Albertos blick. Om fötter, konst och Paris

Ögon och fötter, att se och ta sig framåt, själva blicken och steget är ett plan i museiarbetaren och forskaren Margareta Willner-Rönnholms essäbok Albertos blick. Om fötter, konst och Paris.

Ett annat är de personer, livsöden och verk hon behandlar.

De här konstnärerna har skapat betydelsefull konst, och deras konst visar också hur konstsynen och konstens uppdrag förändrats och vidgats

Själva urvalet av de konstnärer Willner-Rönnholm utgår från anger riktningen: Alberto Giacometti, Louise Bourgeois och Christian Boltanski. De här konstnärerna hade alla fascinerande – och inte så lätta –  personliga liv, de har skapat betydelsefull konst, och deras konst gestaltar samtidigt också hur konstsynen och konstens uppdrag förändrats och vidgats över tid.

 Giacometti, Borgeois och Boltanski

Giacometti är kanske mest känd för sina utdragna, tunna gestalter, kroppar, ben och stora, platta fötter som kröns av små huvuden. För honom var blicken och därigenom ögat ändå lika centrala som fötter och ben.

Bourgeois går steget längre med kommunikativa träskulpturer, där rörelsen sker i rummet, genom hur skulpturerna placeras. Hennes motto var ”I Do, I Undo, I Redo”. Vi lämnar sockeln och vitrinen och tar oss ut i den environmentala konsten.

Parallellt med framställningen om de tre skulptörerna löper stigen och berättelsen om hur den här boken kommit till

För Boltanski är hela utställningsutrymmet en sorts scen, den enhet han utgår från och som ska ses som en sammanhängande helhet.

Parallellt med Willner-Rönnholms framställning om de tre skulptörerna löper stigen och berättelsen om hur den här boken kommit till. Hon utgår från en återvändsgränd i arbetslivet där tanken var att byta museiarbetarens yrke till fotvårdarens. En infektion satte stopp för de här planerna, och det blev istället en essä – grundbulten till den nu aktuella boken. Essän vann Hans Ruin-tävlingen år 2008.

Blicken som grogrund

Som feminist har Willner-Rönnholm varit medveten om blickens betydelse. Hon utgår också från blickens funktion i konsten och i livet på ett berikande sätt. En av aha-upplevelserna är hur Albertos blick och kompositionen på ett vykort med honom sammanfaller med en målning hon själv gör på en kurs.

I blicken uppstår kontakten, men den är också identitetsskapande och kreativ i sig

Författarens målning har upprinnelse i ett minne av hur hennes morfar gör en skulptur av henne när hon var barn. Skulpterandet var ett sätt att fördriva tiden då morfadern satt barnvakt när hans dotter var inne för att föda. Balansen frapperar. Och det bejakande anslaget, på ömse sidor. Bilden är en komposition där en konstnär avbildar en annan som i sin tur betraktar modellen. I blicken uppstår kontakten, men den är också identitetsskapande och kreativ i sig, inte objektifierande. Vi växer, snarare än krymper när vi blir sedda, är Rönnholm-Willners tes.

Resor och släkthistoria

Albertos blick är i sig en vilsam vandring med nedslag i konsthistorien. Här finns också inslag om hur man bygger upp utställningar och hur utvecklingen sett ut på det här området. Läsaren får emellertid också veta en hel del om hur författaren hittat fram till ”sina” konstnärer, hur hon närmat sig dem, vad hon sett, var och hur.

Yrkeslivet, museiverksamheten, forskningen och författarens eget personliga liv blir en vitt förgrenad väv

Yrkeslivet, både när det gäller museiverksamheten, hennes forskning där hon till exempel samlat in kvinnliga konstnärers livsberättelser, den här bokens tillkomsthistoria och hennes eget personliga liv med tentakler bakåt i historien med relationer till tidigare generationer (många konstnärer där också, bland annat blomstermålaren Greta Schalin) blir en vitt förgrenad väv.

Sak och tanke

Framställningen är rik och samtidigt befriande saklig. Allt Willner-Rönnholm tar upp försvarar sin plats, varje tanke leder till följande, utan att essän för den skull blir en uppräkning eller uppvisning i bildning, avverkade utställningar, detaljer och faktakunskap. Framställningen är vilsam, den andas det slags säkerhet kunskap och erfarenhet ger.

Seendet är en dialog där författare och läsare, föräldrar och barn, konstnär och publik eller modell följs åt och väntar in varandra

Eftersom det är bildkonst boken handlar om är det följdriktigt att författaren utgår från seendet, inte lyssnandet och samtalet. Men seendet är i den här boken en dialog där författare och läsare, föräldrar och barn, konstnär och publik eller modell följs åt och väntar in varandra.

Essäboken är illustrerad av Emma Rönnholms laveringar. De är enhetliga och välgjorda, men jag saknar bilder av konstverk utförda av de konstnärer som omtalas. Det skulle berika och ge en annan dimension till Willner-Rönnholms infallsrika, säkra och litterärt njutbara essä.