De tysta gatorna

Tomas Mikael Bäcks (f 1946) nya samling De tysta gatorna är en svit av korta dikter av den typ författaren är allra bäst på. De intressantaste är de som består av bara några ord, och som inte förklarar något alls. Bäck är en som kan det här svåra greppet:

Gyttjighet
på första
uggletonens
djup?

Man behöver inte alltid veta vad det är man ska förstå, fantasin har fått de ramar som behövs för att kunna spinna. Om det i de tidigare samlingarna fanns gott om egna orduppfinningar, stödjer sig Bäck nuförtiden mera på det vardagliga språket när det gäller att återge en verklighet som inte liknar någon annan. Inte heller den klassiska surrealism jag först associerar till. Hur man än vill klassificera de halsstarriga texterna går det aldrig:

Du har rest dig,
rest förbi.
Ingenting tar
i middagshettan emot.
Sömnutsprång vibrerar.

Hur man än vill klassificera de halsstarriga texterna går det aldrig

Andra gånger är dikterna lätta att ta till sig, utan några spektakulära överraskningar men utan att ändå bli banala. Det beror säkert delvis på rytmen:

De varma bladen
skälver: ännu ingen dimma.
Bara flyktig regnskur,
billjud odämpat.

När jag tänker på rader som dessa en stund märker jag att överraskningarna finns, och de växer.

Dikt om diktandet

I den nya samlingen återkommer Japan och haikuformen, som är centrala i en av mina favoritsamlingar av Bäck, Trädgårdssten från 1995. Bland många pärlor citerar jag en:

Tapetmönstret är knappast närvarande.
Den arga vilsenheten har flugit
genom regn.

Jag har alltid tyckt om Bäcks säregna humor:

Gå över denna gårdsplan.
Varje önskan beträffande transport
visar sig bristfällig.

Ett viktigt tema är diktandet självt. Liksom han har gjort tidigare för Bäck i den nya samlingen en dialog med de blyertsanteckningar han hittar i Inga-Britt Wiks böcker efter att hon ha avlidit. De är gåtfulla för Bäck, och han lägger till ännu en gåtfull egen dimension, när han i sina egna dikter fogar in dessa citat som de flesta andra läsare annars aldrig skulle få se.

Ett viktigt tema är diktandet självt

På ett ställe visar Bäck (nästan) receptet för sina dikter, som kan närma sig meningslösheten utan att gå över gränsen:

I det rispade häftet placeras in magiska
obetydligheter. Vad är det för tyckmycken
tomhet, omöjligt lossnande tystnad. Något som
knäpper genom hörnen?

Skrivandet kan vara komplicerat och roligt. Andra gånger kan det vara deprimerande utan att det för den skull finns en orsak att vilja sluta med det:

Har jag inte
någonting viktigt
här att göra –
”blåa bryggor”, tidsfördriv?
När det kom till kritan
månbetagen trötthet endast.

I den sista meningen som talar om trötthet, ser jag ett av bokens få exempel på maner. Det modernistiska sättet att röra om i ordföljden trots att inga rim- eller andra krav motiverar det. ”Endast” som avslutande ord låter krystat, men är det kanske meningen? Är det ett medvetet sätt att uttrycka trötthet och leda? I så fall fungerar det!

Inbjudan till att gå vilse

En läsare som älskar detaljer får hos Bäck frossa i dem. Gå vilse bland dem hur mycket som helst. Poeten säger det rent ut:

Vågar jag säga att intrigutveckling, berättelsens
uppåt- och nedåtgående flöde känns som rätt
ointressanta saker? Jag bedömer lyrik.
Själva smaken i min mun av kiselsten, gruskorn, sand
utgör objekt för tyckandet.

 En läsare som älskar detaljer får frossa i dem här

De enda ställen där det brister är vissa av de gånger Bäck renodlar dikterna till aforismer. Om jag aldrig hade läst honom tidigare och läste första sidan, kunde det finnas en risk att jag inte fortsatte och gick miste om mycket:

Om jag skrev
en annan dikt
skulle jag skriva
samma dikt.

Här finns ingenting mellan raderna, men i egenskap av sanning någon deklarerar är den inte heller intressant. Tanken att man alltid lägger in av sig själv på ett sätt som gör att man inte kan variera sin textvärld särskilt mycket är i så pass hög grad allmängods, och mycket mer än det säger dikten inte. Men vänd på bladet, det blir genast mera spännande:

Allt är bara i sin början.
Svarta böcker byter ägare.

Och ännu mer fördjupas den inledande dikten nära slutet av boken:

Vad är färdigt?
Samma gamla sinnen öppnas.

Kaos – och ordnad essä

Det är roligt att läsa dikterna här och där, det kan förstärka den känsla av finurligt kaos de ger. Men gör man det kan man å andra sidan lätt tycka att endel dikter känns svagare än de är när man läser samlingen som en helhet. Bäck inte bara skriver aforismer, han tar upp dem som ett tema. Följande dikt är som en rekordkort essä:

Betraktelsen som litterär genre
hör knappast till de omhuldade.
Riktigt låg status; kravlar bland
de hopplösa!
Har kanske fått en olycksalig prägel
av förnumstighet, suck över postillan.
Men tål den inte luckras upp,
undermineras, sprängas inifrån?
Närma sig dikt, aforism, prosapoem?

Vad detta ”uppluckrande” går ut på får jag inte riktigt klart för mig. ”Sprängas inifrån” är ett ganska trött uttryck som väsnas men inte innehåller särskilt mycket. Resonemanget vore värt att utveckla mer; eller är den här tröttheten återigen ett tema? Dikten är inte slappt uttryckt utan handlar om att inte orka annat än uttrycka sig slappt? Jag försöker komma fram till vad som händer om betraktelsen slutar vara förnumstig. Är den då över huvud taget en betraktelse? Är inte betraktelsen just en genre vars syfte inte är att läsarens egen fantasi ska hitta något, utan en där någon som anser sig veta vad man bör anse om verkligheten meddelar läsaren det.

Det är roligt att läsa dikterna här och där, det kan förstärka den känsla av finurligt kaos de ger

En uppluckrad betraktelse är kanske en där det traditionella patri-/matriarkala jag som mästrar, har blivit mer osynligt. Där man eliminerar pronominet ”jag”, som är illa omtyckt av bland andra Tomas Tranströmer (som är känd för att använda det mycket sällan, men vars dikter trots det långt ifrån saknar predikotonfall). Det blir som det blir några sidor senare i De tysta gatorna:

Man anklagar lättvindigt andra för att vara ytliga.
Vilka som helst vridna argument tycks gälla i den
sportgrenen. Den som öppnar sig hör inte tomhet
eller tystnad; tinnitus i den egna apparaten står
närmare musik som ännu inte skapats. Regn som
musisk förberedelse. Grått och gyllne!

Det är nästan omöjligt att i ett sådant här sammanhang använda ”man” utan att det uppfattas som kosmetiskt; det man underförstår är ett ”jag” som anser att ”andra” anklagar. Slutet av dikten är suveränt, berättar om Bäck som diktare, och man förstår att ”ytlig” är en stämpel han kan ha fått på sig av läsare som inte kunde läsa vad det stod på hans sidor utan ansåg sig veta vad där borde stå. ”Andra” blir tyvärr här komiskt på fel sätt; som mannen i August Strindbergs Röda Rummet som talar om hur man bör bete sig mot andra, och med andra menar sig själv.

När man tror att Bäck moraliserar, märker man att han antagligen retas. Inte minst med sig själv

Men när man tror att Bäck moraliserar, märker man att han antagligen retas. Inte minst med sig själv. Som när man läser:

Nutida flickor
speglar sig
i mobiltelefonen.

och sedan vänder blad:

Jag undrar faktiskt
var jag har
min ironiker!

Men som diktaren säger själv, prosan är inte hans område. Sina bästa ögonblick har han när han inte reder ut och inte polemiserar.  Med fem (eller fyra och ett halvt?) ord säger han mer om sin relation till de litterära genrerna än vad någon lång föreläsning kunde göra:

Det prosaiska lyftet?
Bly-blankt.

Detta är förresten en föreläsning. I haikuform.