Ultra och Quosego. Faksimilutgåva

Hur många konstnärliga revolutioner har inte iscensatts sedan gruppen bakom tidskriften Ultra iscensatte modernismens genombrott i Finland? Under de snart hundra år som gått har olika konstnärliga program gjort uppror mot det rådande och paradigmskiftena följt på varandra. Ändå brottas också min generation av skribenter, födda i slutet av seklet, med den finlandssvenska modernismens upphöjda spöke. Hur ska vi förhålla oss från den revolution som varit så tongivande, så inflytelserik, så vägande och berättigad? Och: är alternativen att läsa modernisterna högaktningsfullt eller att avfärda modernisterna som gammal skåpmat och deras metaforer som klichéer? Går det att det lugnt och bara läsa med intresserad distans utan att jämföra? Är spöken alltid kvävande eller kan de också vara lugnande, stödjande? Det frågar jag mig medan jag läser Svenska Litteratursällskapets nya faksimilutgåva av tidskrifterna Ultra (1922) och Qosego (1928–29).

Därmed befästs idén om modernisterna som ett utvalt, heligt motorcykelgäng …

Över tidskrifternas sidor tassar spökena. Hagar Olsson (styrande kraft, Rösten), Elmer Diktonius (eldfängd klasskämpe, kortväxt), Edith Södergran (främmande fågel), Rabbe Enckell (lekfull, ung), Henry Parland (evigt ung, konsument) och Gunnar Björling (Gudfader, trollkarl) smyger omkring, kastar sina genomskinliga men långa skuggor över oss som lever år 100 e.m., Efter Modernismen, då det finlandssvenska lyriska uttrycket nådde sin formfulländning och sin inflytelsetopp. Efter det har den finlandssvenska poesin fått leva ett liv som den Tjocka Romanens sidekick (om än med vissa undantag), och i dag ges poesi ut på nåder. Därmed befästs idén om modernisterna som ett utvalt, heligt motorcykelgäng som trots inbördes gnabb och kiv över tid lyckades vinna läsarnas, kritikernas och det av dem själva så illa omtyckta etablissemangets beundran.

I närkamp med mystiken

Ett sätt att gå i närkamp med mystiken kring modernisterna är att läsa de tidskrifter där de publicerade inte bara dikt, utan också kritik, essäer, tankar om konst, Europa, influenser och intryck. Tidskrifterna Ultra och Quosego ger en spännande men motsträvig och stundtals hal kontaktyta till de finländska tjugotalskonstnärernas sammanhang och den värld de ville erövra och förändra.

Det skiljer sex år mellan dem och de har litet olika framtoning, tvåspråkiga Ultra mer internationell, Quosego mer skönlitterär. På både Ultras och Quosegos sidor syns att de många skribenterna skriver under ett stort tryck, texten måste ut, framtiden måste stöpas precis just nu. Poeten Katri Vala som medverkade i Ultra skriver i ett brev till kritikern Onni Halla i december 1922: ”Är Ultra ingenting? Sover du? En hel ny värld ropar i ditt öra, och du tycker att det är ingenting!”. Efter att Ultra lagts ner efter bara en hösts intensiv utgivning skriver en frustrerad Hagar Olsson till Elmer Diktonius: ”Herregud vi måste få en Ultra till stånd, det går inte eljes. Det är helt enkelt ett förbanat självmord vi nu begår med denna tystnad.” Tankarna måste ut. Allt annat är förkastligt: ”jisses så det skall smaka att slåss igen”, skriver Diktonius till Rabbe Enckell i februari 1927, när de planerar att skapa den uppföljare till Ultra som blir Quosego.

” Jisses så det skall smaka att slåss igen”

I en text med rubriken ”Vår uppgift” skriver de svenskspråkiga redaktörerna för Ultra i det allra första numret: ”En båge, spänd till bristning, är människoanden i detta nu. Skall den brista eller skall den, tack vare den oerhörda spänningen, nå vidare än aldrig förr, det är den stora frågan. Konsten, den ljusaste av den mänskliga kulturens pilar, ligger darrande på bågen, i väntan på den stora starka hand, som skall förlösa den och med all jordiskhetens makt slunga ut den i fjärran oupptäckta rymder”. Det är pampigt, svulstigt och fullt av oblyga pretentioner – här kommer Den Nya Konsten.

Efterlängtas: en oförställd konstnärlig fräckhet

Det som är slående med Ultra och Quosego är frånvaron av ironi och den dryga och referenstunga humor som är min generations främsta uttryckssätt och nöje. Vi som är födda på åttio- och nittiotalen kantar alla våra uttalanden först och främst med referenser (till Family Guy, Real Housewifes of Beverly Hills, superhjältefilmer), därefter med en försäkran om att det inte var på allvar, det var på låtsas bara, klart att jag inte trodde det var på riktigt, haha, gud så korkat. För vem vill vara pinsam? Vem vill stå för något som kan tolkas som patetiskt? Vem vill vara politisk? Vem orkar ha en åsikt? Men också: vem törs blotta en åsikt? Är inte allting redan sagt av någon annan? Är det inte bara lättare och bättre att referera än att själv skapa, formulera, pröva bilder och ord? En gif säger mätbart mer än en bild, och bilden säger mer än orden.

Slående är frånvaron av ironi och den dryga och referenstunga humor som är min generations främsta uttryckssätt

I de hundra år gamla tidskrifterna återkommer en raljerande ton, mer och mindre välformulerad, men parallellt med den finns en uppriktighet, någonting som är nästan rörande: Här är vi! Nu ska ni allt få era fiskar varma! Här kommer vi: akta er! Tydligt blir även att första numret av Quosego är ett försök. Här finns en lust att definiera modernismen, att sätta ord på dess budskap och ge en tvivlande läsarkrets en trovärdig och argumenterande programförklaring. Och just det är lustfyllt att läsa – kärleken till estetiken, uttryckets livsnödvändighet, det inre tvånget att få skapa framtidens dikt utan stelhet, en dikt som kan flyga över sidorna.

Men det ska också sägas: en bör vara försiktig med att idealisera det förflutnas patos. Det är då spökena kommer. Bara för att en längtar efter oförställdhet och konstnärlig fräckhet som inte går på marknadsekonomins villkor nu, betyder det inte att det verkligen var oförställdhet då. Eller att vi inte skriver så att orden flyger nu, även om uttryckssätten, maskineriet, samhället är splittrade och annorlunda.

På jakt efter det moderna subjektet

Nej, 1928 är inte 2015. Och det är bra. Det rycker till i mig då jag läser nedsättande uttryck med förleden ”nigger-” och då Diktonius skriver att skapandet är att dänga näven i gudarnas bord och att kvinnors små händer inte håller för sådant, att Södergran blir undantaget som bekräftar regeln. Naturligtvis är inte all dikt politisk, och all dikt bör inte heller sträva efter att vara det. Men det gläder mig att det rycker till i mig när jag läser ord och uttryck som präglas av förtryckets och uteslutningens politik. Skönt att jag reagerar, att det känns obekvämt. Det är rätt – i den här tiden.

Det rycker till i mig när jag läser ord och uttryck som präglas av förtryckets och uteslutningens politik

Naturligtvis är det inte bara de finlandssvenska modernisterna som generationerna e.m. måste få grepp om, utan hela sekelskiftesmoderniteten med dess kolonialism och imperialism, Finlands och Europas moderna historia, det moderna (fria, marknadsekonomiska) subjektet, och allt det andra som präglat det senaste seklet och som vi nu har ansvaret för att greppa, förvalta, förkasta och förändra. Det moderna subjektet är inte alls försvunnet eller dött, det lever och mår bra i den marknadsliberala retorik som formar universiteten, den offentliga sektorn, ja hela välfärdsstaten (om det nu finns någon sådan längre, kanske den har försvunnit helt och hållet medan vi har varit upptagna med annat?). Men förståelsen för det subjekt ”i ärligt sammanhang, på fria villkor”, som Södergran och de andra modernisterna vill frammana i det krigshärjade Europa, kan hjälpa oss förstå konstens vägar då och nu, dess estetiska experiment liksom dess politiska engagemang.

Internet har förändrat allt – och inte nödvändigtvis till det sämre

Dessutom: tiden för den här typen av publikationer är inte alls förbi. Internet kryllar av fanfiction, fanzines, poesi- och novellforum, konst, hantverk och kritik i olika former och med olika ambitioner – Lysmasken är ett exempel. Och inte heller tidskrifterna har dött ut än – trots upprepade varningar. På svenska i Finland har vi minst två tidskrifter som i egenskap av projekttidskrifter kan räknas till Ultras och Quosegos arvtagare, den utmärkta antirasistiska och tvåspråkiga Plir och det fina erotikmagasinet Plump. Även det som publiceras i Presens kunde ha funnits i Quosego – och det tror jag att ambitionen varit. Föreställningar om Quosego och den stora effekt dess texter, men framför allt det föreställda konstnärssammanhanget kring tidskriften har haft på den finlandssvenska litteraturscenen formar fortfarande ett ideal för oss som skriver kritik, poesi och prosa. Den där eldigheten, kaxigheten, ordlusten, viljan till det som Diktonius lite högtidligt kallar ”hymner och hånskratt”…

Tiden för den här typen av publikationer är inte alls förbi

Det kan te sig som att internet förändrat allt ­ – till det sämre, brukar de flesta tycka. Men det tycker inte de som utnyttjar möjligheten att publicera sig i onlinezines, där tröskeln är låg men dina texter kan få tusentals läsare om du skriver på engelska. Det är ett sätt att hantera modernismens tungfotade, klibbiga spöken – att skriva framtid och skapa ett litterärt zine, eller flera.

De stunder jag känner mig närmast modernisterna som personer – inte spöken – är då jag i Clas Zilliacus nyskrivna förord, och i Olof Enckells förord från Quosego-faksimilutgåvan från 1971, omtryckt här, får läsa bitar av deras brev och samtal. Jag skulle gärna läsa mer av dessa arga, skvallriga, raljerande, uppnosiga och eldfängda brev mellan Diktonius, syskonen Enckell, Hagar Olsson, och utgivaren Cid Erik Tallqvist i en samlingsvolym. När spöken får kroppar mister de något av sin makt – men får sin mänsklighet i gengäld.