Biografin – två böcker om konsten att berätta ett liv

Vad är det vi söker när vi läser om andra människors liv? Är det sanningen om dem eller drömmen om våra egna? I en essä om Merete Mazzarellas Berättade liv och Ingrid Elams Läsa liv utforskar Ann-Christine Snickars biografins lockelse, anekdoternas opålitlighet och vår längtan efter att göra livet till en berättelse.

Biografin som vi lärt känna den, med källmaterial som brev och pappersprotokoll och fysiskt arkiverad dokumentation, kan vara på utdöende. I alla fall om objekten är födda i vår tid, när personmaterial är digitaliserat och dagböcker krypterade. Då hett stoff ligger bortom omöjliga lösenord och handskrivet inte står att finna. Merete Mazzarella och Ingrid Elam som båda i år kommit ut med böcker som handlar om biografier tycks vara ense om det.

Mazzarella och Elam är emeriti från varsitt litterärt område, som professor i litteraturvetenskap respektive litterär gestaltning. Det kategoriserar inte deras attityder en gång för alla, men är intressant, när vi nu en gång tänker biografiskt.

Merete Mazzarellas Berättade liv. Om biografier fokuserar just på det berättade, både på stoffet och hur det läggs fram. Titeln på Ingrid Elams Läsa liv. Biografin – en levnadsteckning börjar med verbet som är den nödvändiga bron till texten. Underrubriken är en avslöjare: det är ju biografins biografi hon skriver. En nekrolog över genren, har vissa redan sagt.

Som en spännande föreläsning

När man blir äldre börjar man föredra biografier, sägs det. Man hör det ofta från läsarna själva. Själv tillhör jag för det mesta ”Team skönlitteratur”. Om jag läser jag biografier handlar de i regel om författare. Och ofta stönar jag över den långsamma starten med uppräknande av förfäder, över redovisande av triviala fakta och en tungrodd trofasthet mot kronologin.

Att läsa Mazzarella och Elam är som att gå på en spännande föreläsningsserie…

Jag skulle önska mig tematisering, ett perspektiv. Och det får jag faktiskt här. Att läsa Mazzarella och Elam är som att gå på en spännande föreläsningsserie (där man gärna efteråt skulle gå på kaffe och prata länge).

Mazzarellas urval ser ut att gå efter personliga premisser, biografen eller föremålet tilltalar. Exemplet Darwin finns med för att hon ser honom som en ovanligt sympatisk person. Och två gånger vald är Nancy Mitford, en gång som biograf (om Madame de Pompadour) och en gång själv biograferad.

Rousseau är vald för att hans biograf Tatjana Brandt, utbildad där Mazzarella undervisat, friskt använder honom som laboratorium för ett eget tänkande.

Mannerheim smög sig in

Mazzarella skriver medryckande, men man anar också litteraturprofessorns systematik. Uppställningen är strikt rättvis vad gäller könsfördelning. Att få till det är en manöver som visar att det det funnits att ta av för att hitta den rätta dynamiken i urvalet.

Men så listade sig ytterligare en man in bland de tio utvalda, ingen mindre än Mannerheim. Om honom har det skrivits kilometervis i Finland, men det tycks alltid finnas plats för en biografi till.

Men Mazzarella känner biografen, Henrik Meinander, och gillar hans grepp att växla mellan det stora samhällsperspektivet och det privata.

…hennes far diplomaten hade å yrkets vägnar kontakt med Mannerheim…

Och så finns det en egen oemotståndlig personlig koppling: hennes far diplomaten hade å yrkets vägnar kontakt med Mannerheim som under sin sista tid bodde i Schweiz, några skrivna spår av det upptäcktes i hans efterlämnade papper. Det och lite till blev en personlig episod som måste med.

Kaskader av exempel

Berättade liv och Läsa liv rör sig i olika banor men har några exempelbiografier gemensamt: Plutarchos om Julius Caesar, Voltaire om Karl XII och Anna-Karin Palm om Selma Lagerlöf.

Det känns som om alla ramlar in på min läslista, fastän jag hellre tar något annat än Caesarbiografin. Och Voltaire är mer spännande än den krigstokige kungen. Om Palm säger Mazzarella att hon är en skicklig tidsskildrare som kommer tätt inpå sitt objekt, Elam påpekar i stället att hon har ”den distans som krävs för att inte uppslukas av myten, visar i stället hur Lagerlöf konstruerar den”.

De olika reaktionerna tolkar jag definitivt som kvalitetsstämpel. Men särskilt Elam är inte ute efter att komma med rekommendationer, utan vill visa hur genren över tid utvecklat sitt förhållande till historieskrivning och till romanen.

Kontakter kopplas vilt mellan avdelningarna.

Hon gör det genom en kaskad av exempel som granskar belyser olika hållningar. Man har stor behållning av det, men man får läsa långsamt. Jag tar det som en seriös tutorial. Kapitlen arbetar sig fram med olika perspektiv i synfältet: individen, samhället. Det är ganska svepande formulerat. Men sen har författarna och ”de världsberömda” varsin fålla. Kontakter kopplas vilt mellan avdelningarna. Goethe förekommer i två kapitel.

Fansen vill ha Zlatans liv

I dag är biografins publik också specialiserad. En grupp är fansen. De vill ta del av Zlatans eller Tyler Swifts liv, och skildringarna ska helst gå rakt på sak och inte dröja vid tyngande tolkningar.

Popmusikens eller idrottens kändisar skriver sällan själva. Men i det sista kapitlet ”Mot en annan biografi” som har de brokigaste och mest överraskande exemplen, ryms också Annie Ernaux som granskat sin familjebakgrund utifrån en sociologs koordinater – och fått Nobelpriset i litteratur för det.

Avslutningsvis säger Elam att hon fortfarande är skeptisk till biografin som metod, att ”romanens illusioner fortfarande är överlägsna biografins fakta”. Det skymmer inte att hon stött på biografier som arbetar sig fram med briljans.

Anekdotens inbyggda misstro

Mazzarella tillåter sig att njutningsfullt vistas i stoffet i biografierna. Anekdoter är en del av förtjusningen, också när man vet att de kanske inte har så stor sanningshalt, som när Henri Troyat, som producerade biografier på löpande band, tillverkade effektfulla repliker för ödesmättade ögonblick.

Biografier läser den som vill lära känna andra människor, sådana som existerat. Romaner är för dem som sträcker sig efter självkännedom. Men kan det inte också vara så att man läser biografier för att man drömmer om sitt eget liv som en sammanhängande berättelse, ett avgränsat livsverk som gärna får lysas upp av anekdoter?

Parallellt läser jag P. C. Jersilds självbiografiska roman Fem hjärtan i en tändsticksask i väntan på att hans senaste bok Livet som gåva ska landa hos mig. I den nya romanen ger han sin bror som dog av lungtuberkulos en ny och alternativ, fiktiv biografi.

Belästa personer blir en brist

Men redan som liten unge har Pär i Fem hjärtan ett sug efter en egen biografi. ”Berätta om mig!” kommenderar han sin äldre syster som kommer ihåg tiden han själv är för liten för att minnas. ”Att berättelserna inte alltid stämmer oroar mig inte. Tvärtom – jag ser gärna att de kryddas med nya påfund och äventyr.”

Den här pockande drömmen påminner om att läsa och berätta är två olika saker. En biografi avlyssnar man, en roman kräver eftertanke. Man kan läsa med vällust, men med viss bevarad misstro. Anekdoten brukar ofta själv med en blinkning avisera att något kan vara lurt, det gäller bara att notera det.

För biografin känner jag ingen sorg.

För biografin känner jag ingen sorg. Däremot tror jag att framtiden kommer att ha brist på belästa och boksynta personer som Merete Mazzarella och Ingrid Elam. Berättade liv och Läsa liv är väl inte deras karriärers absoluta mästerverk, men de öser generöst upp ur deras skafferier. Där finns mycket, kopplingar mellan genrer och epoker, perspektiv och synpunkter, sånt som får en att omfamna eller göra motstånd.

Texten behandlar följande böcker:

Merete Mazzarella: Berättade liv. Om biografier. Schildts & Söderströms, 2026
Ingrid Elam: Läsa liv. Biografin – en levnadsteckning. Natur & Kultur, 2026

Läs yle

Läs aftonbladet