Tystnaden i författarfamiljer  – hus, hem och öar

Vad händer när barn till författare och konstnärer själva tar till pennan och börjar berätta? I nya böcker av Nina Kihlman, Sophia Jansson och Tom Sandqvist återvänder de till uppväxtmiljöer präglade av skapande, alkohol och tystnad. I Sverige finns Lagercrantz och Schulman. Barbro Enckell-Grimm läser böckerna sida vid sida och finner både slående paralleller och personliga försök att förstå och försonas.  För hur skriver man om dem man älskar, om sveken man ärvt och om det som aldrig blev sagt?

I min barndom dök Christer Kihlman ibland upp på kvällsté hos oss. Jag älskade det av flera orsaker. En var att det bjöds på tunt skivad rostbiff på smörgåsarna vid de här tillfällena, en annan var det skimrande, starkt doftande téet i de koppar som togs fram och en tredje var Christers roliga historier, hans försiktiga varma leende. Att han lyssnade.

Han hade ett tonfall som Nina Kihlman tagit över. Också i skrift liknar far och dotter varandra påfallande mycket. De är rakt på sak, tar upp saker som smärtar men avstår från att döma. Deras två titlar är ju också snarlika – Människan som skalv, Familjen som skalv. Nina Kihlman framhåller också att hon berättar sin subjektiva sanning, Sophia Jansson inleder sin bok Tre öar – mamma, pappa och jag på samma sätt.

Jag kommer från en familj och släkt som är delvis ”litterärt belastad”. Jag förstår Nina Kihlmans löfte till sin pappa att inte skriva – och så efter hans död ändå göra det.

Det belyser att man kan ändra sig, handla olika i olika livsskeden. Men också att det kan finnas en styrka i tystnaden. Att den kan behövas och ge en frihet.

Författare som föräldrar

Det har utkommit tre böcker av författarbarn i Svenskfinland den senaste tiden, utom Nina Kihlman och Sophia Jansson också Tom Sandqvist som gett ut många böcker, en del av dem om sin uppväxt och familj. Det är boken Pappa, min pappa. (1997). En bok om konstnären och författaren Rolf Sandqvist och Det turkiska huset – en berättelse på liv och död. Därtill finns den senaste boken Under terrassen hade jag en fuktig källare.

Sophia Jansson och Nina Kihlman debuterar med böcker om sina familjer – hur det var att växa upp i den litterära miljön.

De gemensamma nämnarna för barnen i mogen ålder är påfallande många, samtidigt som Jansson, Kihlman och Sandqvist har var sitt mycket personliga tonläge. Det är det som gör deras böcker intressanta. Avslöjandena de kommer med är inte så rafflande – och det påstår de inte heller. De söker försoning och en personlig förklaring.

De tre författarbarnens böcker liknar dessutom sina föräldrars mycket, till tonfall, stämning, sitt sätt att uttrycka sig.

En naturlig utgångspunkt för det livsskede de befinner sig i.

De tre författarbarnens böcker liknar dessutom sina föräldrars mycket, till tonfall, stämning, sitt sätt att uttrycka sig.

Stigar som korsas

De små kretsarna i Svenskfinland innebär vissa komplikationer, om man säger så. Också det kan vara en förklaring till att de skriver nu och inte har gjort det tidigare.

Så tassar Jansson, Kihlman och Sandqvist ganska försiktigt och hänsynsfullt kring livsstigar och husknutar.

Så tassar Jansson, Kihlman och Sandqvist ganska försiktigt och hänsynsfullt kring livsstigar och husknutar.

Här finns så många beröringspunkter kring författarnas böcker att man blir förvånad fast man kanske inte borde bli det.

Böckerna rör sig i samma tider, i samma trakter och har rätt likartade mönster att kämpa med. Det är efterkrigstid i Östnyland (Pellinge och Kullo), en del Esbo. Föräldrar överger sina barn, de blir alkoholiserade, hus förfaller och de familjemedlemmar som är kvar når inte varandra.

Tystnaden lägger sig som en hinna.

Farföräldrarna i familjen Sandqvist sitter och lägger var sin patiens kväll efter kväll i stugan med terrassen och den sunkiga källaren. Boken inleds med ett citat av Marguerite Duras: Men i huset är man så ensam att man känner sig vilsen ibland.

Det finns fickor i tiden

Huset med den fuktiga källaren blir en allegori inte bara för boken, författarskap och konstnärskap utan också för författaren. Det är huset som håller i pennan, tänker, känner, skriver. Tom Sandqvists far Rolf Sandqvist var, utom författare, också och framför allt bildkonstnär och scenograf. Huset blir en scen, det visuella uttrycket för männens yttre strävanden och farmoderns omsorgsarbete.

Nina Kihlman skildrar också sitt första barndomshem i samma by, Kullo på ett motsvarande sätt. Stämningen inne är lite märklig, invånarnas inbördes relationer gåtfulla för barnet. Pappa dricker, mamma är turvis arg, turvis undvikande. Syster och bror uppvisar symtom på att de inte mår bra.

Det finns fickor i tiden, en cykeltur med pappan – författaren Christer Kihlman – där man plötsligt hittar ett murkelställe.

Det finns fickor i tiden, en cykeltur med pappan – författaren Christer Kihlman – där man plötsligt hittar ett murkelställe. Och en episod med mamman där de läser Tove Janssons Vem ska trösta knyttet.

De gör ett uppehåll när Knyttet ska förklara sina känslor för Skruttet: ”O, skriv ett brev från knyttet så att skruttet kan förstå.” Det gjorde mor och dotter, så gick de ut i trädgården och lade brevet under en rosenbuske.

Parallella liv

I Christer Kihlmans bok Människan som skalv finns en gripande episod med den lilla dottern Nina som sitter tyst och alldeles stilla vid ett skrivbord. När föräldrarna frågar vad hon gör, svarar hon att hon arbetar.

Nina Kihlman beskriver hur hon tydde sig till muminböckerna, sjönk in i muminfamiljen och lät Tove Janssons värld bli sin.

Nina Kihlman beskriver hur hon några år senare strövade omkring i huset på Rulludden i Esbo där familjen sedan bodde, ur rum i rum i två villor som var förbundna med varandra. Hon fördriver tiden, letar efter något? Jag kommer att tänka på don Fabrizio i Guiseppe Tomasi di Lampedusas Leoparden som tyckte att ett hus värt att bo i ska ha så många rum att man aldrig lär känna det fullt ut. Man ska värna om mysteriet. Återbruket i den fuktiga källaren under det sunkiga Sandqvistska huset fyller lite samma funktion.

Där farföräldrarna lägger parallella patienser hos Sandqvist, sitter de fyra familjemedlemmarna hos Kihlmans och ser in kameran på ett foto som pryder omslaget på Nina Kihlmans bok. De ser inte på varandra, de ler inte.

Svek i kulisserna

Janssons bok har en än brutalare bakgrund. Familjemedlemmarna, författaren Sophia Jansson, hennes pappa Lasse Jansson (bror till Tove Jansson) och mamma Anita Lesch är tre öar. Nita Lesch dog svårt alkoholiserad av levercirros när Sophia var sex år.

Vivica Bandler hade en romans med Tove Jansson…

Mammans öde omgavs av tystnad – av hänsyn till barnet Sophia, men också, kan man förmoda av skuldkänslor. Anita Lesch blev i likhet med flera andra offer för Vivica Bandlers härsklystnad och manipulationer. Vivica Bandler hade en romans med Tove Jansson och senare med Anita Lesch, Lasse Jansson och Anita Lesch möttes hos Bandler.

I slutet av Tre öar skriver Sophia Jansson att man i hennes familj reagerade på tragiska händelser med att tiga, som man allmänt gjorde efter kriget: ”Man teg. Teg man ihjäl något så var det som om det aldrig funnits.”

Övergivna flickor

Nita övergavs av sin mamma för att hon var ett utomäktenskapligt barn. 1930 var det inte möjligt att ta hand om barn födda utanför äktenskapet om man inte hade familjemedlemmar som kunde hjälpa med husrum, barnpassning och/ eller försörjning.

Nita bodde först på barnhem, senare hos sin moster. Nitas mamma hade i tiden förlorat sin mamma i barnsäng. Pappan gifte om sig och varken Nitas styvfar eller Nitas mammas styvmor tog till sig sina makars barn från tidigare relationer. Det var ett mönster som var socialt accepterat på den tiden – till skillnad för hur det är idag.

Villkoren på barnhem var sådana att tvång växlade med likgiltighet. Det råkar sig så att min svärmor var barnhemsbarn, senare adopterad under liknande omständigheter under samma epok, 1920–1930. Jag föreställer mig att de biologiska mammornas skuldkänslor och sorg var så massiva att det gjorde det omöjligt att ta till sig döttrarna senare i livet, när det kanske varit möjligt av praktiska, ekonomiska och sociala skäl. De förmådde inte annat än ge bort och hoppas det bästa.

Den litterära samstämmigheten mellan Lasse och Sophia Jansson består kanske främst i ekonomin. Lasse tog över muminserierna efter Tove. Lasse hade gett ut en äventyrsbok, Skatten på Tortuga som tonåring, hans muminserier når inte riktigt upp till samma poesi Tove hade när hon tecknade och skrev. Hans muminfigurer var mer inriktade på handling och verksamhet än systerns. Lasse hade talang för affärer. Det gav han vidare till sin dotter.

I Tre öar skriver Sophia Jansson att det var ett misstag när Nita blev gravid med henne 1961. Otto Gabrielsson, oäkta son till Jörn Donner skildrar i sin bok Vildhavre hur han har svårt att försona sig med Jörn Donners uttalande att han, Otto Gabrielsson var ett misstag:

Jörn Donners uttalande att han, Otto Gabrielsson var ett misstag…

Det är skillnad på om en omständighet och handling som leder till att ett barn är ett misstag, eller om en person är det. I mitt stilla sinne har jag undrat om den språkliga nyansen gått Jörn Donner förbi?

Vildhavre är ett brev till pappan Jörn Donner, ett rop som besvaras med tystnad. Otto Gabrielsson har också anammat samma stil som Donner. Lite rå, rak och utan omskrivningar.

Medieprofiler i Sverige

De Sverigesvenska författarna, båda med rötter i Finland, Alex Schulman och David Lagercrantz nystar sin historia via äktenskaplig otrohet (Glöm mig och Bränn alla mina brev versus Intränglingen).

Intränglingen tar avstamp i en föregiven oäkta son till Olof Lagercrantz.

Schulman och Lagercrantz säger sig komma med en ny sanning om sina familjer. I en episod i Bränn alla mina brev möts de två kändissönerna för att tala om anfädernas och mödrarnas otrohet som utspelat sig för snart hundra år sen, och deras trauma tycks vara att de inte levt upp sina pappors förväntningar.

David Lagercrantz´ Sommar i P1 från 2016 är föredömligt rakt på sak om ämnet och belyser samtidigt känslan ur många olika vinklar.

Finländare behöver inte ta till sig samma uppmärksamhetsekonomi som svenskar.

Historien bakom Lagercrantz nya bok Intränglingen är från 1987. Den boken belyser är hur man upplever ett händelseförlopp olika när man är ung vuxen och ska frigöra sig från sin barndomsfamilj, och när man svängt bak livets backkrön, ens föräldrar har dött och man kan möta dokument, sina minnen och andras på ett annat sätt. Det kan faktiskt kännas alldeles nytt, fast det verkligen inte är det.

Alkoholism efter kriget

Alkoholism präglade alla tre familjer i Finland, och också Schulmans – det kommer fram i Glöm mig. Det hade de gemensamt med otaliga andra familjer i efterkrigsfinland. Alkoholism är en folksjukdom. Konstnärskap kan vara både en följd av och en förutsättning för missbruket. Det beskriver Christer Kihlman i sin bok människan som skalv.

Tom Sandqvist, Sophia Jansson och Nina Kihlman gestaltar på olika sätt hur missbruket gör familjelivet till en sorglig, destruktiv arena för upprepade tillkortakommanden. Utan att någon har onda avsikter. Det finns ljusa minnen, men det utplånar inte det destruktiva i det förflutna och konsekvenserna för makar och barn.

Jag hade kunnat skriva om familjen Tikkanen, men valde att inte göra det…

Jag hade kunnat skriva om familjen Tikkanen, men valde att inte göra det eftersom inget av barnen Tikkanen gett ut böcker om sina föräldrar, Märta och Henrik Tikkanen. Föräldrarna skrev om sina barn – and the rest is silence (citat ur Hamlet). Johanna Holmström tangerar den omständigheten på ett taktfullt sätt i sin intervjubok om Märta Tikkanen, Borde hålla käft.

Lite komiskt, att jag under stora delen av processen med den här essän lyckades förtränga att min pappa skrev en trilogi om sin pappa, Rabbe Enckell. Och min syster Agneta Enckell skrivit en diktsamling om våra föräldrar, obeskrivligheten.

Böcker som behandlas i artikeln:

Otto Gabrielsson: Vildhavre. Sista brevet till pappa

Sophia Jansson: Tre öar. Mamma, pappa och jag

Christer Kihlman: människan som skalv. En bok om det oväsentliga

Nina Kihlman: familjen som skalv. En berättelse

David Lagercrantz: Intränglingen

Tom Sandqvist:

Pappa, min pappa. En bok om konstnären och författaren Rolf Sandqvist,

Det turkiska huset – en berättelse på liv och död och

Under terrassen hade jag en fuktig källare,

Alex Schulman:

Glöm mig

Bränn alla mina brev

Bredvidläsning:

Vivica Bandler och Carita Backström: Adressaten okänd

Johanna Holmström: Borde hålla käft

Debatten om sanningshalten i Alex Schulmans Glöm alla mina brev

Artikel om Dyre Prins och Christer Kihlman i Nya Argus sommarnummer

Tidningen Folkhälsan där det ingår en recension av Tre öar

Artikelskribenten är småkusin med Nina Kihlman, via Kihlmans mamma Selinda Kihlman (f. Enckell)

Bilderna i i collaget är hämtade från pressbilder Förlaget M.