Dödsdalsdansösen

Dödsdalsdansösen är den tungvrickande titeln på Ylva Pereras debutroman, utgiven på nygrundade Vilda Förlag. Undertiteln kittlar också intresset: Handbok för ökenresenärer. Vad i all världen är detta?

Vi befinner oss på två tidsplan och på två platser. Tidigt sjuttiotal i Death Valley Junction i den heta, vita kaliforniska öknen och i dagens gråmurriga Åbo. År 1967 sticker balettdansösen Marta Becket bort från New York i bil tillsammans med den unge kritikern Ed. De kör och kör i öknen längs Highway 395 och hamnar till sist på en gudsförgäten plats där de stannar kvar. De hittar en övergiven byggnad från 20-talet, en arbetarteater, och bygger sin egen teater Amorgosa Opera House. På dess scen dansar sedan Marta ensam, kväll efter kväll, år efter år. Bara några få kommer för att titta, men efterhand dansar hon utan publik, omgiven av väggmålningar hon själv målat föreställande den lilla stadens invånare.

   Vad har två unga studenter i dagens Åbo att göra med den säregna konstnären Marta Becket?

Vad har två unga studenter i dagens Åbo att göra med denna säregna konstnär sysselsatt med sin till synes bisarra dans? Jo, det finns ett samband, ett starkt sådant. Miranda har på Youtube tagit del av Marta Beckets historia – jo, hon fanns på riktigt, hon dog i januari i år, 92 år gammal, kolla själva! – och blivit trollbunden av dokumentären. Marta blir ett ouppnåeligt ideal för den stora konstnärsdrömmen, en fixpunkt att orientera sig mot och hämta inspiration ur i en grå vardag och värld fylld av katastrofer. En eskapistisk dröm kan tyckas. Och medlet är, som så ofta när vi numera drömmer oss bort en stund till mera livsintensitet (ta bara norska serien Skam!) – nätet: Youtube-klippen, filmerna.

Leva det riktiga livet

Men Miranda nöjer sig inte med att drömma: hon vill ”leva större”, tänka kreativt, finna det Riktiga Livet bortom de meningslösa studierna och den kommersialiserade individualismen som bara är fejk och konventionell mainstream-stil (”dendär tröjan är så Du”). Hon vill med andra ord göra livet till Konst, eller tvärtom. Leka en lek på blodigt allvar. Spränga gränser. Våga.

I symbios med väninnan Amanda bildar de två ”MandaMi. Orkestersystrar med sitt eget partitur för katastrofmusik”. Det är inte utan att tanken går till Edith Södergrans och Hagar Olssons högspända andliga systerskap, och visst finns här också drag av monikafagerholmska flickvärldar. Miranda vill skapa en rörelse, gå ut, få andra med för att göra livet vackrare. Mirandas lilla etta draperas med tygsjok som stänger ute dagsljuset, madrasser och kuddar, stearinljus och öppnade vinflaskor gör lägenheten till ett kreativt kontor där listor, bloggar och paroller produceras medan muggarna med vin töms. Konstnärsdrömmar får materialitet.

Hon vill göra livet till Konst, eller tvärtom. Spränga gränser

Amanda är vägvisaren, Vergilius, en mera frigjord själ som – visar det sig – kanske ändå inte vill löpa linan ut. Hon har också andra intressen, som älskarinnan Essi, vilket komplicerar projektet. För det händer något som får drömmen att krocka med verkligheten. På stadsbussen träffar nämligen Miranda en äldre man vid namn Göran Rosenström och drar honom med i sina frihetsdrömmar. Det får sina besvärliga konsekvenser som flickorna inte är beredda på. Konsekvenser som öppnar upp för en djupare och mera komplex frågeställning kring relationen konst-liv. Kan konst befria och hur? Vilket är konstnärens, ja, vårt ansvar i förhållande till andra mänskor? Hur långt kan man gå i så kallad konstnärlig frihet?

Berättargrepp: off the record

Berättelsen byggs upp av korta kapitel som växlar mellan scener ur Martas och Eds liv där i öknen och Mirandas och Amandas förehavanden i Åbo. Ett intressant berättargrepp är återkommande små passager som liksom är off the record, där antingen Marta eller Ed kommer till tals och kommenterar, som om vi såg och hörde dem berätta i dokumentären. Marta som ”med glödande blick” tittar rakt in i kameran: ”­ – Gränsen mellan världen och mig var borta. Jag var hemma och behövde ingenting.”  

Martas kompromisslösa integritet som konstnär är både fascinerande och lite skrämmande. Hon skapar sin egen värld och tycks inte behöva andra mänskor för att utöva sin konst. Ed visar en annan sida av medaljen, han är kritikern som drömmer om att bli författare men vars projekt stannar i goda föresatser och ett manus som ”förblir en hög med papper i en mapp”. Han fungerar som Martas musa och ständiga hjälpreda på operan och är också den som drar in pengar.

Det är i kapitlen om Martas och Eds liv i öknen som Ylva Pereras prosa skimrar och lyfter

Utåt sett är han den ”misslyckade” konstnären som inte orkar ända fram, inte brinner liksom Marta. Han låter sig distraheras av andra mänskor, beblandar sig med den smutsiga verkligheten, jobbar i baren på bordellen intill och blir bekant med den unga flickan Elaine. En sårig och kantig flickgestalt, hungrig och skadskjuten, begränsad av sin eländiga white trash-miljö. Men med en integritet och läshunger som skär igenom vuxenvärldens både förtryck och goda vilja och visar på en annan sida av konstens, litteraturens, avgörande betydelse för mänskans livsval. Också Elaine spränger gränser. Frågan är om hon inte är den friaste av alla personer i den här boken.

Det är i kapitlen ur den här miljön som Ylva Pereras prosa skimrar och lyfter. Det är visuellt och på något sätt sorgligt och poetiskt. Åboavsnitten känns mindre trovärdiga i sin handling, men å andra sidan bör nog inte Dödsdalsdansösen läsas som en platt realistisk historia.

En utvecklingshistoria

Det är just på idéplanet som jag tycker att Ylva Pereras roman känns viktig, spännande och fräsch. Mötet med det klichétyngda paret Maja och Göran Rosenström och det som händer är kanske inte värst sannolikt, men för att gestalta och ge fasetter åt temat konst-liv har de en funktion: paret representerar det småborgerliga, konventionella, inrutade och förutsägbart trista livet som enligt Miranda måste ”befrias”. I synnerhet Göran som ju tycks ha diktarådra … mera vill jag inte avslöja här. Men Maja med sin blänkande diskbänk och sin frys fylld av bullar och kakor rymmer kanske ändå en potential till att ta ett steg ut i öknen? Ett litet. Men inte att förakta.

Just på idéplanet känns romanen viktig, spännande och fräsch

Jag noterar att två av den finlandssvenska bokhöstens böcker har ordet ”handbok” i titeln, Catharina Gripenbergs diktbok Handbok att bära till en dräkt och så Ylva Pereras roman. I Catharina Gripenbergs diktberättelse behövs handboken för att orientera sig mot jagets förflutna, mot rötterna; i den unga Pereras diktvärld läser jag ”handboken” som ett sätt att söka sig bort och utåt. Våga sig ut i den oändliga öken eller på det djupa vatten som skapandet innebär. Men också att, kanske, våga leva mitt i det alldeles vanliga.

Någonstans är ju boken också en utvecklingshistoria, Miranda är inte den samma i slutet av boken. Hon väljer ”den fulaste vägen hem” efter sitt märkliga möte med Maja. Hon vandrar längs Aningaisgatan med sex filer fordon som brusar förbi.

”Smutsgråa byggnader reser sig ovanför Miranda och hon anstränger sig för att se på dem. Varenda fläck och spricka.”