiga eller tröttsamma. Eller det antar jag, att texten ju ska vara sann losertext, excellera i undermålighet och rådd. Ibland är tråkigheten och monomanin underhållande på sitt säregna vis: man kan ägna en stund av dagen åt Loserförfattarfabriken, som en form av meditativ antimeditation. Men i långa sjok är det svårt att hålla humöret uppe.

Skönlitteraturen behöver varken vara skön eller bekväm. En tråkig, monoton eller enerverande text kan också vara bra – om den har ett konstnärligt driv. Hammaréns författarskap befinner sig i sin egen klass, och även om Loserförfattarfabriken är en mycket ojämn bok är den ändå värd min uppmärksamhet. Säga vad man vill, men språkmyllret gör verkligen något med en som läsare, om man kastar sig in i det. Och några uppbrutna livsmaximer får vi oss också till livs:

”aldrig hejdade samlarsjälen omåttlig utan like, förutan motstycke, på sitt sätt ingen bättre förebild befölja öh just sig själv”