Sven-Erik Klinkmanns senaste bok, Jag skriver för att minnas och för att glömma, är en djärv utforskning av essäns gränslösa möjligheter. Enligt recensenten Kaj Hedman väver han med filosofisk skärpa och personlig öppenhet samman litteratur, populärkultur och egna livserfarenheter, allt för att belysa essän som den ultimata litterära formen.

Rubriken för min recension är ett citat från boken som enligt min åsikt sammanfattar det centrala tema som docenten, författaren och populärkulturforskaren Sven-Erik Klinkmanns tar upp i sin bok. Den är genregränsöverskridande, minimalistisk men oerhört tät och på ett synnerligen berörande positivt sätt. Boken är så fullspäckad med existentiellt överraskande höjder och djup, att jag kunde ha valt en annan av kanske tio andra exempel för att illustrera det djup och den bredd i analysen av vad en essä egentligen är.

Sven-Erik Klinkmann är född och uppvuxen i Vasa, där han bott hela sitt liv. Han är verksam som docent vid Åbo Akademi och kan sägas vara en slags kulturens världsmedborgare på sitt alldeles egna sätt. Det visar han genom sina många skrifter, böcker och genom sina föreläsningar i olika länder, samt genom sin alltmer expanderande och reflekterande journalistik

Den ultimata litterära formen

Det finns ett otal olika vinklar som man kan läsa och skriva när man ska försöka sammanfatta det gedigna innehållet i Jag skriver för att minnas och för att glömma; En essä om att skriva om essäer. Jag kan inte exakt säga varför jag ser den här boken som hans hittills allra bästa, men om jag gör ett försök så skulle jag kanske säga att den kombinerar en rätt så nyfunnen minimalism med en imponerande universalism.

Det ska tilläggas att även om själva texten i boken omfattar endast 64 sidor så finns här också både omfattande korta presentationer av de viktigaste litterära filosoferna, författarna och teologerna med mera som Klinkmann citerar och nämner. Här ingår likaså en omfattande lista över alla finlandssvenska skribenter och författare som mer eller mindre sysslat med essäistik under den tid som finlandssvenskar har skrivit något.

Den viktigaste poäng som Klinkmann förefaller att ha är att essän är den mest exklusiva och måhända viktigaste formen av litteratur.

Den viktigaste poäng som Klinkmann förefaller att ha är att essän är den mest exklusiva och måhända viktigaste formen av litteratur. Det finns så många skäl till att författaren på och mellan raderna säger det i boken, att det är omöjligt att ta upp dem alla här. Det viktigaste syns mig vara att Klinkmann ser essän som det mest mobila, rörliga, mångskiftande sättet att kombinera jaget och omvärlden när man sysslar med att försöka fullända alla möjligheter som finns i att både tänka och skriva.

 

Sjukdomen polio

Författaren börjar lite oväntat med att mer än tidigare öppna upp sin egen väg i författarskap, journalistik och forskning genom berätta om hur hans egen livsväg har gestaltat sig.

Ett exempel på varför han har upplevt vägen som komplicerad är att han som barn drabbades av polio utgående från en ganska total förlamning i början. Det att många som föddes strax efter kriget, i slutet av fyrtiotalet, som fick denna fysiskt och psykiskt påfrestande sjukdom, och som ledde till ett fördomsfullt utmanande av den manliga styrka som pojkar förväntades visa.

Man skulle vara en stor och stark man redan då man var ett barn och sjukdomen kunde ju inte undgå att begränsa den här förväntade manligheten. Den satte sina spår på en utveckling som människa.

När Klinkmann och jag var unga ansågs det på något sätt barnsligt och ytligt att läsa exempelvis engelska populära barnboksserier…

Till min lättnad läser jag om hur författarens intresse för läsning först tog sig uttryck i slukandet av Enid Blyton– och Bigglesböcker för att nämna två exempel. När Klinkmann och jag var unga ansågs det på något sätt barnsligt och ytligt att läsa exempelvis engelska populära barnboksserier även om man också senare plöjde igenom klassiker i genren. Så är det lyckligtvis inte längre.

Vår tids både yngre och äldre författare skäms inte för att de i barndomen och ungdomen har varit nästan besatta av sådana böcker. Jag läste själv allt från Kalle Anka till Femböckerna med stor iver och inser numera att de var inkörsportar och inget hinder för att komma in i även mycket avancerad skönlitteratur senare i livet.

Bland stora tänkare

Klinkmann blev journalist, men efter att ha prövat på att skriva både analyserande, rapporterande och alla möjliga olika slags journalistiska grepp så insåg han att journalistiken måste breddas. Det var dags att gå vidare in i den rika värld som världslitteraturens och filosofins mästare kunde bjuda på.

I den här boken rör sig Klinkmann som fisken i vattnet…

I den här boken rör sig Klinkmann som fisken i vattnet med analyser och citat från ett otal stora tänkare: Kant, Montaigne, Derrida, Kirkegaard, György Lukács, Sartre… listan är nästan oändlig. När Klinkmann beskriver de många olika introverta, extroverta, belysande, utmanande, balanserande, självrannsakande och jag vet inte vad olika sätten att skriva en bra essä, kommer han in på svindlande existentiella tankegångar som nästan blir outhärdliga att helt ta till sig. Aldrig tidigare har jag läst någon beskriva essän som genre på ett så mångfacetterat sätt, åtminstone inte på svenska.

Doktorerat på Elvis

Journalistiken räckte alltså inte till utan förde honom in i framför allt in i populärkulturens, sportens och musikens världar. Hans kunskaper om både kända och okända rock- och popartister och band är imponerande, men mest intressant är att han räknar upp och analyserar den egna bygdens och hela det svenska språkområdets pop- och rockvärld. Han minns ju allt jag inte minns, tycker jag.

Utrymmet räcker denna gång inte till för gå in på Klinkmanns många djupdykningar i finlandssvenska essäister men det kan nämnas att han nog kan dem på sina fem fingrar. Samtidigt är ju den här boken mycket personlig och författaren har fokus på sina egna favoriter. Det är sådana musiker, filmmakare, författare, journalister med mera som lett honom in på vägen till att bli sakkunnig på populärkultur och folkloristik.

Speciellt mycket kan han om amerikansk populärkultur och det är inte någon tillfällighet att han doktorerat på Elvis Presley och skrivit mycket om Bob Dylan, och att han har ett stort intresse för karnevalisk kultur och masker.

I slutet av boken skriver författaren  att det allra svåraste är att glömma sig själv för att, som filosofen Lévinas formulerat det, återförenas med sig själv.

Dela artikeln: