Mödrar och söner – kärlekens sår och försoning

Vad gör en mor till en god mor? Och vad bär sönerna med sig genom livet? I två nya danska romaner skriver Jens Smærup Sørensen och Dean Butt fram mödrar och söner, kärlek och svek, klass och frigörelse. Åsa Stenvall-Albjerg läser två starka berättelser om uppväxter i vitt skilda världar, där skrivandet blir en väg tillbaka till mödrarna och sig själv.

När ens söner börjar få grått i skägget infinner sig tanken: hur har jag varit som mamma? ”Helt okej”, svarar de snällt. Men ändå? Gick jag för mycket upp i mitt arbete? Såg jag dem och deras behov – eller var jag för överbeskyddande? Var det ”litet svalkande likgiltighet” som fattades i min kärlek som hos modern i Henry Parlands dikt?

Att riva upp i sitt föräldraskap kan vara nog så sårigt.

Att riva upp i sitt föräldraskap kan vara nog så sårigt. Litteraturen kan hjälpa en att se tydligare. Både sig själv och relationen mellan barn och föräldrar ur ett bredare historiskt och socialt perspektiv. För ett urdrama är det. Komplicerat, psykologiskt eldfängt, kopplat till arv, kön och makt, tid och rum.

Relationen mellan barn och föräldrar fortsätter att engagera. Såren rivs upp, granskas, får ord hos författare – om det så skrivs utifrån erfarenheter i samhällets nedersta skikt eller i kulturbärande familjer. Tänk Édouard Louis, Annie Ernaux, Pirkko Saisio eller Linn Ullman, Niels Fredrik Dahl, Alex Schulman och i höst bokaktuella David Lagercrantz (Intränglingen) och Nina Kihlman (Familjen som skalv).

Supermamman och svärmor

När kvinnliga författare i feministisk anda tog ordet var det en uppgörelse inte minst med mammorna och den traditionella modersrollen. Men i det levande livet hade den ett pris i de fall där frigjordheten gick ut över barnen.

Bilden av 1970-talets radikala supermamma och barnuppfostrarguru Anna Wahlgren (Barnaboken) grumlades kraftigt av dottern Felicia Feldt. I sin bok Felicia försvann (2012) gör hon upp med en traumatiserande kaotisk barndom i skuggan av niobarnsmammans hedonistiska livsstil och ansvarsflykt.

En fiktionaliserad motpol är Mia Herngrens bladvändare Svärmodern (2020). Med förskräckande psykologisk träffsäkerhet utforskar författaren en gränsöverskridande mor och svärmor. Den ensamstående mamman och kommunikationsexperten knyter sonen till sig i ett sammanflätat band som hotar hans integritet och frigörelse med katastrofala följder.

För vem sitter på sanningen i denna härva av känslor och behov?

Romanen kontrasterar moderns och den vuxne sonens perspektiv och sätter mig som läsare på ett gungfly. För vem sitter på sanningen i denna härva av känslor och behov? ”Hon heter Åsa, men lugn, du är inte alls som hon!” intygade min svärdotter som tipsade mig om boken. Nej, denna kvinna är extrem, men ack så jag kände igen drag hos mig själv …

Intressant då att läsa några manliga författares modersskildringar. För nu verkar det vara sönernas tur att skriva fram sina mödrar ur mörkret. Två nya danska romaner skildrar uppväxter i vitt skilda miljöer och i olika tider.

”Hun vidste ikke en skid om noget.”

Mor heter kort och gott Jens Smærup Sørensens senaste bok. Jag har tidigare presenterat hans landsbygdsromaner här i Lysmasken. Böcker som psykologiskt inträngande fångar det danska lantbrukets modernisering ur flera generationers synvinkel. Nu porträtteras modern. Ett kvinnoöde vars förutsättningar och livsvillkor, tankesätt och ja, moderskap är djupt förbundet med en svunnen patriarkal bondekultur.

Men Mor är ingen traditionell biografi. Nerven ligger i det suveränt enkla, laddade språket, i tidshoppen, de olika känslolägena och i den samtidiga självrannsakan av författarens (f. 1946) egen utveckling från bondpojke till akademiker och författare. I priset mor och son betalar i form av hemlöshet, förlust och ensamhet, fast på olika sidor av välfärdssamhället.

Det som författaren gripande fångar är moderns väsen. En kärleksförklaring som gör ont.

Redan i inledningen läggs bågen, moderns och pigan Kammas beundran av det nyfödda jaget i barnvagnen under äppelträdet. Barnet ser glimtar av gult, blått och grönt, det som ska bli till världen. Nästa scen den gamla modern. ”Jeg vil hjem.” Ett inspärrat djur på vårdhemmet med en dement make som tror att hon är hans mor.

Endast äggpengar och hårt arbete

Historien däremellan: en fattig pigas intensiva förälskelse i storbondens son och hans i henne. Bortskickad som ovärdig till folkhögskolan som gav nytt livsmod. Så hushållerska och hustru till en gårdsägare i en annan del av Jylland. Ett disharmoniskt äktenskap där maken och husbonden bestämmer allt. Inga egna pengar, bara äggpengar, ingen frihet. Längtan tillbaka till hemtrakten, till ”det goda”, till den egna dialekten.

Byta drängarnas spermafläckade lakan, hålla efter pigorna i arbetet.

Arbetet, det ständiga. Allt hon kunde och visste, som sonen först efteråt inser. Baka, brygga, slakta svin och höns, skura, tvätta, mangla, stryka, putsa koppar och silver, sticka, brodera, lappa och stoppa, koka gröt och soppor, odla grönsaker, bjuda på mat till gårdsfolket, överdådiga kaffebord till syklubben, se till att maken får ål och öllebröd till frukost. Byta drängarnas spermafläckade lakan, hålla efter pigorna i arbetet. Tvättmaskinen och andra nymodigheter som snart gjorde pigorna överflödiga, och henne ännu mera ensam.

För vem var hon egentligen?

”Hun var mor. Det var der ingen andre der var. Der kunne være. Der ville. Hun var den eneste. Hun var mageløs. Mor som mor skulle være.”

Att skämmas för sin mor

Men i allt annat önskade sonen att hon var annorlunda. Han som kom i lärdomsskola och började bli klok. ”Jeg måtte da skamme mig over hende. Hun troede att Jorden er flad.” Som en annan Erasmus Montanus försöker sonen lära modern att det finns något som heter vetenskapligt tänkande.

Hon tror på det hon ser, vilar i det konkreta och tycker sonen är komisk som är underdånig de fina och lärda. Och dessutom har pojken börjat prata riksdanska vid matbordet.

…att hon inte förstod vad jag höll på med där vid Åbo Akademi.

Jag känner mig träffad. Nej, inte så att min mor trodde att jorden var platt. Inte så att jag skämdes över henne, men nog kunde jag känna att vi levde i skilda världar, att hon inte förstod vad jag höll på med där vid Åbo Akademi. Hon stickade, jag studerade (litteraturen och Livet). Att vi inte hade ord för att kommunicera över den klyfta som min generations möjligheter till högre utbildning hade skapat i många familjer. Smærup Sørensen borrar rakt i de smärtpunkter som jag tror många känner igen sig i.

En fader som dominerar alla

Spänd mellan mindervärdeskänslor och högmod längtar pojken bort, till ett annat och högre liv än på gården. Han var ”för begåvad” men kände sig dum och stank av stall där i köpstadens skola. Fantasierna både skrämmer och lockar. Den urgamla kvinnan han ser vid fotändan av sängen vill honom något. Men redan som sjuåring rider han på solen, ser i en dröm ner på byn och sin hemgård. ”Jeg skulle til det sidste blive siddende hvor jeg sad, der overskrævs på solen.”

I detta ”blida och grymma svek” ser sonen hennes smärta.

Fadern skildras genomgående som ”Han”, omgärdad av distans och rädsla. Allsmäktig och ”from”, själv rädd för en straffande Gud. Bortskickad som nioåring av sin mor. Tål inte vekhet och gråt hos sonen. Slår. ”Mor! Mor! Hjælp mig!” ropar sonen inom sig. Mor, som är tryggheten, vänder ryggen till. Tröstar med kakao och smörgås. Men försvarar fadern och förklarar. Om hon kom i gräl med maken om sonen skulle det gå ut över barnet. I detta ”blida och grymma svek” ser sonen hennes smärta. Anpassning och acceptans är hennes sätt att överleva, och skydda sin son. ”Vi höll oss torrögda.”

Är modern ett offer? Ja och nej. Hon har en integritet som kan tyckas paradoxal sett med moderna ögon. Hon bär på ett inre ljus och en kärlek till världen som blir avgörande för hennes son. Han gjorde sig fri. Nu har han skrivit sig tillbaka till henne.

Änglavingar av kartong

Jeg løper ned ad trapperne og ud på Istedgade.

”MOR,”råber jeg.

”MOR.”

Från det jylländska bondlandet till Köpenhamn. Dean Butts (f. 1993) uppmärksammade debutroman Vi er rigtige engle startar med en flygscen. Två syskon övar sig att flyga. Tina på dagiset har hjälpt dem att klippa änglavingar av kartong. Barnen packar ryggsäckarna med sina mjukisdjur, toastbröd och ”fake Nutella”. Nästa morgon smyger de ut med vingarna i handen. ”Mor er der ikke. Far er oppe. Han sidder inde i stuen, hænger tungt i sofaen. Røgen. Vi kan lugte den inde på værelset.”

I fyra dagar övar de i parken. För att komma bort hemifrån. Utan resultat.

De lägger sig i snön, gör snöänglar.

Längre in i romanen återkommer flykttemat, änglarna, nu med mor och son. Det snöar. Mamman har sovit hela dagen, kom hem på morgonen. Hon väcker sonen mitt i natten och tar honom med till lekplatsen. De lägger sig i snön, gör snöänglar. ”Vi er engle. Bare os to. Vi er rigtige engle”, säger mamman och ler. Sonen känner knappt igen hennes ansikte. Ändå har hon aldrig liknat sig själv mera än nu.

När man har läst boken inser man revolten i titelns ord.

Scenen är ett sällsynt ögonblick i en barndom kantad av missbruk och våld. Om Mor är tryggheten i Jens Smærup Sørensens roman är mamman hos Dean Butt barnet och han den vuxne. Redan som liten får han agera stödkudde och skydda mamman mot pappans våld. Ett våld som tilltar och splittrar familjen, för mor och barn till skyddshem, barnen placerade på olika barnhem, fadern i fängelse.

Arbetslöshet, alkoholism, heroinmissbruk. Knivar, blod och brand, modern nästan död. Skriken. Den ständiga rädslan att mista sin mor. Hur hon ligger stupfull och naken i snön på Valby Langgade och ropar på sin son. Hur skriver man om det värsta?

Ett medberoende som binder

Dansk litteratur har flera bud på en hård uppväxt. Yahya Hassans (1995-2020) konfrontatoriska dikter om förtryck och marginalisering i invandrarmiljö, Glenn Bechs (f.1991) uppgörelse med klassamhälle och homofobi och Thomas Korsgaards (f.1995) romantrilogi om provinsgrabben Tue är litterärt lysande exempel. (Alla översatta till svenska.) Liksom de två förstnämnda har Dean Butts väg till författarskap gått via Forfatterskolen.

Romanen är en väv av nyktert utforskande partier och känsloladdade nedslag i jagets försök att fånga en uppväxt på samhällets botten. Texten blandar korta scener, dikter och reflektioner med utdrag ur de sociala myndigheternas aktstycken (hans fall, redan från dagisåldern, omfattade över tusen sidor).

Den uppbrutna berättarstrukturen ger andrum åt läsningen och får vidden av det lästa att sjunka in. Det är grymt, det är vackert.

”Du bliver først fri, når jeg dør”, säger modern. Medberoendet binder sonen in i vuxen ålder. Modern kräver hans omsorg och skjuter honom samtidigt ifrån sig i sitt tilltagande förfall. Sonen älskar och hatar henne och vill själv dö. Föräldrarna går under, bägge dör i cancer.

Böckerna är historier om överlevnad

Faderns död förlöser skriften. På författarskolan möter jaget medstuderande ur en totalt annan social verklighet. När han visar sina texter om sin mor talar de andra om ”fucking magtforhold”. Hans sorg och smärta blir abstraktioner, teori: ”på forfatterskolen er man bange for det patetiske, men jeg vil bare gerne have min mor”. Var är hennes röst? För vem skriver jag? Är det för att passa in hos ”korrekte mennesker med korrekte munde i den eneste verden”, frågar sig jaget.

Den nya språkmedvetenheten föder också skam.

Den nya språkmedvetenheten föder också skam. Sonen skriver om sin far men inser att han slog ihjäl fadern då han återgav hans ord på korrekt danska. Först nu ser han den vanmakt och hemlöshet fadern, pakistansk invandrare utan språk, levt i. För vad är vi utan språk?

”Havde det været lettere for dig att elske mig på urdu?” Dean Butts tematik för tankarna till Adrian Pereras författarskap, som också det lyfter fram klass, hudfärg, språk och utanförskap.

I bokens slutscen förenas sonen med sina föräldrar. ”Jeg holder jer i mine arme.” Som änglar flyger de under solen. Äntligen fria.

Vi er rigtige engle liksom Mor är i slutändan ändå inga mörka böcker. Jag läser dem som överlevnadshistorier, Butts mera extrem än Smærup Sørensens. Bägge handlar om en sons livsvilja och väg till författarskap trots svårigheter, och om en stark bundenhet till Henne som gav honom livet. Hur himmelsvitt olika dessa mammor än kan framstå.

Info om böckerna i essän

Titel: Vi er rigtige engle

Författare: Dean Butt

Förlag: Gads Forlag

Titel: Mor. En fortælling

Författare: Jens Smærup Sørensen

Förlag: Forlaget Grif

Läs också essän om livet i kulturbärande familjer.

Illustrationerna är framtagna med hjälp av AI.