Resenateckningar

Oceanbrev är inte en ny poetisk genre (…)
Men när man reser när man gör affärer när man är ombord när man skickar oceanbrev
Är det poesi

Oceanbrev – finns något sådant i sinnevärlden? Fanns sådana 1924 när Blaise Cendrars skickade dem? tänker jag. Och därpå: vilken fröjd att de nu kommer till mig, fint översatta av den svenska poeten Kennet Klemets och hopbuntade av det österbottniska förlaget Ellips till en liten skatt, Reseanteckningar (Feuilles de route). Flaskpost, kastad hit och dit över haven i nittio år, men med hela sin friskhet bevarad. ”Dikter som aldrig kan dö” säger Kennet Klemets, och jag håller med.

Det handlar, som titeln anger, om en resa. Resan och rörelsen var Cendrars livsluft, hans sanna element, stoffet för hans dikter och romaner. Han var ständigt på väg, i världen och i språket. Som fågel Fenix ville han födas på nytt ur askan, och tog som sitt författarnamn Blaise (braise, glöd) Cendrars (cendre, aska). På riktigt var han Frédéric Louis Sauser (1887-1961), och bra på att mytologisera sitt liv.

Cendrars var ständigt på väg, i världen och i språket

Sjutton år gammal och en slarver i skolan skickades han till Sankt Petersburg som lärling åt en juvelerare. Han stannade där de revolutionära åren 1904-1907, och reste också i Sibirien och Kina. Hur mycket är omtvistat, men de resorna hör till de stora myterna i Cendrars liv och resulterade i diktsviten Transsibiriska järnvägen och lilla Jehanne av Frankrike (1913, översättning Gunnar Harding). En rasande resa genom is och eld och klämtande klockor med den lilla prostituerade Jehanne från Montmartre. Rå, glödande dikt som överväldigade Cendrars samtida. Bland dem Apollinaire som lånade direkt ur Transsibiriska järnvägen. Och John Dos Passos som kallade Cendrars för ”den transsibiriske Homeros”.

I Paris blev Cendrars naturliga hemvist de avantgardistiska kretsarna; Delaunay, Léger, Picasso, Sati, Stravinsky, Chagall. Framförallt Chagall, som har beskrivit deras första möte 1911:

”Cendrars kom instörtande storskrattande, med hela sin översvallande ungdom. Han betraktade inte mina tavlor, han slukade dem. Och ur detta uppstod en kärlek, en broderlig vänskap. Hans dikter älskar jag som min hemstad, som mitt förflutna, som solskenet”.

Ett möte mellan två konstnärstemperament som inte helhjärtat svalde den mer abstrakta kubismen. ”Varje konstverk måste, för att vara levande (levande i sig, öververkligt), innehålla ett sinnligt, oförnuftigt, absurt, lyriskt element”, skrev Cendrars.

I första världskriget, i Främlingslegionen, förlorade Cendrars sin högra arm, den flög upp i himlen, till Orion, och Orion blev hans stjärnbild. Efter det skrev han med vänster hand. Skrev och levde, levde och skrev. Dikt, romaner, reportage, memoarer, balettlibretton. Också film gjorde han, ensam (ett misslyckande) och tillsammans med den stora filmförnyaren Abel Gance. Han arbetade ständigt fast han ofta ville ge sken av motsatsen.

Ombord på Formosa

Den 12 januari 1924 går Cendrars ombord på atlantångaren Formosa, destination Brasilien.

Båten rullar båten rullar
Månen månen ritar cirklar i vattnet

En enda koffert har han, men den är tung. Förutom några klädespersedlar (som sex pyjamasar och hans baboucher från Timbuktu) rymmer den en ordbok i två tjocka volymer, dokumentmappar och ett antal manuskript under arbete. Bland dem Moravagine, en anarkistisk pikaresk som rör sig från Ryssland – inklusive Terrioki! – till Amazonas. Anthologie Nègre, en etnografisk och poetisk samling svarta sagor. Utkastet till ett nytt libretto för Svenska Baletten, som sedan aldrig förverkligades. Och kilovis med vitt papper. ”Min koffert väger 57 kilo utan min gråa hatt”.

Cendrars har hytt nummer 6, precis som Rosa Liksom när hon reser transsibiriska. (En poetisk slump med litterära rötter i Tjechovs Paviljong 6?)

I hytten har han sin vackra Remington som säger pling i slutet av varje rad och är lika snabb som jazz. På den skriver han sina oceanbrev.

Han har lämnat myterna och ismerna bakom sig, han skriver rakt och enkelt, inga metaforer, antecknar vad han ser

Han har lämnat myterna och ismerna bakom sig, han skriver rakt och enkelt, inga metaforer, antecknar vad han ser. Det pelagiskt genomskinliga havet, soluppgångar, stjärnklara nätter, näringskedjor…

Glupska och lystna
Kommer sillar sardiner makriller
Som jagas av vita tonfiskar blåfenade tonfiskar boniter
Som jagas av tumlare hajar delfiner

Stora fiskar äter små, sådan är naturens lag och världens gång

Himlen är mörk strimmig av flagnande band
Vattnet är mörkt
Stjärnorna blir ännu större och smälter som tårfyllda vaxljus
Det här är vad som händer ombord

Och så följer en beskrivning av passagerarna; på fördäcket spelar fyra ryssar kort, judarna tränger ihop sig som hemma i Polen, spanjorer och portugiser dansar sitt hemlands danser och förstaklasspassagerarna avundas dem deras folkliga lekar, en pretentiös tyska spelar fiol och en pretentiös fransyska piano, i röksalongen en belgisk vapenhandlare, en ung teaterapa, en rännstensunge som sysslar med skumma bilaffärer, tyska emigranter som sjunger psalmer och sentimentala sånger, på akterdäck högljudda diskussioner på alla östeuropeiska språk. Jag kommer att tänka på en härlig film av Fellini, E la nave va, som kunde vara gjord med Formosa som modell. Formosa som Europa i ett nötskal, fartyget som klassamhälle med rum för alla slags lycksökare, på väg mot det nya landet.

Farväl Europa

Jag vill glömma allt inte längre tala dina språk och sova med negrer och negresser indianer och indianskor djur växter

På väg till Brasilien går Formosa in i Dakar, Senegal, som då fortfarande var en fransk koloni. Cendrars förakt är förkrossande:

Nej
Aldrig mer
Kommer jag att sätta min fot på en kolonial sylta
Jag skulle vilja vara den där arma neger jag skulle vilja vara den där arma
negern som står i dörren
Ty de vackra negresserna skulle vara mina systrar
Och inte
Och inte
Dessa jävla franska spanska serbiska tyska kärringar som fyller ut fritiden
för de deprimerade tjänstemän som längtar efter att bli stationerade i
Paris och inte vet hur man dödar tid
Jag skulle vilja vara den där arma negern och slösa bort min tid

I gengäld tar han till hela sin chagalleska palett för att att skildra negresserna, deras blåmålade hälar och gudomliga turbaner, deras grace och nonchalans och stil, som inte ens den mest parisiska av parisiskor kan nå upp till.

Det fanns under början av 1900-talet i de parisiska konstnärskretsarna ett stort intresse för afrikansk konst (Vlaminck, Picasso, Braque). Cendrars hade samlat sina svarta sagor, och gjort en ”negerbalett” för Svenska Baletten, La création du monde , ett slags afrikanskt Våroffer (musik Darius Milhaud, dekor och kostymer Fernand Léger, koreografi Jean Börlin).

Men ”neger”, får man säga så i dag?

Men ”neger”, får man säga så i dag? Somliga, har jag märkt, tycker det är pinsamt och inte riktigt politiskt korrekt. Det här är min åsikt: neger är det enda rätta i sammanhanget. Så hette det på Cendrars tid, och ännu långt senare, och det låg ingenting nedvärderande i det. Negritude hette den rörelse som uppstod på 1930-talet med bland andra Senegals blivande president Senghor som en av ideologerna. För Cendrars var de afrikanska formerna aldrig en exotisk yta, utan en metafor för något ursprungligt med vilket man kunde bygga upp ett nytt och bättre samhälle. En romantisk förhoppning i tidens anda.

Det nya landet

Formosa stävar västerut över det blå blå havet. Linjedop, flygfiskar, valar, hetta. Enkla, raffinerade anteckningar. I Riobukten möts de av en stor fjäril, svart och gul med blekblå ränder. Cendrars går ner i maskinrummet och tar ett sista glas med den sorgsna maskinisten.

I land väntar vänner och beundrare, Brasiliens unga författare som såg Cendrars som sin förebild. Föredragsturnéer ordnades, Cendrars talade passionerat om lyriken som har sina rötter djupt i det individuella medvetandet, om hur många slag av språk det finns, konkreta och mystiska, rationella och abstrakta, känselns, doftens, gestens språk, signalflaggornas, telefonens, filmens språk, och inget av dem förmer än andra (tänk våra modernister, Henry Parland).

I Reseanteckningar skriver Cendrars inte om detta, noterar bara i en bisats att han älskar ”språklig tvekan och alla lokala dialekter”. Han skriver om den fysiska, sinnliga verkligheten, röd jord och överväldigande grönska, terpentinträd, stinkande slakthus, toaletter som får honom att tänka på Bastiljens dass, spårvagnar, en liten blå gris.

Brasilien, med sin blandning av indianer, negrer, mestiser, vita, blev Cendrars andra och älskade hemland.

Här finns inga traditioner
Inga fördomar
Varken gamla eller moderna
Det enda som räknas är denna våldsamma aptit denna absoluta tillförsikt denna optimism denna djärvhet detta arbete denna möda denna spekulation…

Under läsningens gång tänker jag ibland på Harry Martinson. Mera filosofisk än Cendrars, men också han en nomadsjäl som vistades långa tider i Brasilien. Visserligen inte som inbjuden gäst utan ”instucken bland negergängen” på en sockerplantage. Sin luffare Bolle lät Martinson återfödas hos en indiankvinna i en brasiliansk by. Det var Paradiset.

Under läsningens gång tänker jag ibland på Harry Martinson, som är  mera filosofisk än Cendrars, men också han en nomadsjä

Martinson och Cendrars såg mycket av livets uselhet och elände, men blev aldrig cyniska. Därtill var deras intresse för verkligheten alltför passionerat, liksom deras kärlek till människorna, alla sorters människor. Också oron för människornas framfart delade de, fastän den hos Martinson är mera framträdande. Men så här skriver Cendrars:

Den dagen kommer
Den moderna tekniken förslår inte längre
Varje överresa kostar väljarna en miljon
Med flygplan och luftskepp kommer det att kosta tio miljoner
Undervattenskablarna min lyxhytt hjulen hamnarbetena de stora industrierna slukar pengar
All denna oerhörda verksamhet som är vår stolthet
Maskinerna förslår inte längre
Bankrutt
På sin dynghög använder Job fortfarande sin elektriska ansiktsmasserare
Det är muntert

Profetiska ord år 1924, och överraskande i reseanteckningarna, som genomsyras av Cendrars lust att ”inte sörja”, att vara ”dum och glad”, och av hans glädje över ”denna världens verklighet, i all dess skimrande påtaglighet” som Kennet Klemets formulerar det i sitt förord.

Varför skriver jag? Därför att…

lyder den sista anteckningen. Mitt förslag till fortsättning:

…vi – läsarna av Cendrars oceanbrev – ska bli varse denna skimrande verklighet.