Batman bor inte här längre

Kulturjournalisten och dramatikern Tomas Jansson debuterade i våras med romanen Batman bor inte här längre. Den beskrivs som en uppväxtroman och bildningsroman. Jag vill tillägga att den också är en roman om förlust och separationer. Ett tillfälle alldeles i början etsar sig fast:

”Men det är där vid middagsbordet som jag känner att något har förändrats, när vi sätter oss och mamma dukar, när allt ska verka normalt. Tills dukningen är klar och hon är på väg ut ur köket.
– Du ska väl inte gå nu när vi ska äta, säger pappa.
Så sätter sig mamma, tyst, utan att ta mat åt sig. ”

Tystnaderna, uppbrotten, den förlupne fadern, den alltmer deprimerade modern, hårda ord bakom stängda dörrar – till slut återstår bara smulor av den familj som en gång firade lyckliga, långa somrar på landet.

Boken är berättad ur huvudpersonen Robin perspektiv och det är hans väg vi får följa från tonåring till vuxen man. Inledningsvis befinner sig han sig på sjukhuset för att ta ett sista farväl till sin döde far – han som slutade leka Batman och Robin, han som övergav, som blev en skugga. Han tänker på sin uppväxt, på valen som hans föräldrar gjorde och som till slut blev hans eget stigma. Successivt träder en historia om en familjs totala sönderfall fram.

Den sista lyckliga sommaren

Robin tänker på den sista lyckliga sommaren, på slutet av 1970-talet, när han var 12 år och världen ännu var öppen. På hösten är den känslomässiga kylan total i familjen. Inget blir någonsin sig lik. Robin är ”pappas pojke”, tillsammans leker de Batman och Robin. De är ett team som står över det mesta. Därför är förlusten så total och än värre blir det av att det inte existerar någon kommunikation inom familjen. Modern är närmast en skuggfigur.  Den enda som tar hand om henne är Robin, av kärlek till sin familj, som han innerst inne önskar ska bli hel igen. Att just modern har en otydlig och endimensionell roll i periferin – hon framställs som ett självupptaget, martyriskt offer är inte helt lyckat och skapar en dissonans åt berättelsen som helhet. För det mesta får pojkarna ty sig till varandra.

På ett fint sätt skildras ett sjuttiotal som övergår till åttiotal, bland annat genom sina referenser till popmusiken

På ett fint sätt skildrar Jansson ett sjuttiotal som övergår till åttiotal, bland annat genom sina referenser till popmusiken. Tillsammans med storebrodern Johan flyr Robin vardagen till tonerna av Bruce Springsteen, The Cure och inte minst Ebba Gröns ”We’re only in it for the drugs”.

De första stegen mot vuxenhet

Räddningen kommer i form av vänskapen med goth-flickan Johanna som han träffar på landet. Hon är ännu mer utsatt, mer arg och ledsen än Robin. Tillsammans tar de sina första famlande steg mot vuxenhet; trevande kyssar, mellanöl, grusvägar förlustens svärta, och drömmen om upproret. Vad det handlar om är två ensamma barn som inte blir sedda och hörda av sina föräldrar.

Det är främst Robin som tar mest skada av föräldrarnas skilsmässa. Ingen talar med honom, han blir inte sedd och han förstår inte varför pappan inte längre vill bo med familjen. Tidvis vill jag bara skaka om hans föräldrar och skrika: Tala med era barn om vad som händer, berätta, se varandra, detta går inte att tiga ihjäl!

Romanen ger röst både åt barnet och den vuxne mannen

Frånvarande föräldrar, två pojkars drömmar och längtan. Batman bor inte här längre är också en berättelse om att förlåta och försonas. Jansson må ha lite tekniska bekymmer med sitt berättarperspektiv, emellanåt rusar tempot på, men på det hela taget lyckas han med att ge röst åt både barnet Robin och den vuxne Robin. Inte minst visar han att en skilsmässa verkligen inte är något smärtfritt och ”happy, happy” men att kärleken kan växa om vi bara låter den göra det.