Barnen

Tove Mörkbergs debutdiktsamling Barnen är mängd bilder ur livet i en familj med många barn. Här finns hemmet, skolan, naturen och de olika individer som ingår i familjen. I det här fallet handlar det om en traditionell familj: en mamma, en pappa och ett antal barn.

För att komma underfund med hur många de verkligen är måste jag skriva upp namnen och räkna. Jo, fem stycken är de: Erik, Anna, Stefan, Tove och Sandra. De kallas vid namn och introduceras på olika ställen i boken. Föräldrarna kallas genomgående mamman eller pappan, i bestämd form. Bestämda är de också, åtminstone mamman. Hon styr och stället, är sträng, håller ett avstånd men finns där för barnen. Pappan fladdrar förbi, är glad, men också sorgsen över sin egen mors bortgång.

Mörkbergs dikter är korta, stramt hållna, med upprepning av tongivande ord

Mörkbergs dikter är många gånger korta, stramt hållna, med upprepning av tongivande ord: mörker, snön, oron. Skolan är många gånger målet när barnen ger sig ut. Det som fascinerar mig är hur osäkerheten kring vilket barn det är som är aktören inte är ett problem. Också deras ålder och åldersskillnad förblir oklar De fem barnen blir en otymplig helhet, de flyter in i varann; det någon gör, kunde många gånger lika gärna göras av någon annan. Barnen blir ett kollektiv, en identitet, en makt. De fascineras av djur. Mörkberg jämför också rent konkret barn och sälar – ingen säl kan övervinna oljan som drar in från havet, barn kan inte heller överleva, underförstått; barn växer upp till något annat – till vuxenlivet.

Hatkärleken mellan syskon

Mörkberg lyckas mycket bra skildra den hatkärlek som finns ofta mellan syskon, den där barnen ena sekunden slåss för att följande ömt vårda varandra.

Sandra slår lillasystern gång på gång
medan mamman sköter sitt
sedan flätar de varandras hår
med sidenband blåa rosa vita i ljusbrunt hår

(s. 25)

Ett mörkt stråk går som en röd tråd genom Mörkbergs dikter. Skolan, det ställe där barnen vistas en stor den av tiden omnämns alltid i negativt laddad ordalag, varför? Det förblir aningen oklart. Kanske anser barnen lära sig mer om livet utanför skolan. Ändå bär de dag den tunga ryggsäcken. Som i Mörkbergsdikter slängigt benämns med ordet ryggan, liksom för att tagga ner betydelsen av ryggsäcksmetaforen.

Ibland övergår barndomsskildringen i ett slags metadikter

Lärarinnan förblir också onyanserad, oförstående och distanserad. Skolhuset är en hög av död, en masugn, en kåkstad. Ibland poängterar Mörkberg mörkret lite väl konkret, beskriver istället för gestaltar. Ibland övergår barndomsskildringen i ett slags metadikter.

Barnen skriver
bokstäver som
om de blev ord
som om de förstod
varandra
varandras ord

(s.26)

Dödens närvaro

Naturen, kojbyggen, önskan om husdjur; katter och kaniner, utforskandet av vildare djur har en stark och synlig plats i Mörkbergs dikter. Livet och döden finns närvarande, ett fågelfoster tar sina sista andetag. En farmor är död. Föräldrarnas kärlek är på upphällningen. Vad har barnen makten över, när kan de ingripa i skeendet? Mörkberg har en känslighet för hur det är att vara barn, hur maktlös och full av makt man kan ha en känsla av att vara.

En hink
med ett fågelfoster i
de kan döda det
men behöver bara vänta
och se det
sluta andas

(s. 43)

Men barnens makt förblir en illusion, ett magiskt tänkande. Mörkberg spelar ändå inte i någon större utsträckning på barnens magiska föreställningar.

Dikterna fångar barndomsminnen som just så äkta de kan kännas

Snarare kan jag tänka mig att läsare i hög grad känner igen sig i dikterna som fångar barndomsminnen som just så äkta de kan kännas. När man sedan funderar närmare vet man inte om det verkligen hände en själv eller om det hände något av ens syskon eller vänner. Och det är där som utforskandet kan börja.