Penthesilea

Ett erotiskt livsverk har fått postum publicitet. Lars Eric Krogius efterlämnade manus med den smått omöjliga titeln Penthesilea gavs ut i oredigerad bokform av Förlaget. Kulturredaktören Viktor Granö, som tidigare gjort en radiodokumentär om författaren, har skrivit ett initierat förord som vägleder läsaren in i Krogius hämningslösa fantasier och samtidigt ger en biografisk bakgrund till denna på många sätt bisarra och vildvuxna skapelse till roman.

Aldrig har det väl i finlandssvensk litteratur levts om i sänghalmen med sådant eftertryck och vildsint raseri som här! Penthesilea liknar inte något annat jag har läst. Hur ska man alls närma sig en bok som denna, för att inte tala om att bedöma den? Utifrån vilka kriterier? Den frågan har jag förtvivlat ställt mig under min, får jag erkänna, ställvis motsträviga läsning.

Aldrig har det väl i finlandssvensk litteratur levts om i sänghalmen med sådant eftertryck och vildsint raseri som här!

Jag tillstår att jag är dåligt bevandrad i det man kallar erotisk litteratur, en genre som givetvis har en urgammal historia med diverse undergenrer och olika litterära kvalitetsnivåer. Det finns annat än Fifty Shades of Grey. Men vad är då bra erotisk litteratur? Idag kan man gå distanskurs i att skriva erotik. Att det är erkänt svårt att skriva om sex torde de flesta författare hålla med om. Att komma bortom det stereotypa i både könsbild och språk, skriva om sex och inte om bilden av sex är en utmaning. Sexscener kan vara ”snälla” och blommigt omskrivande men också mycket explicita, kontroversiella och ”smutsiga”. En typ av erotisk litteratur ägnar sig åt det provokativa, tar fram extrema situationer, sadomasochism, nekrofili, det förbjudna och perversa.

Hur Krogius mäter sig med den senare typen av litteratur låter jag vara osagt, men man kan hålla med Viktor Granö om att ”Penthesilea kan läsas som ett slags lexikon över sexuella böjelser. Romanen beskriver den unge studenten Erics botaniseringar i ’lustgårdens tropiska avdelning’. Han luktar, känner och smakar på alla giftdrypande orkidéer: sadism, masochism, voyeurism, exhibitionism, underkuvning och underkastelse.”

 Och ett efterlämnat brev …

Allt detta och mer därtill ryms med och får blomma ut i Krogius bok. De 466 maskinskrivna arken låg prydligt ordnade i två svarta pärmar på hans skrivbord den självständighetsdag 1965 då Lars Eric Krogius sköt sig i sin sängkammare på Bergmansgatan i Helsingfors. Och där låg också ett efterlämnat brev med en sista önskan om att manuskriptet ska visas för Johannes Salminen på Söderströms. Så gick det dock inte, släktingarna avstod från att offentliggöra manuskriptet och det hamnade i ett skåp. Att dylikt stoff kunde vara svårt att förlägga i dåtidens Svenskfinland är inte svårt att föreställa sig. Nu har Förlaget alltså valt att ge ut boken i oretuscherat skick, men inte under pseudonym som författaren önskade.

Men innan vi kommer in på själva berättelsen låt oss ett ögonblick få fram mannen bakom verket. Vem var han, denne Lars Eric Krogius? Han föddes 1889 i en av huvudstadens mest välbärgade och inflytelserika familjer, farfadern hade lagt grunden till FÅA, Finska Ångfartygs Aktiebolaget och släkten Krogius handelsrederi växte till det största i Finland. Innan Lars Eric hann fylla elva år dog hans mamma i utomkvedshavandeskap, som fjortonåring blev han och brodern skickade till den ökända pojkskolan Lundsberg i Värmland. En ”lutning åt lättjan”, snobberi och ”öga för det morbida” kommer fram i ynglingens brev till familjen. Lars Eric drömde om att bli journalist men stoppades av sin far och studerade motvilligt till maskiningenjör i Strelitz och Bodenbach.

En biografisk skiss antyder åtminstone följande: överklass, modersförlust, fadersmakt, sträng uppfostran, påtvingad klass- och könssocialisering

Ovanstående biografiska skiss antyder åtminstone följande: överklass, modersförlust, fadersmakt, sträng uppfostran. Påtvingad klass- och könssocialisering. Byggstenar i Lars Eric Krogius biografi och centrala för att förstå inte minst kvinnobilden och könsspelet i hans Penthesilea.

Det är till ”det gamla Europa” författaren återvänder i sin erotiska berättelse, lovsjungande studentens fria tillvaro på vinstugor, utomhuskaféer och bordeller, långt från faderns stränga blick. Den finlemmade överklassynglingen Eric Agnier sägs studera men det ser man intet av. I stället för han en lättjefull (utom i sängen) dagdrivartillvaro i Böhmen, värdig en ung aristokrat från det höga Norden, och omgiven av sexuellt utlevande centraleuropeiska nymfer av olika schattering. Och grundtemat är underkastelse under den fysiskt stora starka kvinnan som hanterar den unge mannen som om han var ett barn eller en docka. Med sliskig ömhet men också med våld, list och kroppslig aga, ja rentav tortyr. Huruvida alla dessa utflykter i sexualitetens rika värld är självupplevda är kanske mindre intressant. Det vi vet är i alla fall att Lars Eric Krogius återvände till Finland, visade föga intresse för sitt arbete i släktföretaget och efter faderns död 1935 ägnade sig åt författande och bohemeri. Pengar saknades ju inte. När makan, kaféinnehavaren Sylvia, också hon tydligen en storväxt kvinna, avled ändade maken några månader senare sitt liv med en pärlemorsmyckad pistol.

 I drifternas och klassamhällets våld

 Penthesilea ger sig ut för att vara en självbiografi, ”en sannsaga skriven av en dilettant”. Den fiktiva jagberättaren Eric Agnier blickar med vemod tillbaka på en het sommar i sin ungdom i Böhmen före första världskriget. Det är alltså en förlorad värld i flera bemärkelser som målas upp. Carola, en stolt och hetblodig tjeckisk bondflicka med väldig sexualdrift blir föremål för den unge Erics allt starkare passion och till sist kärlek.

Vi är i drifternas våld. Men det är sexuella drifter och våld iscensatta i en tydlig social kontext. Ett utpräglat klassamhälle. Viktor Granö kallar det träffande ”klassexotism”: överklassmannen som med både avsky och upphetsning betraktar och blir föremål för den sexuella urkraften hos kvinnor i de lägre samhällsskikten. En kan vi tycka föråldrad samhälls- och genussyn, men ingalunda unik för denna roman som vi senare ska se. Man kan hålla med Granö om att romanens kvinnosyn inte är ”av denna världen”!  Det är till synes den omvända världen där mannen är objekt för kvinnans lustar. Ändå är mönstret igenkännbart.

 Det är till synes den omvända världen, där mannen är objekt för kvinnans lustar

Några exempel. Kvinnor ur den egna samhällsklassen finner Eric ointressanta, tama och irriterande. Degenererade. Hans första erövring är den mulliga borgarflickan Gretchen vars ”förgätmigejblå ögon blickade barnsligt och förvånat ut i världen, hennes hy var en blandning av hallonsaft och oskummad mjölk (utan hjälp av rouge och puder), hennes läppar glödde som mogna smultron (utan hjälp av läppstift)” – ja, och ”Överdrivet fiffig var flickungen inte”. Här är det alltså den naiva, rena och lite dumma oskulden i borgerlig förklädnad; tyvärr hittar Eric inga överklassgelikar i den lilla småborgerliga tyska staden. De två anses för trolovade tills han överger henne för damer av annan kaliber.

Gretchens syster Angela visar sig vara en svartsjuk och farlig rival som ruvar på hämnd sedan Eric inlett ett förhållande också med Carola som arbetar som servitris på vinstugan ägd av Gretchens faster. Angelas utspekulerade tortyr av Eric och den havande Carola hör till de grymmaste avsnitten i boken. Det är motbjudande läsning som i sin äckelrealism övergår det mesta jag har läst. Det värsta är ändå inte den detaljerade njutningsfulla och olidligt långsträckta skildringen av kroppsligt våld utan det förakt för mesallianser mellan mannen av börd och kvinnan av folket som kommer till uttryck. Att författaren här lägger klass- och kvinnoföraktet i munnen på en kvinna lägre ner på samhällsstegen än förstås smart och troligen inte uttryck för författarens egen samhällssyn. Skulle man hoppas.

Boken kan också tolkas så här: en mesallians måste bestraffas

För boken kan också tolkas så här: Erics mesallians måste bestraffas. Men den kan samtidigt läsas som en  revolt mot hans egen socialgrupp och den samtida samhällsordningens skrankor och förbud. Det sker via ett utforskande av sexualitetens förbjudna frukter: Eric överträder alla regler och det är Carola som är och förblir hans stora passion. Hon vars stora kraftiga smutsiga fötter han förälskar sig i, hon vars bröst beskrivs som ”mjölkbyttor” och vars enorma armmuskler kan slå ner och nästan döda den starkaste karl. Som gång på gång våldför sig på den finlemmade Eric tills han vällustigt överlåter sig i hennes armar. Han är hennes pojkdocka, hennes leksak och kelgris. Lyder han inte bestraffas han med rottingen och rått våld. Som en mor uppfostrar sitt barn, sägs det.

Läst med nutidens ögon en minst sagt förlegad syn på en mor-barn relation. Och människosyn överhuvudtaget. Det är den här förvirrande blandningen av unken, grym sadism och maktspråk och så en upprorisk frihetsrevolt med kroppen och könet som verktyg som gör romanen intressant. I det spänningsfältet kämpar berättarens unga jag med motstridiga känslor. Och fördomar.

Det hämningslösa sätter spår också i språket

Det hämningslösa och revolterande märks också i språket där författaren sannerligen tar ut svängarna, med mer eller mindre lyckat resultat. Med genomgående dualism porträtteras kvinnorna runt Eric i en blandning av pornografiska och sirliga vändningar gränsande till det komiska. Här är det Trude:

”Så skynda dig då, unge herre”, ljöd det otåligt från sängen. ”Jag är så rysligt kåt på dig, att jag rinner bort!”
Hon fnös som en löpsk hynda, och hennes rubensyppiga kropp hävde och sänkte sig allt skamlösare. Åh, så jag vämjdes! Automatiskt knäppte jag fast min ulster igen, medan jag ansträngde mig att hitta en plausibel ursäkt att slå till reträtt, ty jag var säker på att hon skulle ställa till ett pinsamt uppträde om jag inte lyckades prestera en sådan. Seså, där hade jag redan en god början!”

 Replikerna ter sig ofta osannolika. Stilen gör tvära kast mellan pastoral naturlyrik, melodramatiska beskrivningar där sadomasochistiska lekar försiggår medan åskan mullrar över Böhmen, och grovkornig porträttering av kvinnorna i Erics väg där vi känner igen de fasta typerna: den kåta horan, amazonen, femme fatale, oskulden. Modern.

Stilen gör tvära kast mellan pastoral naturlyrik, melodramatiska beskrivningar av sadomasochistiska lekar och grovkornig porträttering av kvinnorna, där vi känner igen de fasta typerna: den kåta horan, amazonen, femme fatale, oskulden, modern

Carola är Erics sexuella önskedröm förkroppsligad. Fysiskt och mentalt överlägsen honom. Med en kropp han finner ömsom motbjudande och farlig och ömsom dras till gång på gång. Carolas metamorfos från föraktad tjänsteflicka till välbeställd och finklädd ägare av en lyxbordell dit Eric flyttar är ytterligare ett led i hans sexuella laborationer och förstärker drömmen om det perfekta livet. Som också förstås är utmattande med alla dessa prostituerade som vill ha honom. Och Carola är inte pryd och missunnsam. Andra manliga bordellkunder lyser med sin frånvaro, Eric är den åtrådde unge prinsen allt kretsar kring i den vackra salongen där ”de unga damerna” är klädda i sidenklänningar, till och med släp.

Bordellverksamheten diskuteras också i närmast journalistiska vändningar. Att unga män av god familj föredrog ”ett erotiskt a la carte-liv” var naturligt: det lade inte ”band på deras frihet” och ”medförde intet ansvar” eftersom ”långvarig trohet mot samma flicka” medförde ”barnvagnar. Och för barnvagnar har de flesta unga män en synnerligen stor respekt”.         

Livet bland alla dess sexhungriga kvinnor med åtföljande intriger och våldsdåd efterföljes av en pastoral idyll i naturens sköte då Eric och Carola flyr bordellen och inkvarterar sig i hennes fädernegård. Här sker igen en metamorfos av Carola som lämnat en depraverad tillvaro i staden och nu återföds i sin forna glans som det robusta naturbarn hon är. ”Stadens konstgjorda polityr föll av henne som en trasgrann maskeradkostym” och det unga paret hänger sig åt erotikens fröjder ute i det fria med det väntande barnet under hennes hjärta. Nu är hon också  ”fruktsamhetens gudinna”.

Genusbilden fullt igenkännbar

Här ska jag inte avslöja mera om hur berättelsen slutar. I stället vill jag till sist försöka sätta in Penthesilea i ett vidare litterärt sammanhang. Det finns böcker som är knöliga att komma igenom, som inte ens behöver vara litterärt särskilt ”bra”, men som ändå lockar till närmare analys. En sådan är Lars Eric Krogius erotiska livsverk.

Som jag inledningsvis konstaterade: boken liknar inte något annat. Och ändå är så mycket, i synnerhet genusbilden, igenkännbart från annan litteratur! Rita Paqvalén behandlar i sin intressanta doktorsavhandling Kampen om Eros Agnes von Krusenstiernas Pahlensvit och skriver: ”Rädslan för den nakna och omnipotenta kvinnan handlar – i Pahlensviten som en helhet – om en rädsla och ovilja att se (den vuxna) kvinnan i sin totalitet som ett begärande subjekt.” Det får man lyfta på hatten för att Krogius åtminstone försöker! Det han skriver fram är ju just den begärande kvinnan. Att hennes lust måste demoniseras är inte heller något unikt för Krogius: 1800-talet hade många sexologiska teorier kring perversioner och kvinnligt begär. Och litteraturen förstärkte bilden av en ny typ av kvinnor. ”Med romaner som Emile Zolas Au Bonheur des dames (1883) och Nana (1880) skapades bilden av en kvinnlig konsument bortom all kontroll med ett bottenlöst begär efter varor, mat, män. Den moderna borgerliga kvinnans konsumtionslust sexualiserades.”

Lars Eric Krogius skriver in sig i en sexualromantisk tradition av moderliga och sexuellt frikostiga kvinnor

Carolafiguren är ingen modern stadsdam utan representerar snarare den urgamla dualiteten kvinnan som Natur och mannen som Kultur. 1930-talets manliga primitivism målar och skriver fram en frodig kvinnokropp, en kärlekshungrig kvinna förbunden med naturens livgivande krafter. Lars Eric Krogius skriver in sig i en sexualromantisk tradition av moderliga och sexuellt frikostiga kvinnor. Om den manliga litteraturens protagonister samtidigt var rädda för och äcklades av den omnipotenta kvinnan och längtade efter kvinnlig oskuld och passivitet föraktar däremot Krogius hjälte den passiva oskuldsfulla kvinnan. Gretchentyperna är inte i hans smak! Det handlar som vi sett om ett maktspel där mannen underkastar sig, vill ha en härskarinna. Han är objektet, samtidigt är det han som har tolkningsföreträdet och definierar kvinnan även om Carola ställvis också får muntur i sin egen historia. Och där är hon mera realistisk än älskaren: livet i Edens lustgård kan inte fortsätta, ”en gosse av fin familj” och ”en obildad bondjänta” har ingen framtid tillsammans.

Gång på gång betonas det moderliga i Carolagestalten. Kan vi läsa henne som ett slags ”arkaisk mor”, en projicering av den unge Erics och den tidigt moderlöse författarens hemliga längtan? Helt orimligt är det inte. Rita Paqvalén hänvisar till Melanie Kleins matriarkatsteori om den preoidipala och omnipotenta modern. Enligt Klein skulle det handla om en psykologisk realitet snarare än en historisk, och det innebär att varje människa ”bär bilden av en mor i sitt undermedvetna – en mor som är samtidigt varm/beskyddande och övergivande/förintande”. Den här pendlingen mellan överdrivna ömhetsbetygelser (älskaren har en rad diminutiva smeknamn) och verbala och fysiska straff karaktäriserar deras förhållande.

Eller som den unge Eric konstaterar efter den första kärleksnatten: ”från den stunden började den förbittrade kampen mellan flickans ursprunglighet och härsklystnad och gossens klasshögmod och veka överkultur.”

Att de två älskande är åldersmässigt jämbördiga glömmer läsaren lätt då Carolas ”moderlighet”, dominans och stora kroppshydda får en så framträdande plats. Ur den åldrande jagberättarens ömsinta bakåtperspektiv blir de ändå  ”gossen” och ”flickan” i en förlorad värld. En kärlekssaga. Kanske var det bara en dröm?

Lars Eric Krogius erotiska livsverk och intensiteten i det vittnar om ett rörande försök till gränsöverskridning via litteraturen som frirum.